Bild från Pixabay.

Systemskifte – Järnhälens epok

För drygt 30 år sedan påbörjades ett systemskifte som skulle förändra vårt land i grunden. Inte bara ekonomiskt utan också politiskt. Ökade klyftor som ökat klasskillnaderna till vad som liknar Sverige före andra världskriget. Klyftorna ökar snabbast inom OECD i just Sverige, vilket skapar givetvis social oro och missnöje.

En annan sida är att arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen försvagats men som inte inser detta själv utan har en självbild som med verkligheten överensstämmande under de s.k. rekordåren.

Men påverkan och systemskiftet har också påverkat människors förhållningssätt. Solidaritet har trängts tillbaka för egoism. Livets alla aspekter har kommersialiserats och idag räknas det mest i ekonomiska termer. Det är budget och bokslut inte mänskliga behov som är det primära.

Det var ju inte så att Sverige tidigare var den paradisiska idyll som högerpopulistiska megafoner påstår. Men det var på rätt väg.

De problem vi har att tackla idag handlar i grunden om konsekvenserna av systemskiftets konsekvenser. När vi har 7-9% arbetslöshet påverkar det hela samhället. När kriminaliteten förråas på ett sätt som påminner  om amerikanska storstäder påverkar det hela samhället. När politiker i maktställning “vet priset på allt, men inte värdet av något” blir det en farlig utveckling. En dörr till ett exploaterat missnöje öppnas och sakta växer högerpopulistiska idéer fram och blir myllan för fascistoida politiska krafter. Vi ser detta i Sverige och stora delar av den övriga världen.

Ekonomiska intressen ställs mot mänskliga. Olika grupper och skikt spelas ut mot varandra. Och de som står längst ner i klasspyramiden förlorar många gånger fotfästet. Ingen föds kriminell, ingen föds till att begå onda gärningar. Men ett samhälle som dras isär blir ett samhälle där det sparkas neråt. Där de fattigaste och svagaste nekas ett värdigt liv och riskerar att i högre omfattning bli så pass förtryckta och exploaterade att de tappar all framtidstro. De blir likt rovdjur några som lever för dagen utan insikt om att de kunde ha ett annat och värdigt liv.

I bästa fall lyckas arbetarrörelsen att vända utvecklingen och skaffa sig en maktbas. Detta kan dock bara ske om arbetarklassen kan hålla samman och dra med sig dess svagaste länk samtidigt förmår bygga bryggor till andra progressiva krafter. Att aldrig glömma vem som är fienden och vem som är vän. Klassperspektivet får inte tappas bort vilket i huvudsak har skett.

Som det ser ut idag då? Tyvärr, allt annat ljust. Den nyliberala tsunamin som har varit likt en Montezumas Hämnd och svept bort de segrar arbetarrörelsen hade vunnit. Men också slagit kil genom arbetarklassen där olika skikt ställts mot varandra. Den brittiska statsvetaren Guy Standing betecknar den organisatoriskt svagaste delen, prekariatet, som också den mest mottagliga för högerpopulismen. Prekariatet är också den “nya” arbetarklassen av moderna tiders daglönare – working poor som de också har kallats i de anglosaxiska länderna.

Inget sker utan orsak, det är givetvis också något som gäller för ett samhälle som genomgår ett systemskifte och dess logik. En del, eller rättare, en följd av systemskiftet är hur högerpopulismen vuxit sig stark när arbetarrörelsen förvirrats. Men även de tidigare, demokratiskt gedigna borgerliga partierna har förförts av de falska profeterna.

Framtiden ser allt annat än positiv ut för de små motståndsfickor som fortfarande finns och som önskar en rättvisare, solidarisk och jämlik värld. Demokratin är under hot – Järnhälens epok är inne.

#detsvartalandet

Ingemar E L Göransson

Liknande artiklar