Demokrati kan inte skapas med bomber

Det är i människor sinnen som fredens måste byggas

Maj-Britt Theorin ägnade stora delar av sitt politiska liv att bekämpa krigshetsen. eFOLKET publicerar här två av hennes texter. I den första, “Ett alternativ till krigspolitiken”, som hon skrevs för 11 år sedan kritisera hon Sveriges deltagande i Natostyrkorna i Afghanistankriget.

Den andra artikeln utgörs av ett tal som hon höll vid ett Fredsseminarium 2 september 2017 i Stockholm. Det är en text där hon ger en historisk bakgrund till fredsarbetet i Sverige och pekar på vilka krav som ställas idag. Hon betonar hur viktigt det är att Sverige ratificerar kärnvapenavtal och sätter press på kärnvapenmakterna. Denna text, “Norden som fredsaktör”, är tidigare publicerad i eFOLKET.


 

Ett alternativ till krigspolitiken

Är kriget oundvikligt? Självklart inte. Krig planeras, förbereds och beslutas av människor och kan också stoppas av människor. Kriget föds i människornas sinnen och det är i människornas sinnen freden måste byggas, säger Unesco-stadgan.

Då är det väsentligt om maktens män och kvinnor söker alla vägar att undvika krig, som FN-stadgan föreskriver. Eller hukar bakom resolutioner utan att aktivt söka påverka eller förhindra ett eventuellt kommande beslut om krig. Demokrati kan inte skapas med bomber, sa Olof Palme om Vietnamkriget, och detta gäller fortfarande. Demokratin faller på slagfältet.

Fortfarande är kvinnor den del av civilbefolkningen som drabbas hårdast vid väpnade konflikter. I konflikter världen över – från Balkan till Rwanda till Afghanistan och Irak – utsätts kvinnor systematiskt för våldtäkt, de utnyttjas och förtrycks i flyktingläger och tvingas in i slaveri. Och de förnekas delta i fredsförhandlingar, i förebyggande konfliktlösande arbete, i medling, ja i allt fredsarbete.

När förklarade Sverige krig och mot vem? När beslutade Sveriges riksdag och regering att gå i krig? När beslöt Sveriges riksdag att svenska soldater ska ha Nato på sina uniformer? När beslöt Sveriges riksdag att ge de amerikanska trupperna i OEF rätt att ha den svenska flaggan på sina uniformer? Svar: aldrig! Men efter 200 år av fred befinner sig Sverige i krig – utan krigsförklaring eller ens beslut i Sveriges riksdag. Och svenska folket har inte tillfrågats. I krig för USA:s räkning under Nato-befäl och med uppgift inte att förhindra krig utan att föra krig.

I flera år har det förnekats att svenska soldater lyder under samma regler – rules of engagement – som Nato, men nu erkänns att så är fallet. Regler som säger “skjut först och fråga sedan”, något som aldrig kan gälla för FN-soldater. När riksdagen den 6 december 2005 godkände att svenska soldater skulle sättas in i ISAF var villkoret olika mandat och en klar åtskillnad mellan ISAF och OEF. Den gränsen är nu helt utsuddad utan att Sveriges riksdag reagerat.

Afghanistan-kriget är inte ett uppdrag från FN utan från USA och Nato. Ingen FN-resolution tvingar Sverige att delta i Afghanistan. Svenska soldater i Afghanistan är inte FN-soldater, bär inte blå baskrar. Sverige har inte ombetts av FN eller regeringen i Kabul att delta i operationen i Afghanistan. Sverige har valt bort de 18 riktiga FN-ledda fredsoperationerna för Nato-USA-operationen i Afghanistan. Nato/ISAF-styrkan finns inte på FN:s lista över FN-operationer. Alla svenska soldater där bär Natos emblem, inte FN:s blå fana. Skälen för krigsdeltagande ändras

Hur kunde Sverige hamna där som lakejer för USA:s krig? Varför följs inte de förbehåll riksdagen föreskrev för att delta att en klar åtskillnad mellan ISAF och den amerikanska styrkan OEF måste upprätthållas? Hur naiv får en försvarsminister vara? Vad är det verkliga skälet för Sverige att delta? Detta skäl har tid efter annan förändrats.

