Foto: Logos: Tha Art of Photography / VisualHunt, public domain.

Vart är vi på väg?!

När arbetarrörelsen började sin kamp för ett bättre samhälle var det utifrån ett kollektivt klassperspektiv. Det skulle byggas ett samhälle som hade sin grund i ett solidariskt betraktelsesätt och med rättvisa som rättesnöre.  Det handlade om att bryta med det avskydda klassamhälle som 1800-talets industrialism skapat.

Arbetarrörelsen var övertygad och med bestämdhet och självmedvetenhet tog de politiska steg som behövdes för att förverkliga sin utopi som kritikerna menade det var. Klassen organiserade sig och blev en oemotståndlig kraft. Fackföreningar organiserade arbetarna och politiska, socialistiska partier bildades.

Det tidiga 1900-talets första mål var att införa den liberala demokratin; “en man – en röst” , och 1921 kunde alla vuxna medborgare, även kvinnorna, för första gången delta, på lika villkor, i ett fritt val till riksdagen. Rösträttskampen var den första verkliga politiska seger som arbetarrörelsen vann även om det skedde i samarbete med andra progressiva krafter som den tidens liberaler. Den lade grunden för den fortsatta kampen mot tjuvsamhället.

Välfärdsstaten byggdes just ifrån ett kollektivistiskt och solidariskt perspektiv i synen på samhället. Tillsammans och solidariskt var politikens grundstråk. Det gick bra och Sverige tog klivet från Europas fattige kusin till ett av de bästa länder att leva i. Vi blev en förebild för övriga världen. Framgångarna och utvecklingen av välfärdsstaten var socialism på svenska. Det var steg mot en socialism där alla medborgare räknades och arbetarklassen och de fattiga lyftes ur armodet till ett värdigt liv.

Klasskillnaderna minskade också och reformismen var framgångsrik. Den var det verktyg politiskt och ideologiskt som Ernst Wigforss formulerade i “Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” 1944. Det innebar att efter andra världskriget började den socialdemokratiska regeringen “beta” av ena reformområdet efter det andra. Skolan, bostadsfrågan, inkomstskillnaderna, de sociala frågorna osv. Perioden från 1950-talet till 1970-talet var en skördetid, och Sverige förändrades. Samarbetet mellan fackföreningsrörelsen och partiet var oerhört framgångsrikt. Men sedan hände något i början av 1980-talet.

När nyliberala tankar, idéer och postulat fick fäste var det utifrån ett individualistiskt perspektiv. Individen ersatte kollektivet, egot solidariteten, jaget istället för viet och samhället har blivit något där istället den starkaste får mest. Nyliberalernas revolt mot välfärdsstaten tog arbetarrörelsen på sängen och det saknades tillräckligt starkt ideologiskt krut för att klara det angrepp som organiserades från arbetsköparhåll och dess högerpartier. Vi ser facit idag. Klyftorna har snabbt ökat och idag är det ingen som ser med beundran på den nyliberala samhällsomdaningen. Tvärtom många börjar istället ifrågasätta galenskapen. Coronapandemin har på ett smärtsamt sätt satt fingret på svagheten i den nyliberala ideologin och dess praktiska resultat. Privatiseringar, extremt lönsamhetstänkande och egoism har fått katastrofala följder för det svenska samhället där de svagaste också är överrepresenterade i den mörka statistiken.

Men, håller pendeln på att svänga igen? Mycket tyder på det. Tyvärr är svängningen lika extrem i sin galenskap som när politikens grund svängde förra gången – från kollektivistisk välfärdsstat till egocentrisk individualism. Det vi ser nu är en rörelse mot kollektivistisk samhällssyn i politiken, men också mot en inskränkt nationalism. Alltså det som Trump, SD, Sann-Finländarna och Nationella Fronten, för att nämna några, står för. En etniskt utformad nationalism där etnicitet och nation står i främsta rummet – inte klass och människovärde. En förvriden syn av “vi och dom”. En närmast pervers, hatisk och revanschistisk politik där murar byggs och där nyliberalismens orättvisor mötts av främlingsfientlighet som lösning. Det är en farlig och djupt reaktionär politik där nationen och etnisk härkomst ersatt klassperspektiv.

Än värre, det vi ser är en upprepning, ett Deja vu av tiden före arbetarrörelsen. Det kommer att leda till enbart elände och konflikter som mänskligheten inte är betjänt av. Det räcker att studera hur coronapandemin slagit mot de mest utsatta i klassamhällen som USA, Storbritannien och inte minst i Sverige. Det är ingen tillfällighet, inget olycksfall i arbetet, misslyckande utan en logisk och tyvärr oundviklig följd av trettio år av nyliberalism och marknadsdyrkan.

Finns det då inget motstånd med socialistiska förtecken? Tyvärr ser jag väldigt lite som tyder på detta. I varje fall saknas det organisering. Den tidigare så framgångsrika arbetarrörelsen är idag i varje fall långt från reformistisk utan väljer mest den enkla vägen, det vill säga i alla lägen det minst dåliga alternativet då alternativ finns. Någon egen utopi saknas, utan acceptansen för det existerande, det för stunden varande, är det som styr den en gång så framgångsrika arbetarrörelsen. Nederlagen har de senaste årtiondena lagts till ett efter ett. Försök till att bygga ett alternativ har misslyckats som exempelvis det svåra nederlag radikalismen mötte i brittiska Labour. Än så länge är högerkrafterna för starka och idag vänder sig de, som vars förfäder var de som byggde landet, till högerpopulismen och förförs av det falska budskapet om främlingsfientlighet och nationalism. Trumps infantila slagord “America first” kan användas av alla högerpopulister och folkförförare – de behöver bara byta ut America mot “sin” nations namn.

Så vart är vi på väg? Är inte på något vis optimistisk. Mycket påminner mig om Jack Londons bok “Järnhälen” och bevara oss för en sådan utveckling och en sådan framtid. Men idag finns inget som tyder på något annat, vänsterkrafterna är svagare än på ett sekel och reformismen är idag bara ett minne från en annan tid.
Ingemar E L Göransson

Liknande artiklar