Mobilisera mot ”Värdlandsavtalet” – för fred!

• Överheten har alltid varit emot neutralitet
• De som hetsar är aldrig de som får betala
• Folkrörelserna drev igenom fredspolitiken

Efter en kvartssekellång kampanj för svenskt NATO-medlemskap ska det så kallade värdlandsavtalet ingås den 25 maj. Tillsammans med gammal och ny rysskräck, hets mot alliansfrihetsförespråkare – med misstänkliggöranden om att gå ryska ärenden – och en bombmatta av krigsalarmism, ska nu svenska folket pressas in i NATO. Köksvägen om regeringens så kallade värdlandsavtal går i lås. Genom stora entrén om borgerlighetens krigshundar får råda. Tvåhundra år av svensk alliansfri politik, framdriven fredsrörelse efter stormaktstidens blodbad, vill regeringen och borgerligheten nu lämpa överbord.

Historiskt sett är det obegripligt. Isåfall borde väl Sverige ha anslutit sig till militära “försvarsallianser” när hotet hängde över oss, som många gånger under kalla kriget, som när Norge och Danmark var ockuperat, eller när ryssarna i hundra år ockuperade Finland. Hela meningen med den svenska alliansfriheten har ju just varit att inte dras med av militära koalitioner in i krigskonflikter.
Att en svensk anslutning till NATO innebär medlemskap i ett kärnvapenblock vet alla. Att det så kallade värdlandsavtalet utgör en del av NATOs – och indirekt Rysslands – militära eskalering i vårt närområde är svårt att förneka. Vanvettet är hela föreställningen att vi nu, efter tvåhundra år av fred, bör överge den politiken, just när – och för att – krigsrisken ökar i Europa.

Men egentligen är det inte så nytt. Överheten har genom stora delar av denna historia hoppats få visa att det “svenska stålet” åter biter. Det skrävlande tonläget, den hökaktiga stöddigheten, den fjantiga hybrisen hos liberala intellektuella, är av samma art som äldre eliters besinningslösa lättsinnighet. Det är ju folket som får betala, i värsta fall med sina liv.
Det var den djupa insikten om detta som gjorde den svenska arbetar- och kvinnorörelsen till en sådan viktig fredskraft. Istället för upprustning, nedrustning. Istället för militära koalitioner, alliansfrihet. Istället för “modig uppslutning”, försiktig neutralitet och, vad Per Albin Hansson benämnde, “fredsegoism”. För att till det yttersta förhindra och undvika krigets slutstation.

Idag tycks en god del av denna folkliga opinion och motståndskraft ledarlös. Regeringen påstår sig stå fast vid alliansfriheten alltmedan försvarsminister Hultqvist (S) höjer NATO till skyarna och öppnar köksdörren på vid gavel. Vänsterpartiet ligger förvånansvärt lågt, bara Feministiskt Initiativ och utomparlamentarisk vänster, som Socialistiska Partiet, tycks hålla fast vid tydliga freds- och nedrustningslinjer.

En bidragande orsak till läget kan vara alliansfrihetens förlorade trovärdighet. Den kritik som riktades från vänster mot neutralitetens dubbelspel och alliansfrihetens dolda västsamarbete, kavlades av NATO-vänner ut till att alliansfriheten endast varit meningslös, till och med ett bedrägeri mot folket. Om det bara var en täckmantel för NATO-samarbete hade det varit ärligare med öppet samarbete.
Det resonemanget förtränger att neutraliteten och alliansfriheten var en kompromiss mellan den överväldigande folk­opinionen för fredspolitik och de ledande samhällsskiktens uppslutning bakom västkapitalismen. Svaret är alltså inte en övergiven neutralitet utan en kompromisslös.

Det är den folkopinionen vi åter måste väcka, innan Sverige gjorts till kärnvapenbestyckad frontstat i en militär eskalering mellan öst och väst, med hög risk att förvandla vår tid till endast mellankrigstid.

Ledarartikel från Internationalen 13 maj 2016

Liknande artiklar: