Vilka borde skämmas? – Några funderingar skrivna på julaftonen i väntan på tomten

De senaste dagarna har vi fått många rapporter om att alltfler fattiga söker hjälp. Det är fattiga som i allt större skaror söker hjälp hos Stadsmissionen och andra frivilliga hjälporganisationer. De söker hjälp med mat. Stadsmissionen här i Eskilstuna delar ut matkassar till fattiga familjer, ofta ensamstående mammor med barn.

Vi ser hur många frivilliga hjälper till med att fixa julklappar. Julklappar att dela ut till barn som annars inte skulle fått några utan denna hjälp.

Antalet bostadslösa och hemlösa ökar i samma takt som klyftorna ökar mellan fattiga och rika. Fattiga som går omkring med sina enda ägodelar i några papperskassar. Fattiga satar som tvingas sova i någon portgång eller annat undanskymt kyffe.

Allt som oftast hör man dessa fattiga som säger att de skäms. De skäms för att de inte har råd att ge någon julklapp till barnen. De skäms för att tvingas tigga mat. De skäms för att be om hjälp. De skäms för att be om hjälp med tak över huvudet om natten.

Nu på morgonen hörde jag ett program på Sveriges Radio, P1. Det handlade om Maja Ekelöf, städerskan som blev känd för sin bok ”Rapport från en skurhink”. Nu har det kommit ut en biografi om Maja Ekelöf och hennes bok.

Det är författaren Nina van den Brink som skrivit ”Jag har torkat nog många golv. En biografi om Maja Ekelöf” (se lästips).

I programmet hör vi intervjuer med Maja Ekelöf. Hon konstaterar att städning är ett av våra viktigaste jobb. Maja började städa som ”piga” hemma hos folk. Senare städade hon toaletter och andra utrymmen på lasarett.

Hon berättade om slitet. Men framför allt ställe hon frågan: ”Varför är detta viktiga arbete så lågt betalt att man knappt klarar att (över)leva på den usla lön man får?”

Dessa ord fastnar i mig när jag ser och tänker på alla de som nu far illa på samhällets botten. De som nu tvingas be om mat. De som nu får julklappar till sina barn som ”nådegåvor” från givmilda människor.

Att jag använder ordet ”nådegåvor” är för att de som tvingas be om hjälp hamnat i ett mentalt underläge gentemot de som ger hjälpen.

Man ska känna sig underdånig och tacksam – inte ställa krav på jämlikhet och rättvisa. Något som Maja Ekelöf gjorde. Maja Ekelöf var ingen ”simpel skurtant”. Hon var beläst. Hon såg samhällets orättvisor mitt framför näsan när hon skurade golv hemma hos de besuttna som hade svårt att få ”livspusslet” att gå ihop.

Hon organiserade städerskorna som satt med i strejkkommittén vid den stora städerskestrejken1974-1975.

1987 fick hon Ivar LO-stipendiet (Efter författaren Ivar Lo Johansson). Priset var på 25 000 kronor. En ofantlig summa som motsvarade två årslöner för Maja Ekelöf. Hon fick frågan vad hon skulle göra med pengarna:

”Det finns många hål att stoppa i. Jag ska också köpa mig en ny skrivmaskin. Och så ska jag skänka en slant till FNL”. (befrielserörelsen i Vietnam, min anmärkning).

På äldre dar kom Maja Ekelöf på att hon också kunde titulera sig som författare. Skurtant och prisbelönt författare.

Min tanke så här i juletider är att det inte är de fattiga som ska skämmas. De som ska skämmas är de som lever i överflöd, de som är så giriga att de vill ha ännu mera trots sitt överflöd.

De som sitter i toppen styr och ställer över samhället har också ansvar för dessa skenande klyftor mellan fattiga och rika.

De borde också skämmas. Men de lever väl efter devisen: ”De som har mycket är värda det. Och de som har lite eller inget är inte värda mera”.

Lästips:

Rapport från en skurhink. Wikipedia

Nya biografin om Maja Ekelöf är en moderna klassiker. Arbetet 23 maj 2022.

Jan Bergsten om Nina van den Brinks bok om Maja Ekelöf. eFOLKET 3 juli 2022.

Maja Ekelöf 1918.1989 eFOLKET 20 oktober 2018

Den ”bortglömda” arbetarklassen. eFOLKET 19 oktober 2018

Städerskestrejken i Sverige (1974-1975) Wikipedia

Rolf Waltersson

Liknande artiklar