Lojalitet

Den tidigare brittiske Labourledaren Neil Kinnock gjorde en gång den cyniska noteringen att “lojalitet är en fin egenskap, men i sin ytterlighet fyller den politikens kyrkogårdar”. Det kan låta hårt men det finns mycket sanning i Kinnocks kommentar. Det finns en tystnadskultur inom det politiska livet och inte minst inom politiska partier. En kultur som säger att man skall hålla tand för tunga och aldrig ifrågasätta det som kommer “uppifrån”. Det har varit synnerligen tydligt de senaste månaderna då det varit en märkbar turbulens kring det socialdemokratiska partiet och antalet märkliga politiska utspel.

När olika debattörer eller andra ifrågasatt det kloka i dessa utspel har det tagit hus i helvete. Vissa har till och med ifrågasatt dess inriktning och om den varit i linje med vad som kan förväntas av en regering och ett parti som säger sig företräda dem som mest behöver politiken. Reaktionen har varit att inte diskutera innehållet i olika förslag och i stället sluta leden. Än mer “advokaterna” har sökt tysta kritiken med hänvisning till “det parlamentariska läget” eller att man måste anpassa sig till en imaginär mitt i politiken. En mitt där enligt “advokaterna” alla finns samlade och trängs.

Vad har resultatet blivit av dessa försök att avkräva lojalitet? Jo, trovärdigheten och förtroendet sjunker när bortförklaringarna haglar för människor är inte dumma. Att försöka sätta sig på dem som kritiserar dåliga eller ogenomtänkta förslag är absolut inte alls till någon som helst nytta. Tvärtom det skadar istället och undergräver förtroendet för både politiken som sådan och politiker i allmänhet. Det är inte bra när medborgarna får intrycket av att deras folkvalda i bästa fall är lomhörda eller värsta fall inte har en aning om deras liv och verklighet utan lever i en annan värld.

Än mer som en politik och missriktade utspel som inte ens viskar om att ge sig på konflikträtten och försämringar av assistansrätten utan snarare vrålar, orsakar självklart förvåning när medborgarna inser vem som är avsändaren. Att då i missriktad lojalitet kräva tystnad eller sympatisörerna ska uppvisa en okritisk ursäktande hållning får en kontraproduktiv effekt. Den orsakar istället för uppslutning ilska och missnöje som gör illa än värre i form av splittring.

Om man hyser någon som helst omsorg om de värderingar som de stolta deklarationerna och programsatserna anger så finns inget annat än att stå fast vid dessa värderingar då dessa är viktigare än spin-doktorernas kortsiktiga och förmodade opinionsvinster. Den ultimata lojaliteten blir absurt nog total illojalitet tack vare kraven om tystnad inför tokigheterna.

Ingemar E. L. Göransson

Liknande artiklar: