I söndags var det partiledardebatt i SVT. Det var Agenda som bjudit in till debatt. Upplägget var, som det alltid är, när det ska debatteras. Det är förutbestämda ämnen.
I det här fallet var det fyra ämnen:
- Arbetsrätten och LAS
- Klimatet
- Kriminaliteten
- Äldrevården
Varje ämne inleddes med en “duell“ mellan två partiledare, där de pucklar på varandra under några minuter. När samtliga åtta partiledare blivit varma i kläderna, var det fritt fram för alla att ge sig in i “leken” på respektive ämne.
En lek som de lekt många gånger tidigare. Det märktes på så vis att alla har en uppsättning slagord och väl inövade repliker som upprepas gång på gång. Ungefär som reklamavbrotten i de kommersiella TV-kanalerna där samma reklam upprepas gång på gång.
Har man följt debatterna i riksdagen, Agenda och på andra håll har man som åhörare lärt sig dessa repliker och slogans. Man vet i förväg vad de kommer att svara varandra.
Något utrymme för ideologiska infallsvinklar och fördjupningar finns inte. Man ska fås att tro att alla vill samma sak, bara att de har olika vägar att nå det gemensamma målet. När det gäller till exempel kriminaliteten handlar det (nästan) bara om att övertrumfa varandra när det gäller hårdare straff, längre straff, straff i lägre åldrar.
“Vi satsar mest på äldrevården”, säger den ena. “Det gör ni inte alls. Det är vi som satsar mest”, säger den andra. “Ha, ha. Titta så många miljarder vi har avsatt i våran budget”, säger den tredje.
Så håller det på. Inte ens jag, som är politiskt intresserad, ids lyssna med någon större entusiasm. Så man undrar vilken vägledning alla de får av såna här debatter, de som står och tvekar och velar mellan partierna. Får de klara och tydliga besked? Framgår tydliga skillnader mellan partierna?
Okej, jag vet att jag generaliserar en aning.
Andra ämnen som får debatteras:
- Jobb och tillväxt
- Invandring och migration
- Sjukvård
- Skola
Eller kan det bli som i USA där 9 procent av de som röstade på Ronald Reagan som president motiverade sitt val med att “hans fru verkar så trevlig”.
Ja ni minns kanske högerledaren Yngve Holmberg som försökte förföra väljarna genom att skaffa samma frisyr som John F Kennedy.
Dessa debatter liknar allt mer fåniga och ytliga reklamslogans: “Things go better with Coke”. “9 av 10 filmstjärnor använder Lux Toalettvål”
“9 av 10 rasister röstar på SD”. Eller “Pris ske Gud. Lägg din röst på Ebba så får du en plats i paradiset”. Fan vet – snart är vi kanske där?
Vad som slår mig mest när jag följer alla dessa partiledardebatter är de ämnen som aldrig debatteras. Och om någon partiledare råkar snubbla in på något tabubelagt ämne blir det genast en smäll på fingrarna från debattledarna. “Nu håller vi oss till ämnet!”
Bland förbjudna ämnen kan nämnas:
- Militär kapprustning och vapenexport. Framför allt inte svensk vapenexport till krigförande länder.
- Pensionssystemet. Den frågan har ju sopats under mattan i en pensionsgrupp där bara 6 partier får vara med.
- Klasskillnaderna och de allt större klyftorna mellan rika och fattiga.
- Kultur. Har kulturfrågor och kulturpolitik någonsin varit ett ämne vid dessa partiledardebatter?
På tal om kultur, det är läge att åter citera Ernst Wigforss:
“Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka.
Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt.
Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet”
Skulle någon ens våga tänka i såna banor numera i en partiledardebatt skulle man bli betraktad som just sinnessjuk. Likaså om någon råkar nämna “kortare arbetstid”
Nu är det “arbetslinjen” som gäller – ända in döden. Eller ända in “i kaklet”, vilket inte låter lika drastiskt.
Jobba mera. Jobba övertid. Numera blir man till och med “hjälteförklarad” när man jobbar övertid så ini helvete att man “går in i väggen”. Viljan att jobba övertid kan till och med vara en “merit” när den individuella lönen ska sättas.
Jobba efter pensioneringen.
Ta jobbet med dig hem.
Svara i jobbtelefonen på semestern. Vem tar ens jobbtelefonen med på semestern?
Jobba med låg lön på otrygga anställningsvillkor – och var tacksam att du över huvud taget har ett jobb.
Vem fan har då tid och lust att dansa, måla och sjunga?
PS. Högern tappade 2,4 procent i valet. Om det var trots eller tack vare Kennedyfrisyren låter jag vara osagt.
Rolf Waltersson
