Maja Ekelöf. Bildskapare: Tommy Bimman Andersson / eFOLKET.

Jan Bergsten om Nina van den Brinks bok om Maja Ekelöf

Jag har torkat nog många golv

En biografi om Maja Ekelöf

Författare: Nina van den Brink

Förlag: Norstedts

Recensent: Jan Bergsten

Recensionen har tidigare varit publicerad i Folket i Bild/Kulturfront

Det blev 1960-tal. Det fanns en ny känsla av oro i luften trots det stigande välstånd som då rådde i västvärlden. Kalla kriget pågick. I Asien, Afrika och Latinamerika hade folk tagit till vapen för att bli fria. Vietnamkriget – det första kriget som visades på teve – kastade mörka skuggor som färgade en hel generation. Min generation.

Nu hade diktarnas och författarna existentiella ångest fått ge plats för något annat. Världen hade framträtt på ett nytt och skrämmande – och på ett annat vis hoppfullt sätt. På närmare håll hade de intellektuella upptäckt det arbetande folket.

Från ingenstans, så brukar det ju heta, dök den upp Rapport från en skurhink 1970, boken som slog ner som en bomb i välfärdslandet Sverige. Den hade vunnit första i Rabén & Sjögrens tävling om bästa politiska roman. Det var berättelse om städandets slit, om pengar som inte räckte till och om förnedringen av att vara ingen. Författaren var Maja Ekelöf. När jag läste den var det som att möta en helt ofiltrerad, icke-tillrättalagd berättelse buren av en unikt äkta röst.

Vid denna tid, 60 och 70-tal, hade de så kallade rapportböckerna slagit igenom på bred front. Främst bland dessa var Jan Myrdals Rapport från kinesisk by, som för en hel värld hade berättat historien om livet i en kinesisk by med böndernas egna ord. I Gruva hade Sara Lidman skildrat gruvarbetarnas villkor i norr på samma sätt. Nu gav sig många författare ut, de hade upptäckt ett nytt outforskat fält. Det egna folket. De ohörda. Men här hos Maja Ekelöf var det just en av dessa som författarna som ville ge röst åt, som själv hade tagit till orda och ville uttrycka sig på sitt eget vis. Hon berättade i dagboksform om sig själv, om sitt liv, men boken handlade samtidigt om så mycket mer, om en värld som var satt i brand och hur det som hände skakade henne. Om också mindre lärd och med kort skolgång, var hon en starkt brinnande ande, djupt engagerad i allt som hände, i frihetskampen ute i världen, liksom i strejkerna på hemmaplan.

Maja Ekelöf i samtal med Sara Lidman. Bild från arbetaren.se

Att nu femtio år efter hennes bok läsa Nina van den Brinks nyutkomna biografi om Maja Ekelöf är som att stiga in i en avlägsen tid och komma ett liv och denna tid nära. Biografin känns lika överraskande som välkommen. Brink målar med snabba svepande drag en tid av stora omvälvningar. Om striderna mellan de olika vänstergrupperna, strider som till och med splittrade hennes egen familj och som plågade Ekelöf djupt.

Ekelöfs författarskap var inte stort, utöver Rapport utgav hon bara en brevväxling med den då berömda Kumlafången Tony Rosendahl. Men med sin mörka bittra röst gjorde hon avtryck och det hon skrev talade till många. Hon gav med sin röst röst åt de många ohörda. Samtidigt är det viktigt att påpeka att hon skrev i en omvälvande tid där ropen skallade att det är rätt att göra uppror. Det fanns möjligheter. Det gick att säga att kejsaren var naken.

Van den Brinks personliga, nästan intima biografi över Ekelöf, där hon även insprängt, berättar historien om sina mormödrars arbete som städerskor, är ett vackert äreminne över ett litet men unikt författarskap som kedjar in i en lång stolt tradition. Den unikt starka svenska arbetarlitteraturen som än idag blommar med nya skott.

Jan Bergsten

Liknande artiklar