Först var det för att skydda Kabul och regeringen och de civila hjälporganisationerna, sen blev det för kvinnornas skull, de som skulle skyddas från talibanerna. Nästa skäl var att det var demokrati vi skulle införa. Tolgfors säger numera att svenska affärsintressen måste säkras. Och från Carl Bildt får vi höra att det är bekämpningen av knarket, som hela tiden finansierat de olika krigsherrarna och också talibanerna, som är skälet till vår närvaro. Varför inte säga som sanningen är – det handlar om lojalitet med USA och Nato. Och viljan att ingå i Nato.

Efter nio år av krig har freden inte kommit ett enda steg närmre och strategin att kriga fram fred är ett enda stort misslyckande. Man kan inte vinna freden med att bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda kvinnor och barn. Bomber dödar för generationer framåt människors förhoppningar om fred och samförstånd.

När det gäller kvinnornas befrielse är den mest teoretisk. Nya lagar och internationella konventioner är inte värda papperet de är skrivna på – de upphävs i praktiken av fattigdomen, analfabetismen, kvinnohatet och framförallt det pågående kriget. För den breda majoriteten av landets kvinnor har därför livet knappast ändrats alls.

Motståndet mot deltagande i Afghanistankriget växer över hela världen: Holland har nu dragit hem sina styrkor, Kanada är på väg, i England väntas besked om tillbakadragande och i Tyskland är en klar majoritet av befolkningen emot liksom i Sverige. Enligt SIFO är 52 procent i alliansen emot kriget och 70 procent bland de rödgröna. USA har beslutat att börja tillbakadragandet senast om ett år och i kongressen är 73 procent av demokraterna för ett tillbakadragande och kräver en tidtabell. 60 procent är för ett tillbakadragande även om Afghanistan är instabilt. Men Sverige ska tydligen bli siste man på skansen. Är det vettigt?

Också i Afghanistan är motståndet starkt mot Nato-trupperna enligt Reuters. 74 procent anser det fel att samarbeta med utländska trupper. 68 procent anser inte att Natos styrkor beskyddar dem, 65 procent menar att talibanledaren borde sitta med i regeringen och 55 procent tror att de utländska trupperna är i Afghanistan för egen vinnings skull.

Den svenska regeringen blandar nu samman de militära och civila insatserna, bistånd och diplomati, något som övergivits av USA och Nato. Myten om att militären måste skydda det utländska biståndet tillbakavisas av Svenska Afghanistankommittén, SAK, liksom av den amerikanska biståndsorganisationen Care, som driver 300 skolor i Afghanistan. Inte en enda skola har bränts ner av talibanerna. Respektfulla förbindelser med lokalbefolkningen och verkligt inflytande för deras ledare är förklaringen.

Sverige satsar mångfalt mer på militära insatser än på bistånd. Men Sverige är inte ensam om sin felsatsning. USA, Danmark, Tyskland och Storbritannien har tillsammans lagt ner 2 450 miljarder svenska kronor på vapen och soldater i Afghanistan – nio gånger mer än hela världen betalat för landets återuppbyggnad. För varje euro som EU satsar på den civila uppbyggnaden satsas fem euros på militära operationer enligt Svenska Afghanistankommittén.

Japan upphörde med militärt bistånd i våras och satsar helt på civila insatser. För de 500 svenska soldaterna skulle man få 25 000 välutbildade lärare eller stödja 720 000 elever enligt SAK. För att inte tala om alla de barnmorskor man skulle kunna utbilda.

Efter nio års krig är det uppenbart att de militära insatserna inte har lyckats. En samordnad långsiktig fredsstrategi, som gör slut på 30 års krig, är ett måste. En strategi med civil uppbyggnad och diplomati i förarsätet. Sverige kan ta ett sådant initiativ i FN och EU. Sverige bör arbeta för en FN-resolution som reglerar och ersätter USA:s roll som självpåtagen ockupationsmakt. Samtliga utländska trupper måste dras tillbaka enligt en tidsplan, något som alla grannländer begärt, och ersättas med accepterad trupp från närområdet under en övergångstid. Förhandlingar inledas med modesta talibanledare. (Lär redan pågå). Omvandla flermiljardsatsningen till civila insatser (Marshallplan) som kraftigt utökas till stöd för SAK och andra som verkat i åratal i Afghanistan.

De som sviker Afghanistan är inte vi som vill överge krigets väg och i stället satsa svenska miljarder på fred och civil återuppbyggnad, utan de som vill kriga fram fred. “Man kan inte rädda en by genom att bomba den”, sa Olof Palme. Ta hem de svenska soldaterna!

Maj-Britt Theorin
Tidigare nedrustningsambassadör och EU-parlamentariker för Socialdemokraterna. Debattartikel i Fjärde världen 3-4/2010.


