Foto: Capri23auto-Ralph, Pixabay

Åter till frågan om rasismen

Boknytt

En kort historia om alla som någon gång har levt – Genernas historia

Adam Rutherford

Bazar förlag         

Rasismens drakhuvud växer ut efter varje svärdshugg, och nu är den på gång igen i högerpopulistisk tappning. Som antirasist får man bedriva ett ständigt utrotningskrig mot det grupphatiska förnekandet av alla människors lika värde.

Så även om väl läsvärda och allmänbildande “En kort historia om alla som någon gång har levt – Genernas historia” är en bred populärvetenskaplig pyttipanna av människans historia sett med granskande genetiska ögon, så koncentrerar jag mig på “ras”-resonemangen. Huvudbudskapet i boken är i den frågan är klart: DET FINNS INGA RASER!

Jag instämmer i hans åsikter men tycker han ibland skriver lite väl luddigt och oklart om art och “ras”. Så här har jag försökt att utveckla och koncentrera hans teser vad gäller hur man ska se på fenomen “ras” och rasism:

Vetenskapen är ständigt oense, och det är bra. Genom en variation av tankar i diskussion går det mänskliga kunnandet framåt genom att de i varje stund mest förklarande teserna blir de för tillfälligt rådande “sanningarna”.

Det är simpel idé-evolution. Tankevariation följt av den rimligaste åsiktens seger, tills en ännu bättre förklaring av verkligheten forskas fram. Idag gäller och dominerar följande uppfattningar vad gäller människan och “rasfrågan”.

En art är en grupp individer som kan fortplanta sig och få fertil avkomma (= som i sin tur kan få avkomma). Hästar och åsnor kan få avkomma tillsammans, men dessa är sterila. Alltså är hästar och åsnor två olika djurarter.

Människan är ett djur med en jämförelsevis liten genetisk skillnad mellan individerna. Alla människor kan få barn med varandra. Vi kunde även få barn med neanderthalare och denisovamänniskor. Dessa blandbarn kunde i sin tur få fertil avkomma. Det bevisas av att vi nuvarande människor har gener från neanderthalare och denisovaner kvar i vårt genom.

Nutidsmänniskan, neanderthalarna, denisovanerna, och kanske andra människogrupperingar tillhör alltså SAMMA DJURART. Men bara vi nutidsmänniskor har överlevt tills idag. Tragiskt på ett sätt men en välsignelse på ett annat sätt – med tre olika människogrupperingar hade troligen rasismen blivit än starkare.

Olika arter kan i sin tur delas upp i UNDERARTER (som också kan benämnas “raser”). Men det finns inget givet sätt att avgränsa vad som är vissa gruppskillnader inom en art, och vad som utgör tillräckligt stora skillnader för att kallas underart.

Det avgörs av olika vetenskapliga bedömningar – och ibland kan det vara subjektivt hur man avgränsar en underart från en annan. Det finns inga absoluta säkra kriterier som avgör vad som kan kallas underart, och vad som är för små skillnader för att få denna beteckning.

Som jag personligen ser det verkar det dock finnas tillräckligt många skillnader för att benämna nutidsmänniskan, denisovanerna och neanderthalarna (och eventuellt andra grupper) för mänskliga underarter (mänskliga “raser”). Fördomar mot raserna neanderthalare och denisovaner, om de hade överlevt tills idag, hade alltså varit RASISM.

Dagens människor har migrerat och blandat sig i släktnätverk. Går man bakåt i tiden några tusen år är vi alla släkt med varandra. Vi människor är som sagt ovanligt nära besläktade med varandra.

Det går ändå att urskilja olika grupperingar inom det samlade människosläktet. Men 85 procent av den mänskliga genetiska variationen finns INOM och inte MELLAN det som felaktigt kallas “raser” (underarter). Endast 8 procent är skillnader mellan det som traditionellt och felaktigt benämns som “raser” (typ de svarta, vita och gula “raserna”).

Alla människors rötter finns i Afrika där vi alla hade svart hud som skydd för solen. Senare anpassade vi oss till Europa och Asien genom bland annat ljusare hy – som tar upp D-vitamin. De olika för ögat tydliga hudfärg-, ögonfärg- och hårtyp-skillnaderna mellan mänskliga grupperingar är dock små, ytliga och sentida.

