Evas dagbok från Kuba (88) – Den 30 juli, 1969

Onsdag 30.7

Igår eftermiddag påbörjade Marit, Eva och jag en ganska även­tyrlig resa för att besöka Ungdomsön, “Isla de la Juventud”. Vi köade i en timme på bussterminalen i Havanna för att åka till Batabanó. Därifrån avgick färjan till ön klockan tolv på natten.

Vi hade inte skaffat några sittplatser så vi fick sova uppe på däck under bar himmel tillsammans med många andra. I gryningen anlände vi till Nueva Gerona och uppsökte parti­högkvarteret, eller snarare ungkommunisthögkvarteret. Ön till­hör ungdomen och administreras av ungdomar. Pedro Perez som är partisekreterare ville efter någon tvekan bistå oss för att se ön. Vi blev deras gäster och fick en guide, en arkitekt vid namn Julio Alonso. Vi började med att besöka Planificaciön Fisicas avdelningskontor.

Ungdomsön är ett av de intressantaste experimenten på Kuba. Den är ca 300 kvadratkilometer stor och ligger drygt 10 mil från “fastlandet”. På 1700- och 1800-talen var den till­håll för pirater, en “Skattkammarö”. På 1900-talet blev den fängelseö för framför allt politiska fångar.

På 50-talet fanns stora nordamerikanska planer på att förvandla ön till ett nytt Monte Carlo men revolutionen kom emellan. Ön förblev under de första revolutionsåren i ett slags bakvatten. Befolkningen var liten, 9 000 personer. De levde isolerade från revolutionen och hade svårt att bryta sina smuggeltraditioner.

1967 fram­lades en plan som gick ut på att integrera ön bättre med Kuba, att där skapa ett experimentfält både ekonomiskt och ideolo­giskt. Man ville ge en revolutionär uppgift åt ungdomen, ka­nalisera dess revolutionära iver och aktivitetsbehov. Ungkom­munisterna fick helt enkelt ta hand om ön och göra den till en grundsten i de planer som finns på citrusodling och export. Man kommer att producera mer citrusfrukter än Israel, varav 60% grapefrukt. En kampanj startades för att värva ungdomar och den fick stor anslutning. I första etappen skrevs kontrakt för två år. De som anmälde sig var ofta unga kontorsanställda eller sådana som just gått ut skolan. Många av dem stannar, arbetsförhållandena på ön uppfattas som fördelak­tiga. Nu kommer folk av sig själva utan rekryteringskampanjer. Öns befolkning har redan mer än femdubblats. På Ungdomsön försöker man skapa det första kommunistiska sam­hället på Kuba. Där prövas många av de reformer som sedan genomförs över hela landet.

Planerna på öns utveckling är överväldigande. Den har 50 000 invånare nu, men man räknar med mer än det dubbla för att kunna genomföra planerna. Produktiviteten per arbetare måste också ökas. Det finns nu två större tätorter, Nueva Gerona med 25 000 och Santa Fé med 4 000 invånare. De beräk­nas ha 40 000 respektive 30 000 år 1980. Service-, glass- och mejeriindustri skall sysselsätta stadsbefolkningen. Dessutom planeras, liksom på Kubaön, en rad mindre tätorter med ca 3 000 invånare. Man planerar också en experimentstad, en stad för den nya människan. Ännu befinner den sig bara på för­planeringsstadiet. Man diskuterar nya boendeformer och ser­vicestrukturer, söker efter nyare och mer flexibla förtillverk­ningsystem. Nära den nya staden skall en ny stor exporthamn byggas och en motorväg som förbinder hamnen med staden och vidare till Nueva Gerona. I planerna ingår också att bygga en väg över till Kubaön. Vattnet mellan öarna är grunt. Så småningom planeras ännu en väg, parallell med den första och området dem emellan skall användas för nya odlingar. Bevattningsanläggningar skall byggas ut till att omfatta 35 000 miljo­ner kubikmeter vatten. Hittills har man byggt ut för 79 miljo­ner kubikmeter.

Citrusodlingen är huvudnäringen på ön. Nu exporteras fruk­terna färska, men man planerar att bygga ut konserveringsindustri för att behålla mer av vinsten inom landet. En annan viktig näring är boskapsskötseln. 500 automatiserade boskapscentraler planeras. Målet är att med 190 000 kossor producera 12 liter mjölk per invånare och dag. Mejeriindustrin skall byg­gas ut för export av mjölkprodukter. Förutom exportnäringar­na, citrus och mjölk, förekommer odlingar och djuruppfödning för öns självförsörjning, byggnadsindustri och småindustri för tillverkning av tvål, etc.

84 högstadieskolor skall läggas ut över ön, där eleverna förutom studierna skall sköta citrusodlingar, skolan skall utgöra ett slags centrum i odlingsområdet. Detta enligt den nya målsättningen, “skolan på landet”, som Fidel talade om den 13 mars i år, skolorna i direkt anknytning till produktionen.

Efter all denna information kände vi oss mogna för lunch och åkte till Hotel Colony, där vi ska bo. Vi fick ett skönt rum med utsikt över badstranden, sanddyner med rätt små palmer. Det kändes härligt att duscha efter nattens och morgonens stra­patser. Till lunch fick vi sköldpaddsbiff, en nyhet som smakade mycket gott. Ut i bilen igen för eftermiddagens kunskapande. Bilen har inga fönsterrutor. De sista gick sönder för fem år sedan. Victoria heter en två år gammal by för 3 000 människor bestående av Sandinohus. Den är centrum i ett boskapsdistrikt. Inte långt från Victoria ligger Vietnamdammen, en av de större bevattningsdammarna.

Vi hade framställt som speciellt önskemål att få se de be­römda utbildningslägren för kvinnliga traktorförare.

Det läger vi besökte hade 300 elever mellan 12 och 20 år. På förmiddagen ägnar de sig åt jordbruksarbete, på eftermiddagarna åt vanlig skolgång och fackutbildning. Vi visades runt av en av ledarna som väl knappt var tjugo år själv. Hon tyckte att det kunde vara svårt ibland att ha ansvaret för så många ungdomar men för det mesta var det bara roligt.

Vi diskuterade det lämpliga i att isolera så många flickor i ett läger utan kontakt med kil­lar i samma ålder. Men det var inget problem enligt henne och de var knappast isolerade heller. På helgerna fick de åka in till staden, gå på dans eller ha sina träffar. Ett militärläger ligger inte så långt från platsen och ungdomarna brukar cykla emel­lan och hälsa på varandra.

På väg genom en av förläggningar­na hittade vi några av eleverna att prata med. De är tuffa tjejer men med nallebjörnar i sängarna. Vi frågade vad killarna tycker om att de gör intrång på deras område. Bara bra, sa tjejerna. Alla inser att det behövs traktorförare och att tjejerna också måste bidra till landets utveckling på alla områden. De frågade i sin tur om det finns några skolor för kvinnliga trak­torförare i Sverige, om tjejer kunde utbilda sig till vad de vill, och om de är underordnade på arbetsplatserna. Efter ett ögon­blicks självrannsakan fann vi oss tvungna att erkänna bristerna i Sverige. Att kvinnorna i teorin har dessa möjligheter, utom möjligen att gå på traktorskola, men att praktiken ser helt an­norlunda ut. Att den så kallade kvinnoemancipationen mest är ett överklassprivilegium. Efter samtalet bjöd tjejerna på en uppvisning i sitt traktorkunnande på gårdsplanen.