 

Maj-Britt Theorin: NORDEN SOM FREDSAKTÖR

3 september, 2017

Tal vid Stockholms fredsseminarium 2 september 2017

Fredsvänner

Ni får förlåta mig men jag är förbannad och måste börja med detta.

SKALL USA OCH NATO BESTÄMMA SVENSK SÄKERHETSPOLITIK?

När blev det acceptabelt att USA och NATO bestämmer över svensk säkerhetspolitik? Det kan man fråga sig efter Svenska Dagbladets artikel om att den amerikanske försvarsministern i brev till Peter Hultqvist varnat Sverige för att ratificera det kärnvapenavtal som arbetades fram i somras. Det skulle menligt inverka på det militära samarbetet med USA.

Nu är det dock så att Sverige är ett alliansfritt land och inte med i NATO, vilket den socialdemokratiska partikongressen så sent som i våras slog fast. Detta har hittills gällt för Sveriges Riksdag även om de borgerliga partierna under senare år talat sig varma för ett NATO-medlemskap.

När frågan om värdlandsavtalet diskuterades förnekade de borgerliga partierna att kärnvapen finns i avtalet. Inga kärnvapen riskerade att hamna på svensk mark. Men nu låter det annorlunda. KD:s Mikael Oskarsson menar att “USA inte skulle kunna försvara Sverige längre och inte vara med på Aurora-övningen till exempel”. “Vi skulle förlora våra traditionella allianser” säger Hans Wallmark (M). “Om Sverige ratificerar kärnvapenavtalet innebär det inte bara ett nej till Nato. Det omöjliggör ett medlemskap i Nato under mer än överblickbar tid” säger Allan Widman (L).

Sen decennier har kärnvapnens avskaffande varit svensk politik

Kärnvapen är det enskilt största hotet mot mänskligheten I Ickespridnings-fördraget -NPT- förbinder sig kärnvapenmakterna att seriöst arbeta för att avskaffa alla kärnvapen och i NPT år 2000 antog såväl kärnvapenmakterna som icke-kärnvapenmakterna en 13 punkts plan för avskaffande av alla kärnvapen. Något de inte levt upp till även om de under årens lopp har minskat sina kärnvapenarsenaler. Men det finns fortfarande tillräckligt med kärnvapen för att förinta hela mänskligheten. Trots det moderniserar Ryssland sina strategiska kärnvapen och Ryssland och Kina satsar aggressivt på att utveckla mindre och effektivare kärnvapen. USA å sin sida har beslutat satsa upp till 1000 miljarder dollar under tre decennier på sitt kärnvapenprogram.

Nord-Koreas agerande är hotande inte bara för den delen av världen. Med en narcissistisk president i USA som beter sig som en bortskämd 4-åring finns all anledning till oro för ett krig med kärnvapen. Då behövs alla metoder för att tona ner kärnvapens roll inte att förstärka den.

Sverige har varit en ledande nation för att avskaffa alla massförstörelsevapen. Det tog 14 års arbete vid nedrustningskonferensen i Genève att arbeta fram ett avtal som förbjuder forskning, utveckling, produktion och användning av alla kemiska vapen samt avskaffar alla kemiska vapen. Ett avtal som kärnvapenländerna ställer sig bakom om att förbjuda alla kärnvapen kommer att kräva ett långvarigt och seriöst arbete där den allmänna opinionen blir viktig. När 122 länder nu undertecknat ett sådant avtal är det viktigt att det ratificeras av ländernas parlament för att därifrån och i NPT och andra organ aktivt driva frågan om totalförbud mot alla kärnvapen.

De borgerliga partierna är inte okunniga om att NATOS strategi vilar på kärnvapen och deras användning. Det är dags för dem att förklara för väljarna varför de vill avskaffa vår utrikes- och säkerhetspolitik och låta kärnvapen-alliansen NATO bestämma vår säkerhetspolitik.

Om Sverige efter påtryckningar från NATO och USA avstår från att ratificera kärnvapenavtalet innebär det att vi till och med utan att vara medlem i Nato accepterar Natos kärnvapendoktrin. Det är otänkbart!

Så till rubriken för mitt anförande; Norden som fredsaktör. Har Norden varit en fredsaktör och kan vi bli det igen? Ja, Sverige som jag känner till bäst men också delar av Norden har varit aktiva fredsaktörer. Norge t.ex. agerade effektivt för ett förbud mot landminor och också som medlare i olika konflikter. Finland har också agerat medlare men i nedrustningsfrågor ofta varit mer försiktig.

