- Denna artikel av Marco Jamil Espvall har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Jag skriver detta vid lunchtid tisdagen 4 juli.
Detta är en smärtsam och jobbig text för mig att skriva av personliga skäl.
Minst tio palestinier har dödats i Jenin och en i Ramallah när Israels största attack på decennier på den ockuperade palestinska Västbanken går in på sin andra dag. Smärtsam eftersom jag under en period 2013 vikarierade som pressekreterare på Frihetsteatern i hjärtat av flyktinglägret i Jenin. Jobbig att skriva på grund av att min fru och dotter just nu befinner sig i vår lägenhet i Ramallah.
Olika FN-organ har uttryckt oro över omfattningen av Israels attack och tillagt att första hjälpen-insatser hindras från att nå svårt skadade människor.
Mer än 1 000 israeliska soldater inledde, med stöd av flygattacker, natten mot måndagen räder mot flyktinglägret i Jenin och dödade 10 personer. Dödssiffrorna lär tyvärr stiga eftersom ytterligare 20 personer i skrivande stund vårdas på intensiven och kämpar för sina liv. Omkring 100 har skador som inte är livshotande, men mörkertalen är stora eftersom vårdpersonal har hindrats från att nå fram till de sårade, och befolkningen hindras att lämna lägret.
Den palestinska Röda halvmånen säger att de har evakuerat cirka 3 000 människor från lägret i Jenin, där 21 000 människor bor i ett område på mindre än en halv kvadratkilometer. 18 000 personer, varav de flesta är kvinnor och barn, är instängda.
Av flyktinglägrets befolkning är nästan sju av tio kvinnor, barn och äldre. Drygt fyra av tio är under femton år och fyra av hundra är över sextiofem år.
Jenin har länge varit en hubb för motståndet mot ockupationen och har varit under ständig attack, ofta nattetid. Jag minns själv en de nattliga israeliska “specialoperationerna” när jag för tio år sedan låg och sov i Frihetsteaterns övernattningslägenhet. Jag väcktes av en chockgranat och trodde att soldaterna var inne i min lägenhet. Det visade sig att det var en 16-årig grannpojke, vägg i vägg med mig, som greps i den gryningsräden.
Sedan mer än ett år har folket i lägret Jenin uthärdat attacker även på dagtid. Många har dött, bland dem 15-åriga Sadeel Naghnaghea som sköts i huvudet av en israelisk soldat för två veckor sedan. Jag minns Sadeel som femåring eftersom hon var bästis med dottern till svenskarna Jonatan och Johanna som arbetade på teatern då.
Invasionen av Jenin pågår fortfarande. Det är alltså svårt att veta om det fortfarande finns något kvar av Frihetsteatern, eller om den är förvandlad till en grushög.
Medarbetare på teatern har berättat för min fru i Ramallah att huset träffades av en missilattack från luften och att uteplatsen, där vi brukade leka med barnen, har jämnats med marken av israeliska bulldozers.
Historien upprepar sig och återigen verkar det som att vi får se en massaker i Jenin. Det skaver i mig att en värld som så hårt fördömer Rysslands angrepp på Ukraina som alltid står tyst och ser på när Israel ännu en gång genomför ett anfallskrig mot obeväpnade civila. Palestinier har blivit så avhumaniserade genom åren att det verkar som att deras liv inte spelar någon roll.
Men vi får inte glömma att även palestinska liv betyder något.
Palestinian lives matter!
Marco Jamil Espvall
