Att Sverige skulle ansluta sig till FN efter andra världskriget var en självklarhet. Hösten 1945 fastslog regeringen som principer för den svenska politiken: För det första FN-medlemskapets centrala betydelse. För det andra en neutralitetspolitik inom ramen för de begränsningar som FN-stadgan krävde. För det tredje ingen knytning till eventuella stormaktsblock. Och, för det fjärde ett utvecklat nordiskt samarbete.
Sverige fick snabbt en ställning i FN-systemet, med tunga uppdrag för Gunnar Myrdal och Folke Bernadotte, och senare med utnämningen av Dag Hammarskjöld till FN:s generalsekreterare.
När Nato bildades 1949 var den svenska hållningen given: Inget medlemskap. Däremot blev Norge och Danmark medlemmar, och därmed grusades definitivt de diskussioner om ett nordiskt försvarsförbund som uppkommit efter att Tjeckoslovakien införlivats i den sovjetiska intressesfären.
Den klassiska formuleringen av neutralitetspolitikens grundprincip, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, uttrycktes officiellt för första gången 1957 och den kom att gälla i 35 år.
Högern hade betonat vikten av handlingsfrihet för olika vägval i en konfliktsituation. Även regeringen var under en tid svävande i frågan om handlingsfrihet, men satte till slut ned foten.
Statsminister Tage Erlander motiverade 1959 den nya grundprincipen med att man ska “kunna lita på våra försäkringar, att alliansfriheten innebär att vi i händelse av krig ska säkra neutraliteten…(inte) skapa, vare sig misstro hos någon stormakt eller förväntningar om avsteg från den valda handlingslinjen.”
Det har också betonats att den alliansfria neutralitetspolitiken inte bara syftat till att hålla Sverige utanför krig utan att den också har bidragit till avspänning under fredstid.
Regeringen framhöll att en trovärdig neutralitetspolitik även måste bygga på att det finns en god försvarsförmåga. För den uppfattningen har det funnits ett brett stöd i riksdagen.
Men trots att Sverige officiellt bedrev en alliansfri neutralitetspolitik har det förekommit ett hemligt militärt och säkerhetspolitiskt samarbete med Nato, framför allt USA. Samarbetet påbörjades redan i slutet på 1940-talet. Naturligtvis kände man inom Sovjet-blocket till vad som pågick. Men för så gott som hela det svenska folket var det okänt.
Efterhand växte det som brukar benämnas den aktiva neutralitetspolitiken fram. Avkolonialiseringen ledde till att ett stort antal nya stater bildades och när dessa invalts i FN förändrades maktbalansen där. Många av de nya staterna ville undvika beroende av supermakterna, vilket ökade utrymmet för Sverige, som inte uppfattades företräda några särskilda maktintressen, att agera.
Ett område som Sverige under lång tid var starkt aktivt inom var nedrustningsfrågorna, med namn som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Maj-Britt Theorin.
Den aktiva rollen i utrikespolitiken gavs inte sällan ett ideologiskt perspektiv, och användes även som slagträ i inrikespolitiken. I ett uppmärksammat tal 1968 sade Olof Palme med udden riktad mot högern:
“Neutralitetspolitiken dömer oss inte till tystnad…Vi måste ha rätt att även
ut mot världen hävda idéerna om människors frihet och gemenskap, om
solidaritet och rättfärdighet. Våra motståndare till höger ska veta: Försök
inte att med neutraliteten som täckmantel lägga munkavle på svensk
arbetarrörelse.”
Olof Palme var den som mest av alla kom att personifiera den aktiva utrikespolitiken. Han fördömde stormaktsövergrepp oavsett vem som utförde dem. Hans öppna kritik mot USA:s krig i Vietnam, engagemanget för fred och nedrustning och hans stöd till fattiga stater och anti-koloniala befrielserörelse gjorde att relationen mellan de båda länderna stundtals var mycket frostig.
Efter att Palme mördats den 28 februari 1986 satsade regeringen snart på att normalisera förbindelserna med USA. Bland annat gjorde statsminister Ingvar Carlsson ett officiellt besök hos den amerikanske presidenten Ronald Reagan redan året därpå. Olof Palme hade under alla sina år som statsminister varit ”portförbjuden” i Vita Huset.
I den här vevan, efter 1986, började också en stegvis anpassning till dåvarande EG, vilket resulterade i att den socialdemokratiska regeringen hösten 1990 i en skrivelse till riksdagen deklarerade ambitionen om ett svenskt medlemskap. Efter folkomröstningen om EU blev Sverige medlem 1 januari 1995.
Vid den här tidpunkten hade också ett öppet närmande till Nato påbörjats, bland annat genom det svenska medlemskapet i Partnerskap för fred (PFP) 1994.
Som en konsekvens av EU-medlemskapet, och av ett efterhand allt mer utvecklat samarbete med Nato, anpassades de utrikespolitiska deklarationerna. Neutralitet blev nu bara en möjlighet för att så småningom helt försvinna från beskrivningen av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.
Tommy Jansson