Att bygga en enad vänster

”Mot bakgrunden av en sjunkande levnadsstandard, växande otrygghet på arbetsmarknaden och krympande offentliga verksamhet är människor under ökad press. Unga människor hålls tillbaka av skuldsättning och kostnaden för bostäder. Hela familjer hålls tillbaka från det liv de har arbetat för. Jag hör ständigt berättas om detta tryck på arbetsplatserna. Inför konstanta nedskärningar och störningar hålls vår polis, vårdgivare, läkare, lärare och socialarbetare tillbaka från att ge den offentliga service som är deras arbete.

Arbetare hålls tillbaka genom försämrade reallönen och otrygga anställningar. Våra entreprenörer och chefer hålls tillbaka från att låta sin verksamhet växa. Om du i allt högre grad blir ombedd att göra mer för mindre ekonomiska resurser, då är du inte ensam om det.

Varje val är om att välja väg. Vad gör detta val annorlunda är detta valets alternativ är tydligare än någonsin tidigare.”

Ovanstående är från inledningen till det valmanifest som Labour gick till val på och förvånande hela den borgerliga världen och inte ens media som hade dömt ut det Labour med inriktningen som med partiet fått med Jeremy Corbyn. Alla nyliberala tankar om privatiseringar och marknadens hegemoni kastades överbord med den nya kapten och besättningen på ”Brittania”. Manifestet med den talande titeln ”For The Many – Not The Few” andades uppbrott från den förlamning som 30 år av nyliberal ideologi inneburit i Storbritannien. En inriktning som för även hela den socialdemokratiska politiken i Europa. En politik som kommit att marginaliserat socialdemokraterna i flera länder eller i vart fall fått partierna att förlora mycket av sin trovärdighet.

Hur kunde det då bli en sådan total omsvängning i blairismens hemparti? Hur var det ens möjligt att svänga om det parti som andades nyliberala tankar, teori och praktik till att bli ett reformistiskt, ett så starkt färgat socialistiskt parti? En berättigad fråga som fodrar ett svar. Att omsvängningen har mötts positivt fick Jeremy Corbyn och Labour ett tydligt kvitto på när den enda av opinionsinstituten i UK som lyckades pricka in sommarens valresultat gav den tredje december Labour 45 % medan Tories fick nöja sig med 37 % av opinionen. Siffrorna presenterades av en förvånad Daily Mirror samma dag.

Allt börjar med att filmregissören Ken Loach skriver en artikel i The Guardian 2013 där han efterlyste ett nytt vänsterparti i UK. Detta fick sitt svar i bildandet av Left Unity i november samma år som vid sitt bildande hade 10 000 medlemmar. En stor majoritet av dessa gräsrötter som önskade se en annan politik än den nyliberalt färgade som Labour förde vid denna tid. Året efter skrev fackförbundet Unites generalsekreterare en debattartikel i ”Morning Star” där han menade att fackföreningsrörelsen var tvungna att försöka vända Labours politik åt vänster och i princip jaga ut blairisternas politiska monopol ut ur partiet.

Resten är historia. I dag är Labour det största politiska partiet i Europa och är nu bara en regeringskris från makten i Storbritannien. Och det med en klassisk reformistisk vänsterpolitik. Något som ingen trodde skulle vara möjligt. Allra minst i blairismens hemland. Men hur var det möjligt och är det möjligt i Sverige att vända politiken åt samma håll? Jag vill påstå att det beror på oss själva – vår vilja och inget annat.

Den brittiska utvecklingen där Labour likt fågeln Fenix reste sig ur den nyliberala askan och vann människors förtroende och inte minst skapat framtidstro hos sina anhängare. Hoppet och tron på något bättre, en förändring. Grunden för det har varit den folkrörelse för förändring som växte fram nerifrån med först Left Unity och sedan under de interna striderna i Labour där fackföreningarna ställde sig gemensamt bakom ett alternativ. Detta både politiskt och inte minst genom att lansera en kandidat till partiledare – Jeremy Corbyn.

Men det viktigaste har varit den folkrörelse som skapades underifrån genom Momentum som varit och är oerhört aktiva på basplanet bland vanliga människor och har ingjutit hopp och framtidstro. Vi kan jämföra med den kraft som finns i #MeToo som också blivit en folkrörelse. Det som växer underifrån är så starkt att inget kan stoppa det. #MeToo kommer att göra mer för jämställdheten och förändra hela samhällets struktur mellan män och kvinnor än vad som skett på årtionden och det beror på att #MeToo är inget som är skapat uppifrån genom politiska diktat eller riksdagsbeslut. Det är en rörelse underifrån med en sprängkraft som inte kan stoppas.

Vänsterkrafterna har aldrig varit svagare sedan arbetarrörelsens genombrott än nu. Men å andra sidan har aldrig varit större behov av radikal och socialistiskt politik än nu. Desorganisationen av de socialistiskt färgade krafterna har aldrig heller varit större än idag. Bildningsintresset inom radikala krafter har sannolikt heller aldrig varit lägre än idag. Vem kan vända detta mörka perspektiv? Eller rättare hur mobiliserar vi kritiken mot den nyliberala politiken i praktisk handling? Är det möjligt samla och mobilisera all progressiv oppositionen? Inte bara möjligt utan nödvändigt. Jag vill påstå att det är fullt möjligt och grunden finns . Önskan om en annan politik är så stark bland många idag.

Jag har varit under hösten på flera möten där samtalet om en enad vänster som kan suga upp och återge alla de desorganiserade framtidstro varit så stark. Det intressanta är att det kommit allt fler på dessa möten. I dag finns inget parti eller existerande organisation som kan möta behovet. Det är inte heller en fråga om en valsamverkan mellan existerande organisationer av varierande storlek. Det är frågan om att bygga ett #EnadVänsterNu istället.

Vi kan, vi måste och frågan är snarast vill vi?

Liknande artiklar: