Välkommen ! Vi har ett erbjudande du inte kommer att kunna motstå ! Foto: Visualhunt.

När samhället sviker: En artikelserie om arbetslösa och Arbetsförmedlingens haveri – del 3

Att arbeta är viktigt för oss. Genom arbetet känner vi oss behövda, vi vet vad som komma skall, och vi känner oss som en del av ett större sammanhang. Detta är viktiga själsliga aspekter som faller bort ifall vi inte har ett arbete att ägna våra liv åt. Vid arbetslöshet faller vi lätt in i ensamhet, rotlöshet och avsaknad av en stabil identitet. Vi ska inte heller glömma de ekonomiska nackdelar som arbetslöshet för med sig, såsom att inte kunna åka på semester, eller inte kunna köpa presenter till sina anhöriga.

Men det finns en annan negativ aspekt vid arbetslöshet. Känslan av att vara misstrodd och övervakad. Det vittnar Alex och Magnus om. I följande text kommer vi att få ta del av Alex och Magnus upplevelser som långtidsarbetslösa, och deras synpunkter på hur samhällets insatser till att hjälpa dem ut i arbete, fungerar.

Alex och Magnus är två män som under många år levt i arbetslöshet. Alex har sedan 4 år ett heltidsarbete, det längsta stadigvarande under hela hans yrkesliv. Magnus däremot, är fortfarande utan arbete och är idag deltagare inom Stöd & matchning.

Alex har genom livet hankat sig fram på ströjobb. Vid högkonjunkturer har han fått tillfälliga anställningar inom industrin, anställningar han fått avsluta när produktionen gått ner eller det blivit dags för arbetsgivaren att ge honom en tillsvidareanställning. Magnus har varit arbetslös i snart 30 år. Han har deltagit i åtskilliga insatser hos Arbetsförmedlingen. Han har gått på CV-kurser och haft arbetspraktik, men inget har lett till arbete.

På min fråga vad Magnus tycker om Stöd & matchning möts jag av ett bittert, men också satiriskt, svar:

“Det där är ju bara för syns skull! De på AF har fått för sig att ifall man ingår i Stöd & matchning så klassas man inte som arbetslös. Men det är ju bara larv det de håller på med, det är något de gör bara för att fina till i statistiken!”

Även Alex är kritisk mot det nuvarande systemet på Arbetsförmedlingen. Han tycker att de åtgärder han ingått i genom åren har känts meningslösa.

“Man kan ju inte säga nej till det de erbjuder än, då dras ju ersättningen in. Så man måste lydigt sitta där på en skriva CV-kurs, trots att man vet att det inte leder till något.”

Magnus berättar hur han tidigare i livet varit så förbannad på Arbetsförmedlingen att han anlagt en konfrontativ attityd när han vistats i deras lokaler.

“Förr när jag var på AF hade jag riddarrustning på mig. Jag var så arg över det de tvingade mig att delta i. Vuxna människor som arbetat hela livet tyckte de skulle sitta på kurser som det värsta vuxendagis!”

Magnus berättar dock att han ändrat attityd de senaste åren. Han har kommit till insikt om att det bara drabbar honom själv att strida mot Arbetsförmedlingen. Han tror inte att myndigheten medvetet skulle stänga av honom ifall han motsätter sig dem, men bara vetskapen om att Arbetsförmedlingen har kapaciteten att göra det, ifall den vill, har fått honom att foga sig.

Både Alex och Magnus tycker det är besvärande att Arbetsförmedlingens arbete så mycket handlar om att kontrollera de arbetssökande. Alex berättar att han känt sig misstänkliggjord av myndigheten.

“Jag kan förstå ifall de behöver hålla koll på dom som uppenbart inte vill jobba. Men att jag ska behöva rapportera varenda jobb jag sökt känns bara onödigt. De får mig att känna som om att jag misskött mig.”

Magnus berättar om brev som han fått hem ifrån Arbetsförmedlingen.

“I brevet står det med varma ord att jag är hjärtligt välkommen till möte hos AF. Läser man dock den finstilta mindre texten står det att ifall jag uteblir från mötet så kommer min ersättning att dras in. Ett subtilt hot alltså!”

Det är denna rädsla för Arbetsförmedlingens makt som är anledningen till att Alex och Magnus inte vill ställa upp med sina riktiga namn. Återigen är det inte det att de tror att de kommer bli straffade ifall de yttrar sina åsikter, men bara vetskapen om att det faktiskt är möjligt, gör att de tiger.

Alex och Magnus beskriver hur man som arbetslös känner sig utlämnad, och att det känns ännu svårare när den myndighet som ska kliva in och hjälpa dem i ett sådant läge, inte gör det. Alex känner sig sviken av samhället.

“Man vill kunna lita på systemet, men det är svårt när man känner sig överkörd hela tiden.”

Det de båda mest längtat efter som arbetslösa är gemenskap. Alex beskriver hur avsaknaden av den känns.

“Som arbetslös känns det som att ingen har förtroende för dig. Du har ingen stabilitet, för du kan inte planera något för framtiden, det enda du ska göra är att söka jobb. Du saknar all typ av tillhörighet, och längtan efter gemenskap är verkligen tärande. Vilket jobb som helst är bra bara man får känna gemenskap.”

Men idag har Alex ett arbete, vilket han är lycklig över. Skillnad är det för Magnus som fortfarande befinner sig i Arbetsförmedlingens system. På min fråga vilka ljusglimtar han ser i sin tillvaro svarar han:

“Jag känner ändå en form av gemenskap med de andra som befinner sig i samma situation som mig. Vi som står där nere på Arbetsförmedlingen är som en enda stor familj. Vi har stött på varann genom åren, och vi håller varann uppdaterade om vilka åtgärder AF har skickat oss på sedan sist vi träffades.”

Linus Bouvin

Liknande artiklar