För mer än 120 år sedan den 1/12 1891 bildades Internationella fredsbyrån, IPB, i Geneve med stöd av skandinaver. Det är än i dag världens största fredsorganisation. Redan 1883 bildades Svenska freds och skiljedomsföreningen på Café Rydberg i Stockholm av agitatorn K P Arnoldsson, som fick Nobels fredspris 1908. Danske Fredrik Bajer blev IPB:s förste ordförande och fick också freds-priset och IPB själv fick priset 1910. Själv har jag haft glädjen av att leda IPB:s arbete 1991 till 2000. Fredsrörelsen var en stark och aktiv rörelse i början av förra seklet.

En annan aktiv fredsarbetare då var den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting, som fick fredspriset 1921 för sitt arbete för fred, samarbete och folkrätt.

Både före och efter det första världskriget var kvinnorna mycket aktiva i freds-frågor. Kvinnorörelsen var mycket stark för fred och en serie aktiviteter genomfördes. År 1935 organiserades en konferens med titeln “Kvinnornas obeväpnade revolution mot krig”. Alva Myrdal krävde där ett stopp för all vapenhandel och fredsutbildning i skolorna. Redan 1935 diskuterades bojkott som ett vapen i kampen för fred. Under 30-talet tog Inga Thorsson, upp omställning av militär produktion till civil produktion.

I oktober 1961 uppmanade Östen Undén i FN alla länder som inte hade atomvapen att avstå från att delta i kärnvapenkapplöpningen. Det var starten för Sveriges kamp mot kärnvapen.

Om ett land skall ha inflytande behövs både hängivna människor i besluts-position, rätt tidpunkt för att agera och stöd från ett övertygat civilsamhälle. Detta gällde både under Alvas, Ingas och min tid.

Inga Thorsson som ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet reste över hela landet och uppmanade sina kvinnoklubbister att på varje partimöte begära ett nej till svenska atomvapen. Socialdemokratin var djupt skakat av denna revolution från kvinnoförbundet och vred om armen på SSU:s ledning till att vara mer positiv. Som SSU-are deltog jag i flera konferenser där generalerna fick utrymme att tala för sin sak. I regeringen fanns flera ministrar som var emot som Östen Undén och Ulla Lindström och den tidigare finansministern Ernst Wigforss som enligt uppgift hade lämnat partiet om beslut hade tagits om svenska atomvapen.

När beslutet mot svenska atomvapen tagits i den svenska riksdagen följde sen decennier av internationellt och nationellt arbete i nedrustningskonferensen i Genève och i FN:s generalförsamling. från utrikesminister Östen Undén och följande socialdemokratiska utrikesministrar, Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och undertecknad Våra förslag har hela tiden handlat om olika metoder för att såväl minska kärnvapen, olagligförklara dem som att avskaffa alla kärnvapen.

Innan det slutliga nejet hade Sverige lärt sig en hel del. Vi var mycket nära att bli en kärnvapenmakt och hade skaffat oss stor kunskap om kärnvapenteknologi, som också gav oss en särskild roll vid nedrustningskonferensen. Kärnvapenmakterna visste att vi visste mycket och kunde inte lura oss och de allians-fria staterna litade på oss när vi presenterade förslag såväl vid konferensen som i FN. Men också vår neutralitet gav oss trovärdighet.

Alva Myrdal hade breda internationella kontakter och förde en livlig korrespondens med ledande människor i Europa som Willie Brandt och Egon Bahr i Tyskland och skrev många artiklar i internationell press. Hon var med och bildade Pugwash, organisationen för vetenskapare i Öst och Väst, som med sin kunskap försökte bygga en bro mellan länderna under det kalla kriget. Pugwash var mycket aktiv emot kärnvapen och fick tillsammans med dess ordförande Joseph Rotblat på mitt och IPB s förslag Nobels fredspris 1995.