Så alla människor tillhör en och samma djurart. Vi är vidare så lika varandra som nutidsmänniskor att vi inte kan indelas i underarter/“raser” – de andra mänskliga underarterna (“raserna”) dog ju ut. Alltså är dagens rasism logiskt sett en omöjlighet eftersom det inte längre finns några “raser” & underarter.

Betyder det att vi enbart kan urskilja individskillnader mellan olika människor. Enbart gradvisa olikheter mellan personer. I så fall är ju rasismen än mer orimlig eftersom det bara finns stegvisa skillnader mellan individer. Det finns i så fall inga “raser”/underarter, och heller inga “underunderarter” – inga urskiljbara grupperingar alls av människor.

Nej, så är det inte heller. Det finns inte bara individskillnader, utan också faktiska grupperingar av människor. Problemet är att det går att indela människosläktet i hur många grupperingar som helst efter hur noggrant man letar efter gruppskillnader.

Men EN rimlig uppdelning i mänskliga grupper är svarthyade afrikaner som blev kvar i Afrika – och vithyade européer & gulhyade asiater vars förfäder utvandrade från Afrika till Europa respektive Asien.

Eftersom alla gener inte kom med till Eurasien är dock den genetiska variationen störst i subsahariska (“svarta”) Afrika. Skillnaden mellan två svarta i Afrika kan genetiskt sett vara större än mellan en svart afrikan och en vit europé.

Dessutom finns en viss skillnad mellan de utvandrare från Afrika till Eurasien som “vände västerut mot solnedgången” och Mellanöstern/Europa, och de som “vände österut mot soluppgången” och Östasien (författarens poetiska ordval citerade).

Mänskliga “underarter/–raser” finns alltså inte. Och de individuella skillnaderna mellan människor är större än gruppskillnader. Men två “under-under-arter” kan alltså urskiljas – svarta i Subsahariska Afrika, och vita-gula i “Medeurasien” (Europa, Asien och Medelhavsområdet-Nordafrika).

Och dessa två – “under-under-arter” kan i sin tur indelas i olika “under-under-under-arter”; Dels olika svarta grupperingar i Subsahariska Afrika. Och dels vita européer, araber och indier i västra Eurasien – samt gula kineser och andra i östra Asien, plus urfolken i Amerika (“indianerna”).

Men hur människor indelas beror som sagt på att hur djupt man letar efter skillnader. Olikheterna är återigen små enligt moderna genetiska datorstudier och jämförelser, men det finns några ytliga och inre skillnader som bildar grund för olika mänskliga grupperingar.

En datorstudie av gruppvisa genskillnader som beröms i boken visade att – skillnaderna som vi faktiskt ser, när vi noggrant söker igenom genomet, är desamma som en grundläggande rasstruktur “som man har pratat om i årtionden … ”

När man i datorprogrammet letade efter två åtskiljande grupperingar/“genkluster” blev Afrika/Europa/Västasien en grupp. Och Östasien, samt Amerikas och Australiens urfolk en grupp. Vid tre grupper efterletade blev Afrika en egen grupp. Med fem sökta grupperingar blev Australien och Östasien egna grupper:

“Helt plötsligt verkar genetiken bekräfta de mest traditionella rasgrupperingarna – afrikaner, européer och personer från Mellanöstern, östasiater, australier och nord- och sydamerikaner”  (alltså aboriginer och urfolk i Amerika, mitt förtydligande). Men letar datorerna efter fler grupper dyker det upp fler grupperingar i programmet.

Som syns i dessa citat använder alltså Adam Rutherford begreppet ras på ett felaktigt sätt. Men av hans övriga resonemang i boken framgår att han i grunden har de tankar om “art”, “underart/–ras” och “–mänskliga grupperingar” som jag har tillskrivit honom.

Vad nytta kan det då finnas med att leta fram olika mänskliga grupperingar, annat än att ta reda på den djupa historien om den mänskliga artens utbredning över jorden, från allas vårt urhem i Afrika till samtliga kontinenter utom Antarktis? Jo, kunskap i sig är ju ett värde oavsett eventuell framtida nytta av den.

