Bild från Pixabay.

Mali – krig utan slut (2) – Men Hultqvist är nöjd

Sverige i den militaristiska fällan.

I Mali begår nu Sverige de misstag som socialdemokratiska regeringar en gång i tiden kritiserade imperialistiska makter för, nämligen att de med militära medel försökte lösa konflikter i Asien, Afrika och Latinamerika. Konflikter som orsakades av underutveckling, fattigdom och kamp om knappa resurser.

Sverige har en lång tradition av att delta i FN:s fredsstyrkor, vars främsta uppgift har varit att förhindra att länder och etniska grupper inte använde vapen mot varandra. Under de senaste decennierna har Sverige frångått denna princip och istället deltagit i militära operationer som leds av Natoländer. Den uttalade avsikten med dessa har givetvis också varit att få slut på väpnade konflikter. I praktiken har det dock inneburit att Sveriges styrkor hamnat i krig som enbart leder till temporära segrar, men där fred aldrig uppnås.

Detta gäller inte bara Sverige, utan även Natoländerna Danmark och Norge, som sedan början av 1990 deltagit med militära styrkor i krig i Asien och Afrika. Den norske överstelöjtnanten Tormod Heier, som är forskningsledare vid Förvarets Högskola, har kritiskt granskat Norge, Danmark och Sveriges engagemang i dessa militära konflikter under de senaste tre decennierna.

Se; Hvordan kan vi forstå skandinavisk militæraktivisme?

eller efolket: 7/2 – Hvordan kan vi forstå skandinavisk militæraktivisme?

Tormod Heier skriver: “De skandinaviska länderna exporterar militärmakt som aldrig förr. Från att ha varit de mest skeptiska Nato-medlemmarna under det kalla kriget, har Norge och Danmark gått i spetsen i fråga om att bidra till utländska operationer under 1990- och 2000-talet. På samma vis har svenska styrkor, som under det kalla kriget höll sig utanför Nato, varit djupt involverade i västliga koalitionskrigföringar, dels genom Natos partnerskap för fredsprogram i början av 1990-talet och dels genom Nato-alliansens operationer i Bosnien, Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen. Sedan ‘Gulfkriget’ 1991 har därmed de skandinaviska ländernas utrikes- och säkerhetspolitik varit präglad av nästan 30 års sammanhängande krigföring. Hur ska vi uppfatta och begripa denna form av militära aktivism.”

Tormod Heider anser att det är viktigt att skaffa sig mer kunskap om dessa konflikter, inte minst med tanke på att det verkar som om Nato förlorar fler av dessa krig än de man lyckas vinna. De uppsatta målen nås inte, utan konflikterna bara fortsätter. Detta beror inte på att soldaterna är dåliga eller att de lider stora nederlag i striderna. Orsaken är att de skandinaviska länderna ingår i USA-koalitionens styrkor, som ofta inledningsvis når framgångar på slagfälten.

De militära segrarna ger dock ingen politisk utdelning, varken i fråga om säkerhet eller politisk stabilitet. Istället dras de skandinaviska styrkorna in i långvariga konflikter. Tormod Heier pekar på utvecklingen i Afghanistan, Irak och Libyen – där konflikterna har fortsatt år efter år, utan att man ser något slut på våldet i dessa länder.

Han skulle även ha kunnat tillagt FN:s och Frankrikes insatser i Mali, där Sverige deltar och skickar ännu fler trupper som ställs under franskt befäl. En av poängerna i Tormod Heiers kritik mot dessa insatser är att USA och de ledande Natoländerna har en allt för militaristisk syn på dessa konflikter. Det vill säga att de först ska krossa fienden och därefter hoppas kunna bygga upp det civila samhället.

Eftersom “fienden” rör sig bland befolkningen, uppstår konflikter där Natostyrkorna “råkar” rikta sina vapen mot fel mål, så att civilbefolkning skadas eller till och med dödas. Detta är precis vad som har hänt i Mali.

När Peter Hultqvist intervjuades i Sveriges Radio Studio Ett den 29 januari i år hade han inga argument om hur man ska vinna civilbefolkningens stöd och minska motsättningen mellan olika etniska grupper. Hans enda argument är att svenska soldater behövs för att slå ner upproret och att dessa “är specialutbildade högt kvalificerade soldater som också är vana att hantera olika typer av risker.”

Peter Hultqvist använder krisinsatser i Afghanistan och Irak som argument för att Sverige åter ska ansluta sig till ytterligare en insats som leds av ett Natoland: “Varken Irak eller Afghanistan – som varit helt nödvändiga – är FN-insatser. Men det är nödvändigt att man kan vara med i andra typer av insatser för att kunna hantera krishärdar i världen”, säger Peter Hultqvist till SR:S reporter.

Tyvärr ställs inte frågan “Nödvändigt för vilka?” i radioprogrammet. Har Sverige övergett sin traditionella politik att delta i FN:s fredsstyrkor och istället deltagit i militära Natoaktioner, så har detta tydligen blivit prejudicerande enligt Peter Hultqvist.

I samma radioprogram intervjuas även Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson, som argumenterar för att Sverige istället för att delta i den franskledda Task Force Takuba borde ha stärkt FN-insatsen i Mali. Den linje som Vänsterpartiet också drev i riksdagen: “Vi tror att det hade varit bra om arbetet i Mali sker just under FN:s regi med olika typer av förmågor. Det finns också ett stort civilt arbete i FN-insatsen, som vi anser är värdefullt. Det är en bra koppling mellan det civila och det militära.”

När Peter Hultqvist ska förklara nyttan för Sverige med att delta i militära aktioner i Mali i Afrika får SR:s reportrar en klyscha till svar: “Är det inte så att vi kan stabilisera det här området och få ordning på terrorismen, så är risken stor att den sprider sig och att den också påverkar förhållanden i Europa.”

Det finns däremot exempel på det motsatta, nämligen att europeiska länder som sänder trupper till fattiga länder väcker upp motståndare som hämnas genom terrorattacker i Europa. Det är ju uppenbart att en del av terrorismen i Europa är en följd av de krig som USA och andra Natoländer har fört i Västasien och Nordafrika. Dessa konflikter har spridit sig även till länderna söder om Sahara.

Samband mellan konflikten i Mali och Natos angreppskrig mot Libyen är starkt. Många människor från länderna runt Sahara hade rest till Libyen för att arbeta där. Under Natoinvasionen av Libyen och det kaos som skapades radikaliserades en del muslimer som kom från Västafrika och anslöt sig till islamitiska grupper. En del av dessa återvände sedan till bland annat Mali och vann där nya anhängare som nu deltar i upproren. Frankrike hade dessutom försett islamisterna i Libyen med stora mängder vapen, som dessutom sedan även kom att hamna i Mali.

Enbart militära medel kan inte lösa den här typen av konflikter. Risken är stor att militära ingripanden i stället bidrar till att sprida konflikterna. De skandinaviska länderna är inne på en farlig väg. Och nu har Sverige tagit ytterligare ett steg i fel riktning genom att skicka 150 svenska soldater att strida under franskt befäl i Task Force Takuba.

Hans Foste Hjälte

Liknande artiklar