Alva var ingen agitator men var övertygad om att kunskap var nödvändigt i sitt arbete. Hon baserade alltid sina förslag på fakta. Alva skapade SIPRI; Stockholms International Peace Research Institut år 1964 för att samla information om vapenkapplöpningen, vapenhandel och konfliktpolitik

På den tiden företogs alla kärnvapenprov i atmosfären. För att motarbeta kärnvapenmakterna använde hon kunskap om kärnvapenteknologi Sverige redan hade och skapade ett seismologiskt laboratorium i Hagfors, vilket snabbt demaskerade varje kärnvapenprov, som spred radioaktivitet över hela världen. Laboratoriet blev världsberömt och deras resultat ifrågasattes aldrig av kärnvapenmakterna. Men människorna började reagera mot denna spridning av radioaktivitet. Alva var starkt emot kärnvapenproven som hon visste var till för att utveckla nya kärnvapen och började ett av sina tal med att föreslå ett elfte tillägg till de tio budorden: “Du skall inte testa kärnvapen”. Hon hade starkt inflytande på nedrustningskonferensen med sitt förslag om totalt stopp för kärnvapenprov och fick stöd för förslaget.

Då agerade manssamhället. Det vill säga premiärminister Harold Wilson i Storbritannien ringde till Tage Erlander och bad honom att stoppa Alvas förslag. I stället för ett totalt stopp för alla kärnvapenprov och med det ett stopp för utveckling av nya kärnvapen, blev resultatet ett stop för prov i atmosfären. Som Alva sa: Detta partiella provstoppsavtal är snarare ett miljöavtal för att inte sprida radioaktivitet i atmosfären och inte ett stopp för kärnvapenprov. Och effekten blev en dramatisk ökning av kärnvapenproven men nu under jord och en kraftig ökning av kärnvapen.

I boken “Spelet om nedrustning” – 1976, klädde hon av supermakterna och deras ursäkter och halvsanningar och lojala tystnad med sina allierade. Men hon var inte nöjd med bristen på framgång. Hon gav i boken riktlinjer för en internationell strategi för att uppnå överenskommelser som leder till nedrustning och låter resurser satsade på vapen sparas för mänsklig och ekonomisk utveckling. När Alva fick Nobels fredspris varnade hon för avståndskriget utan personligt ansvar, för våldsutvecklingen i media och i samhället och förde på nytt fram frågan om fredsutbildning i skolorna.

Inga Thorson följde Alva som ansvarig för svensk nedrustningspolitik från 1973 till 1982. Hon var en agitator och mycket tuff med samma argument mot vapen-kapplöpningen och kärnvapen. Sverige behöll under hennes tid sin position som ledande land i nedrustningsfrågor och förslag. Våra förslag fick mycket starkt stöd från den alliansfria rörelsen och under Alvas och Ingas tid och sedermera min tid la vi varje år cirka 25 förslag som antogs av första kommittén och sedan av generalförsamlingen. Sverige var under dessa år en stormakt i nedrustnings-frågor.

Hon ledde FN-studien om omställning till civil produktion som inte gick vidare på grund av protester från det militära etablissemanget. När jag tog över efter Inga bad jag henne att leda en liknande studie om svensk militär produktion och hon gjorde ett mycket bra arbete, men det var åter för tidigt. Både militärindustrin, militären i Sverige och en mängd politiker protesterade. De förstod inte hur klokt det skulle vara att begära att när en militär order ges skulle mottagaren också ange hur produktionen skulle utvecklas för civila ändamål när ordern hade fullgjorts. Detta skulle ske för att undvika ett ständigt återkommande argument om arbetslöshet om inte fler order gavs till vapenindustrin.

Vad händer med en FN-studie? Först måste du ha en idé och begära en FN-studie. När studien är klar efter ett eller flera år och den är enig läggs en resolution i generalförsamlingen, där den antas för att arbetas vidare med. Jag har lagt förslag om och lett tre FN-studier; en om kärnvapen 1989-90, en om att använda militära resurser i sin helhet för att rädda och återställa miljön 1991-92 och en om jämställdhet och fred 1994 inför Pekingkonferensen.

Vid det första mötet med studien om kärnvapen sa den egyptiske ambassadören bokstavligt:

“Detta är det första mötet med en kvinna som ordförande och jag vet inte hur det skall sluta.”

I den studien fanns både kärnvapenmakter och icke-kärnvapenmakter och när vi fick problem mellan den franske och Nya-Zeeländske ambassadören gav jag dem tid att lösa problemet sig emellan och det klarade dom mycket bra. Den vi verkligen hade problem med var den amerikanske ledamoten som inte förrän i sista minuten ställde sig bakom en enig studie. Vad hände med den egyptiske ambassadören? Han var den som höll ett mycket positivt tal till mig när vi slutade vårt jobb.