Och det finns bland annat medicinska orsaker. Rutherford nämner köpmannakasten i Indien, som av någon genetisk slump är mycket känslig för bedövningar vid operationer. Det finns också skillnader i hur vita och svarta reagerar på olika slags mediciner.

Mediciner har forskats fram på i första hand vita män, så icke-vita och kvinnor kan behöva andra doseringar eller preparat. Olika mänskliga grupperingar kan ha olika medicinska behov och biologiska säregenheter som kan ha betydelse i diverse sammanhang. Men återigen – de individuella skillnaderna är alltid större än gruppskillnaderna.

Sammanfattningsvis: Det finns inga mänskliga “raser”. Vi är för lika och för närbesläktade med varandra för att indelas i “raser” (underarter). Det finns dock några svagt urskiljbara grupperingar inom mänskligheten. Men de stora skillnaderna är mellan individer.

Ras finns definitivt inte således. Rasism är därmed kunskapsmässigt sett en naturvetenskaplig omöjlighet. Men detta faktum lär knappast utrota rasismen som fenomen. Den ideologin har andra orsaker än fakta.

Mitt tillägg: Människan är natur- och samhällsvetenskapligt sett en social varelse som delar in sig i grupper som kan konkurrera eller samarbeta om naturtillgångar. För att veta vilka som tillhör den egna gruppen har vi skapat egna språk, och egna särskiljande seder och kultur. Dessa avgör gentemot vilka vi i första hand känner ömsesidigt gynnande solidariskt altruism ­ vi-känsla.

Inom exempelvis det nationalstatliga vi-et kan även klasskänslor och klasskulturer fungera som avgränsande socioekonomiska vi-grupper med intern kampsolidaritet.

Vi människor kan också skapa ofta osanna ur-historier om vårt djupa ursprung och vårt nära släktskap. Det viktiga är då inte berättelsernas sanningshalt, utan att den enande socialt och kulturellt skapade by-, stam-, klan-, ras-, etniska och nationskänslan ses som en odiskutabel sanning av samhällsmedborgarna. De är enande myter (Se Benedict Andersens “Den föreställda gemenskaper”).

Vid konkurrens mellan olika grupper uppstår “Vi-dom-känslor”. Den egna gruppen hyllas och den andra gruppen förtalas. I den situationen uppstår diskriminerande fördomar och grupphat. Så föds rasismen som samhällsfenomen.

Men åter till boken. Författaren kritiserar starkt journalistisk slapphet och ytlighet vad gäller beskrivningen av framsteg i den genetiska utforskningen av människan. Det finns inga enkla “gener för” olika egenskaper, vilket ofta felaktigt påstås.

De flesta genetiska grundade beteenden och egenskaper bygger på samverkan mellan många olika gener. Det är alltså mer komplicerat än media alltför ofta framställer det för att få till braskande löpsedlar.

Det finns många intressanta uppgifter och debatter redovisade i boken, som dock är aningen överdetaljerad. Några sista kloka ord i mängden vill jag dock nämna:

Författaren betonar att det inte finns “lägre” och “högre” djur – alla är unika på sitt sätt och evolutionärt anpassade till sin miljö. Annars hade de inte överlevt.

Vidare har evolutionen inte någon bestämd riktning. Inget kosmiskt öde har bestämt att människan skulle skapas som djurart, och komma att dominera världen. Det fanns ingen plan bakom, bara evolutionära slumpar som gjorde att vi överlevde fram tills nu. Vi är inte skapelsens krona (mina ord på slutet).

 

# Se (de omdiskuterade) definitionerna av “art”, “ras” och “rasism” även i Nationalencyklopedin (NE).

# Författaren noterar hur mänskliga grupperingar (om man utgår från en uppdelning i fem stycken) ofta sammanfaller med olika kontinenter skilda åt av hav: Afrika, Amerika, Australien, Europa-Asien. Jag noterar att den senare, Eurasien, delas av andra geografiska hinder; bergen mellan Burma och Indien, Himalaya, Tibet, Takla Makan-öknen, Gobiöknen, Sibirien. Det skiljer “vita” västra Eurasien från “gula” östra Eurasien. Saharaöknen, under den tid den funnits, har delat “svarta” Afrika från “vita” “Medeurasien” (Europa, västra Asien och Nordafrika/Medelhavsområdet.

Liknande artiklar