Var fackligt aktiv från det jag började jobba “på riktigt”, d.v.s. inte sommarlov, helger osv under skoltiden. Det var dock självklart att vara med i facket. Det var något morsan såg till och skrev in mig i Handels inför första sommarjobbet 13 år gammal. Hon ville inte ha några “gulingar” på jobb som hon sa. Som klubbordförande var det självklart för henne att alla skulle vara med i facket. Det viktigaste för henne var solidaritet. Att uppträda osolidariskt var otänkbart i hennes värld.
Under gymnasietiden blev det självklart att organisera sig politiskt, Vietnam, Paris maj 68 o.s.v. Jag upplevde SSU som utan kraft så det blev Vänsterns Ungdomsförbund (VUF). Vi gav t.o.m. ut en egen tidning – Huliganen. Vpk i Linköping var lite bekymrade över oss men samtidigt välkomnade man oss ungdomar.
Lämnade vpk för att vandra längre ut till vänster kring 70 för att några år senare ansluta mig till Palmes socialdemokrati (för övrigt han som skrev in mig på en facklig kurs Transport hade tillsammans med SSU 74) då jag tappat tilltron till tanken på revolution som lösning på orättvisor och bristen på solidaritet. Men också delar av vänsterns (till vänster om vpk, numera v) syn på fackföreningsrörelsen och fackligt arbete stötte på patrull i mitt sinne.
Jag är reformist och socialist. Hela mitt liv har haft en röd tråd – solidaritet. I mitt fackliga och politiska engagemang. Detta även i mitt skrivande. För mig handlar arbetarrörelsens verkliga själ inget annat än solidaritet – inte politisk taktik eller mediala strategier utan helt enkelt solidaritet.
Nu till saken. Idag känner jag en besvikelse och i viss mån bitterhet över sakernas tillstånd. Ett tidigare reformistisk och i grunden socialistparti som anammat under årtionden nyliberala idéer och nu är beredda att på ett eller annat sätt ge upp den viktigaste segern sedan decemberkompromissen, kollektivavtalet inskrivning i Saltsjöbadsavtalet och politiskt, efterkrigsprogram och dess successiva genomförande i.o.m. välfärdsstaten. När vi fick de arbetsrättsliga lagarna var det en konsekvens av kamp ute på arbetsplatserna och missnöjet med att §32 fortfarande var det som bestämde förhållandena.
Jag känner en besvikelse och bitterhet över det svek som det skulle innebära om en socialdemokratisk ledd regering river upp den seger det var när 32:an förpassades till historien. Men också oförmågan alternativt oviljan att förbättra villkoren för den stora del av arbetskraften som saknar de mest elementära rättigheter och som i praktiken går på vad engelsmännen kallar “zero-hours contracts” – d.v.s. vår tids daglönare. En kritik som för övrigt gäller hela arbetarrörelsen utan undantag. Jag tvivlar allt mer på om utvecklingen går att vända. Tyvärr, det är min känsla.
Med solidariska hälsningar
Ingemar E L Göransson