Min studie om militära resurser för miljön antogs enigt men när den skulle presenteras vid miljökonferensen i Rio hade vi fått en borgerlig regering och Carl Bildt var inte intresserad och miljöministern Olof Johansson ville eller vågade inte föra fram den tyvärr. Utrikesministern i Brasilien Celso Amorin var ledamot av vår studie men framför allt ordförande för Rio konferensen. Om Sverige fört fram studien hade han arbetat för att den skulle antagits av konferensen.

Olof Palme gav starkt stöd åt mitt arbete och var faktiskt den förste som tog upp frågan om ett förbud mot kärnvapen 1985 i sitt tal i FN. En fråga som först ett decennium senare aktualiserades med jurister mot kärnvapens aktion i FN. De begärde att generalförsamlingen skulle hos internationella domstolen i Haag skulle få svar på frågan om hot om eller användning av kärnvapen stod i överensstämmelse med internationell lag.

Sverige, som alltid arbetat mot kärnvapen men som då leddes av Carl Bildt, förvånade världen med att avstå i omröstningen. Själv var jag tillbaks i riksdagen och motionerade att Sverige skulle svara nej. Motionen stöddes av alla partier förutom moderaterna. Med en vecka kvar hade Sverige inte svarat domstolen och jag skrev på uppdrag av Ingvar Carlsson ett brev till Carl Bildt och påminde om riksdagens beslut. Fem i tolv sista dagen svarade den svenska regeringen “den svenska riksdagen anser att det inte är i överensstämmelse med internationell lag att hota med eller använda kärnvapen” . Och till mångas förvåning blev det också domstolens utslag 1995. Detta är bara ett exempel på hur professionella grupper och politiker kan samarbeta.

Carl Bildt har aldrig arbetat mot kärnvapen och har samma uppfattning idag. “Det är fel väg att avvärja ett kärnvapenkrig” förklarar han nu om det aktuella kärnvapenavtalet och säger att ett sådant avtal skulle kunna äventyra Icke-spridningsavtalet NPT.

Struntprat!

Rapporten Gemensam säkerhet antogs 1 juni 1982. Vid världens största fredsmöte i New York några veckor senare med 1 miljon deltagare höll jag som representant för kvinnorna i Europa ett av mina kortaste tal: 2min. och 38 sekunder. 38 sekunder var applåder. Talarna hade fått 1, 2 eller 3 minuters talartid och tyvärr valde Olof Palme då att följa FN-ambassadören Anders Thunborgs råd att tacka nej och i stället tala i FN-byggnaden. Att tala inför 1 miljon deltagare och alla världens TV-kanaler hade varit klokare.

En dag 1995 ringde telefonen i mitt kök. Det var den australiske premiärministern som undrade om jag ville ställa upp i en kommission, vars uppgift skulle vara att presentera ett realistiskt förslag till total kärnvapennedrustning. Inte ett önsketänkande utan ett realistiskt förslag. Det kunde jag inte tacka nej till. Som enda kvinna tillsammans med 16 män; bland dem Joseph Rotblat, 4-stjärnige generalen Lee Butler, tidigare amerikanske försvarsministern Robert McNamara, tidigare franske premiärministern Michel Rochard och Rolf Ekéus presenterade vi året därpå vårt realistiska förslag hur alla kärnvapen kan avskaffas; inte nedrustas som Blixtkommissionen senare föreslog, utan totalt avskaffas.

I ett 13-punktsprogram för praktiska steg för kärnvapennedrustning, som NPT- konferensen enhälligt antog år 2000 återfinns Canberra-kommissionens förslag. Det är dags att inför nästa NPT-konferens återuppta detta beslut och omvandla det till ett konkret program med tidsplan.

Ja ett litet land kan ha inflytande på fred och nedrustning. Det är Sverige ett bevis för. Men det kräver en starkt engagerad regering och ansvariga politiker, som avsätter resurser för det arbetet. Det kräver en medveten och aktiv allmän opinion. Det kräver också ett samarbete mellan professionella grupper som jurister, läkare, journalister m.m. som tar sitt samhällsansvar och agerar. Det kräver fakta och kunskap.

“Krig föds i människornas sinnen och det är i människornas sinnen freden måste byggas”, säger Unesco-stadgan.

