- Kjell Östbergs artikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen. De våldsamma protesterna efter polisens kallblodiga avrättning av 17-årige Nahel Merzouk i förra veckan går inte att förstå utan att se den franska polisens långa historia av rasistiskt våld. Det skriver Kjell Östberg.
Den 17 oktober 1961 angrep polisen i Paris en demonstration mot det pågående kriget i Algeriet. Demonstranter trycktes eller kastades ner i Seine, många av dem drunknade. Andra sköts på polishögkvarterets gård. Sammanlagt dödades minst ett hundratal, de allra flesta algerier.
Morden tystades omsorgsfullt ner. Den ansvarige polischefen, Papon, som samarbetat med Gestapo under andra världskriget och ansvarat för deportationen av tusentals judar, fortsatte obekymrat sin karriär och blev senare befordrad till minister i en borgerlig regering.
Rasismens rötter finns framför allt att söka i den blodiga franska kolonialismen, där polisen spelade en central roll i att upprätthålla våldsmonopolet, framför allt i Nordafrika. Men polisens systematiska övergrepp mot den del av den franska befolkningen som har sina rötter i de forna kolonierna fortsätter också idag och är väl dokumenterad.
LÄS OCKSÅ OLLE SVENNINGS: Frankrike använder polisstatens metoder.
Jag fick själv för några år sedan en obehaglig inblick i rasismens mekanismer. I Paris åkte min familj med ett pendeltåg som passerade ett invandrartätt område när ett tiotal tungt beväpnade poliser kom in i vagnen och bryskt avkrävde alla passagerare legitimationshandlingar – med ett undantag. Vi, de enda vita – och de enda utan hemortsrätt i Frankrike – behövde inte visa några papper.
Det är idag 20 gånger vanligare att personer med bakgrund i landets afrikanska kolonier grips och utsätt för “rasistisk profilering”.
Att de rasistiska och högerextrema strömningarna fortfarande är förhärskande inom poliskåren framgick med all tydlighet av det uppseendeväckande uttalande som två av polisfacken gjorde efter de första omfattande protesterna. Demonstranterna avfärdades som vilda horder, som skit och skadedjur. Polisen är i krig med dem och regeringen måste vara medveten om att vi kommer att resa oss i motstånd, hette det hotfullt.
Facken, Alliance och UNSA-Police, organiserar tillsammans hälften av de franska poliserna och har nära band med den franska ytterhögern. Syftet var att slå vakt om sin rätt att döda. Och vilken typ av motstånd de vill bygga, och med vilka, behöver ingen sväva i tvivel om.
Reaktionerna från regeringen Macron och den franska borgerligheten mot polisens hot att göra uppror har i stort sett uteblivit och ytterhögern har naturligtvis hyllat dem. Det avspeglar i sin tur att polisen i själva verket agerar med regeringens goda minne.
Under senare år har polisen givits betydligt utökade resurser och utrustats med mer kraftfulla vapen. 2017 infördes dessutom en ny lag som gav polisen rätt att skjuta, också dödligt, om någon inte omedelbart följer deras order, även om någon direkt allvarlig fara inte föreligger.
Följden har blivit en drastisk ökning av dödligt våld från polisens sida. Förra året sköt den ihjäl 22 personer, de allra flesta med afrikanska rötter. Att någon ställs inför rätta för morden är ytterst sällsynt.
Det är uppenbart att ansvaret för det rasistiska polisvåldet måste sökas djupare i det franska samhället – 2017 års lag genomfördes av Hollandes socialistiska regering.
Precis som i Sverige har mycket av den repressiva lagstiftningen introducerats av såväl vänster- som högerregeringar under trycket från en rasistisk extremhöger. Också i Sverige tillhör polisens rasprofilering vardagen. Ebba Busch beklagade att ingen sköts under förra påsken och regeringen förbereder för att åter kunna sätta in militär mot demonstrationer.
Kampen mot rasismen har aldrig varit viktigare än nu, i Frankrike och i Sverige.
Kjell Östberg
