Krim-annekteringen har blivit något av en stämgaffel och ett vårdat guldägg för försvarsledning och Nato-ivrare. Försök att skapa nyanser och en gnutta förståelse för Rysslands position, till exempel utifrån Natos expansion österut efter Warzawapaktens fall, har bemötts som uttryck för Putin-kramande. Det är endimensionellt fördummande. Det skriver Pär Salander, Umeå.
Efter Rysslands annektering av Krimhalvön har vi, närmast som ett mantra, hört om “det förändrade militärpolitiska läget på grund av ökad rysk aggressivitet i Östersjöområdet”. En ny förståelsemodell har skapats, mängder av märkliga händelser kopplas nu till möjlig rysk aktivitet.
Några exempel: ubåtsljudet i Stockholms skärgård 2014, den iakttagna “ubåten” i samma skärgård 2015, den kapade tv-masten i Borås, Arlandas inställda flyg på grund av tekniska problem samma år, nedsläckningen av elsystemet i Vermont, USA. Etcetera.
Dessa händelser visade sig dock i stället ha mer näraliggande förklaringar: ubåtsljudet kom från en svensk källa, den iakttagna “ubåten” var arbetsbåten Time Bandit, tv-masten var sannolikt ett tonårsstreck och de tekniska problemen berodde på Telias bristande serveruppdatering, och nedsläckningens koppling till Putin dementerades sedan.
För att travestera den numera pensionerade generallöjtnanten Johan Kihl: “Vår traditionella hotbild har lämnat hjärnan och satt sig i ryggmärgen”.
Krim-annekteringen har blivit något av en stämgaffel och ett vårdat guldägg för försvarsledningen och Nato-ivrarna. En ton slås an som sedan banar väg för antydningar om ryskt agerande och försvarsmakten beviljas nya miljarder.
Att Rysslands relation till Krim saknar all likhet med Rysslands relation till Sverige och att ett angrepp på en Nato-medlem i Baltikum vore ett ryskt självmord (den ryska militärbudgeten är 7,5 procent av Natos) passerar obemärkt. Det har blivit en cementerad sanning att Ryssland är den hotfulla stormakten och Sverige det oskyldiga potentiella offret.
Försök att skapa nyanser och en gnutta förståelse (dock inte accepterande) för Rysslands position, till exempel utifrån Natos expansion österut efter Warzawapaktens fall, har bemötts som uttryck för Putin-kramande. Det är endimensionellt fördummande.
Vi får ständigt veta att Ryssland uppträder aggressivt därför 1) att Ryssland ökar sin militära aktivitet i Östersjöområdet och 2) att Ryssland ägnar sig åt underrättelseverksamhet och oegentlig politisk påverkan mot väst. Men hur är det då med motparten, alltså USA/Nato som per automatik framstår som den efterlängtade kontrasten. Låt oss söka nyansera bilden av odjuret och skönheten.
1) Vad gäller militär aktivitet: Vi har fått veta att Ryssland placerat ut Iskanderrobotar och ett par korvetter i Kaliningrad och försvarsminister Hultkvist utropar: “provokativ signalpolitik”. Men samtidigt stationeras amerikanska marinkårssoldater i Norge, mobila förband i Baltikum och en pansarbrigad på 4 000 man med stridsvagnar förflyttas till Polen. Dessutom bygger USA missilförsvarssystem i Rumänien och Polen.
Vidare, enligt Harry Blain vid den ansedda London School of Economics, planerade Nato under 2016 inte mindre än 150 militära övningar där flertalet uppenbart var specifikt riktade mot Ryssland. Sverige deltog som partnerland i flera större övningar. “Anaconda” i Polen, med deltagande av 31 000 man från 23 länder, var för övrigt den största militära övningen i östra Europa efter det kalla krigets slut.
Man kan undra ifall rysk övningsverksamhet förmår överträffa denna aktivitet. Det är i alla fall inte Ryssland som står för kränkningar av svenskt territorium. Under 2016 var en (!) av 20 kränkningar rysk. De övriga stod väst för. Vän av ordning undrar: Varför betraktas inte USA/Natos agerande också som “provokativt”?
2) Vad gäller underrättelseverksamhet och oegentlig politisk påverkan: Speciellt har man varit upprörd över att Ryssland skulle ha hackat sig in i, och påverkat, den amerikanska presidentvalskampanjen, hjärtat i “världens största demokrati”.
Det är möjligt. Enligt forskaren Dov Levin vid Institute for Politics and Strategy vid Carnegie-Mellon University i USA har Sovjet/Ryssland nämligen mellan 1946 och 2000 sökt påverka valutgångar vid 36 tillfällen.
Men, under samma period så har USA självt aktivt intervenerat vid 81 valtillfällen i 45 länder (USAs: direkta militära interventioner ej medräknade), från Filippinerna på 50-talet, Nicaragua 1990 och, intressant nog, Ryssland 1996. Efter 2000 även i Ukraina. Den för USA:s intressen fördelaktiga kandidaten har stötts genom till exempel producerande av kampanjmaterial, implanterande av ofördelaktiga rykten om motkandidaten, användande av “biståndsvapnet”, och inte minst direkt ekonomiskt kampanjbidrag.
Vidare, enligt New York Review of Books, så ägnar sig svenska FRA tillsammans med amerikanska NSA av ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Redan 1952 sköts den svenska DC3:an på brittiskt spionuppdrag ner över ryskt territorium, i dag flyger amerikanska spionplan av typ Awacs obehindrat i svenskt luftrum. Sverige har vidare nyligt anslutit sig till Stratcom, en verksamhet stationerad i Baltikum med den uttalade målsättningen att i alla sammanhang verka för Natos intressen.
Vän av ordning undrar: När man ägnar sig åt liknande verksamheter: Varför bedöms bara den enas verksamhet som oegentlig?
Samtidigt är försvarsminister Hultkvist upprörd över att Ryssland ägnar sig åt underrättelseverksamhet gentemot Sverige – man frågar sig: hur förment oskuldsfull eller möjligen naiv får en minister vara? Bakom kulisserna applåderar samtidigt Nato-ivrarna med Moderaternas Wallmark och Liberalernas Widman i spetsen, tillsammans med ÖB Styrén – guldägget Krim värper nya miljarder till försvaret, Nato-samarbetet blir allt intimare.
Enligt Transatlantic Trends har Sverige blivit det land som är mest negativt till Ryssland. Den “transatlantiska länken” cementeras till förfång för Sveriges utrikespolitiska integritet.
I Sydafrika planerar man i dag byggandet av ett museum för att hedra Sverige och stödet till ANC och Nelson Mandela i kampen mot apartheid. Sveriges stöd, som ett land i väst, var unikt. Reagan och Thatcher däremot kallade Mandela för terrorist.
Man kan stilla undra om Sverige vid den tiden hade varit en integrerad del i “den transatlantiska länken” – skulle Sverige då ha lyft ett finger till stöd för Mandela? Tillåt mig tvivla. Rösten skulle redan då ha tystnat. Det manar till eftertanke.
Pär Salander
Återkommande debattskribent i eFOLKET.
Han är till vardags professor i psykologi vid Umeå universitet.