Det är i människornas sinnen vi måste bygga freden

Säkerhetspolitik är inte detsamma som militära metoder som män gärna tror. Säkerhetspolitik formas brett genom alla de instrument utrikespolitiken för-fogar över; internationell politik, konfliktlösande, fred och nedrustning , kärnvapenavrustning fredsbyggande, rättvisepolitik, diplomati, samarbetspolitik, biståndspolitik, handelspolitik, stopp för vapenhandel, flyktingpolitik, stärkande av FN m.m. men också militärt försvar. Men först när allt annat prövats dvs. i sista hand militära metoder. Säkerhetspolitik är att förebygga konflikter och att lösa dem – inte att utkämpa dem. Säkerhetspolitik är först och främst icke-militär.

Som första kvinna i en försvarsutredning på 70-talet lärde jag mig de tre viktiga orden: vad, vem och hur. De tre orden måste man först besvara innan man kan bestämma vilka säkerhetspolitiska instrument som skall användas.

Vad är det som hotar vår säkerhet? Är det ett direkt militärt anfall? Är det upptrissande aggressivitet och spänningar i vårt närområde? Är det en orättvis värld med sociala och religiösa spänningar? Är det ekologisk kollaps? Är det ekonomisk kollaps?

Vem är fienden? Är det något land som militärt vill angripa oss? Är det en miljökatastrof som hotar vår och världens säkerhet? Är det en girig och makt-fullkomlig kapitalism?

Hur vi skall försvara vår säkerhet beror på svaren på frågorna vad som hotar oss och vem som hotar oss. Självklart blir det helt andra instrument om det är ett direkt militärt anfall eller sociala och religiösa spänningar, en miljökatastrof eller ekologisk kollaps.

Hur skall detta tänkande kunna genomsyra säkerhetspolitiken?

Varför inte genom en klart presenterad politik – kalla det gärna en fredspolitik – inte bara till orden utan med konkreta och idag fullt genomförbara åtgärder. Den fredspolitiken skulle kunna ingå i en svensk feministisk utrikespolitik.

Vi kanske inte är överens om vad som hotar och vem som hotar oss men här kommer några förslag för Norden som fredsaktör framgent inom tolv områden.

Politikerna måste återta dagordningen från marknaden och återställa tron på demokratin. Globaliseringen har på många sätt passiviserat demokratin. Men demokrati är att genom politik omforma människors drömmar till verklighet. Betona den militära alliansfriheten i stället för militärt stöd till och av Nato. Ord måste återta sitt värde för att kunna leda till verklig handling.

Använd diplomatin, minska spänningarna och tona ner aggressiviteten i vårt närområde. Sverige ligger där vi ligger och lever med en stor granne Ryssland och har gjort i många hundra år – de senaste 200 åren i fred som neutral och alliansfri och inte i krig. I stället för vapenskrammel och krav om Nato-medlemskap bör Sverige återta samtalen med Ryssland på alla nivåer från statsminister, över myndigheter och institutioner till det civila samhället och bygga upp kontakter igen, precis som Finland gör. Det betyder inte acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten som i Krim.

Förebyggande av konflikter måste prioriteras och särskilda organ för konfliktlösning skapas på internationell, regional och nationell nivå. Vi behöver utveckla politiskt oberoende institut för konfliktlösning med en utvecklad forskning runt olika konfliktlösningsmodeller. Fred måste byggas av alla parter i en konflikt men inte genom underkastelse. En viktig länk till freden är att kraftigt minska de militära utgifterna och frigöra resurser som kan satsas på social och ekonomisk utveckling. 5 procents minskning av militärutgifterna varje år under 5 år skulle frigöra stora resurser för att förebygga konflikter, motverka social segregation och orättvisor.

Fredsutbildning och konfliktlösning på alla nivåer i samhället. Det måste vara lika viktigt att lära sig att lösa konflikter som att lära sig att läsa, räkna och skriva. I alla läroplaner från förskolan till universitetet bör föras in utbildning och träning i att lösa konflikter. Vi måste lära oss att tala till varandra i en konflikt och inte bara om varandra.

Sätt barnen i fokus. Alla politiska beslut – nationella som internationella – bör utgå från frågan: är detta bra för barnen? Jas-plan eller fler personal i skolan och dagis? Gynnar det barnen med dyrbara vapensystem som säljs till fattiga länder?

Stoppa vapenhandeln. Sätt mänskliga rättigheter före handel med vapen men varför inte också före handel med andra varor. All vapenhandel och alla vapenköp också av lätta vapen måste kontrolleras av FN i ett obligatoriskt register. Det går att stoppa vapensamarbete och vapenhandel med länder som förtrycker mänskliga rättigheter. Om viljan finns.

Sätt fler kvinnor i toppen av beslutsfattande om krig eller fred internationellt och nationellt. Hälften kvinnor på alla nationella poster där beslut fattas om krig eller fred framför allt i riksdagen och dess utskott. Genom-för fler kvinnor på viktiga poster i FN-systemet genom att alltid två kvalificerade personer föreslås; en kvinna och en man. Kräv i FN att kvinnor skall leda fredsförhandlingar och att alla parter utser och ökar kvinnornas andel i sina fredsförhandlingsdelegationer, Kräv i FN en särskild under-generalsekreterare för genomförande av 1325s krav om fler kvinnor vid beslut om krig eller fred.

Använd militära resurser för att rädda och återställa miljön, det kanske största hotet mot mänsklighetens överlevnad. Militären kostar inte bara stora pengar, de har också kunskap och organisationsförmåga och mycket material och teknik som kan användas för att återställa fördärvad miljö. Det finns en särskild FN-rapport om detta. Den svenska regeringen kan lyfta fram och omsätta rapporten i handling!

Sluta prata om rättvis handel – genomför den! Löften och målbeskrivningar räcker inte – det är handlingen som räknas. Rättvis handel är avgörande för de fattiga länderna. Genomför FN:s millenniemål om rättvis handel, ökat bistånd och skuldavskrivningar nu.

Ta i handling ansvar för människor på flykt undan krig och förtryck. Internationella rättigheter om asyl måste gälla. Alla kommuner i Sverige måste ta emot asylsökande liksom alla EU:s länder. Varför inte en tillfällig progressiv skatt för kostnader om det behövs där de över medelinkomst beskattas extra under några år.

Genomför Canberra-kommissionens realistiska förslag om totalt avskaffande av alla kärnvapen. NPT ickespridningskonferensen beslutade år 2000 enigt d.v.s. både kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater om dess 13 praktiska steg mot kärnvapennedrustning. Sverige måste driva fram en fast tidplan för genomförande av detta beslut. Genomför en lag som förbjuder kärnvapen på svensk t territorium. Driv frågan om kärnvapen-fria zoner.

Förstärk FN och återge FN-stadgan respekt. Mänskligheten har inte råd att låta nävrätten råda. FN-stadgan och de mänskliga rättigheterna måste sättas i fokus igen och brott mot FN-stadgan beivras.

Dessa förslag är bara några av de instrument vi kan använda för att skapa gemensam och mänsklig säkerhet – en feministisk säkerhetspolitik. En säkerhet fri från hunger, sjukdomar, krig och förtryck. En säkerhet som inte uppnås med kulor och krut på ett annat lands bekostnad. En säkerhet som uppnås i samarbete, byggd av människor och inte vilda bestar.

Maj-Britt Theorin

Artikeln är publicerad av Redaktionen den 3 september 2017 och sparad under Debatt samt märkt fredskamp, kärnvapen, Maj-Britt Theorin.


 

Artiklar om fred och krig i eFOLKET

Kampen mot militarismens och för fred är en av vår tids viktigaste politiska frågor. Det slås fast i tidningen eFOLKETs grundsatser. Där står det bland annat:

“Idag är en stor tillkommanande utmaning att möta och komma tillrätta med det allvarliga hotet mot mänsklighetens grundläggande livsbetingelser, inkluderande jordens klimat. Endast genom en genomgripande omdaning av samhällssystemet i genuint demokratisk riktning kan dessa gigantiska problem mötas. Denna samhällsomdaning måste också innefatta en radikal inkomstutjämning. Liksom en radikal anti-militarism. Arbetarrörelsens klassiska jämlikhetsmål och fredskamp går därför hand i hand med kampen för att möta vår tids nya utmaningar…

eFOLKETs ambition ska vara att i enlighet med arbetarrörelsens och humanismens grundläggande värderingar verka för en politik inriktad på jämlikhet, solidaritet och jämställdhet. Internationalismen och anti-militarismen ska därför också vara självklara hörnstenar… ”

Under eFOLKETs fem första verksamhetsår har därför kampen mot militarismens och för fred hört till ett av de områden vi har prioriterat..

I eFOLKETs artikelarkiv finns det nu omkring ett hundratal artiklar som handlar om fredsfrågan och om krig, rustningar och kärnvapen. Här är ett 20-tal exempel på de senaste artiklarna i detta ämne:

Välkommen att söka efter artiklar på till exempel försvarspolitik, kärnvapen, krig, militära rustningar, Nato …

Redaktionen

Liknande artiklar