Livets tre pelare

Kulturbetraktelse av Ingemar E L Göransson

Det finns tre storheter, tre pelare, i en människas liv, vilka är mycket viktiga för oss alla. De berör oss och vi kommer aldrig undan dem. Tre storheter, tre pelare, som ger livet innehåll, mening och tyngd. Man kan kalla dem livets essens. De bär upp våra liv.

Den första storheten – pelaren – är familjen, nära och kära, de som ger det skydd, tröst och den trygghet som behövs oavsett hur livet i övrigt ter sig. Familjen finns där som den fasta trygga punkten, oavsett om vi drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller lever ett gott liv där allt fungerar på det mest ultimata vis. Familjen är för de flesta av oss centralpunkten i livet och som följer oss från den dag vi ser ljuset för första gången till den dag kistlocket slår igen. Familjen kan se olika ut beroende på omständigheternas spel, men den finns där i alla fall.

Den andra storheten – pelaren – är arbetet, att ges möjlighet att försörja sig och uppleva det goda arbetet som utvecklar och rustar individen med nya erfarenheter och kunskaper. Arbetet ger oss möjligheten att möta nya sociala sammanhang, uppleva kamratskap och nå yrkeskunskap. Det är det mål som vi alla har. Arbetet är alltså inte bara en viktig del av vårt liv för att det betalar hyran, maten på bordet, räkningarna, bilen, ungarnas idrott eller andra intressen.

Arbetet är också en del av vårt sociala vara, en del av vårt sociala sammanhang. Arbetet är en del av vår klassgemenskap, yrkesgemenskap, kort sagt arbetet är en vital del av individens identitet och därmed också av största betydelse. Arbetet sätter oss också i ett större samhälleligt sammanhang; arbetet och var och ens relation till arbetet sätter var individ in i ett klassammanhang – arbetet ger oss vår klassidentitet. Arbetet är därmed det som definierar vårt sociala vara, vårt sociala sammanhang. Arbetet är en del av vår klassgemenskap och yrkesgemenskap. Arbetet är en del av individens sociala identitet och därmed också av största betydelse.

Arbetslivet förändras. Yrkesidentiteter förändras, klassgemenskapen förändras i ett ytligt perspektiv genom att arbetet förändras. Metallarbetarens jobb idag skiljer sig väsentligt från det arbete som var metallarens för 50 år sedan. Tekniken har förändrat det förr så skitiga, slitiga verkstadsjobbet till att också bli ett högteknologiskt jobb där vita rockar och rena golv är vanligare än oljeindränkta overaller. Men samtidigt är det fortfarande en och samma klassgemenskap. Arbetaren skapar ett mervärde genom sitt arbete och sin yrkeskunskap. Genom att bearbeta plåten, järnet och kretskortet, genom att montera ihop delarna så skapas något nytt – en produkt och ett mervärde. I skapelseprocessen som arbetaren genomför, och det genom arbetet ökade värdet från råvaran till den färdiga mobiltelefonen eller Volvobilen, har också klassgemenskapen manifesterats.

För 50 år sedan var vårdarbetet ett kvinnors kall. Detta gällde inte bara de kvinnor som genomförde det dagliga omsorgs och vårdarbetet. Det var kvinnor som tröstade, torkade upp, tvättade såriga och värkande kroppar eller bara höll rent på våra sjukhus och vårdhem. Operationsarbetet har förändrats så det som tog sjukvårdens tid i dagar klaras numera på några timmar. Och inte bara det, kunskapen om sjukdomar och sjukdomars botande har fullständigt exploderat under de senaste 25 åren. Det som var dödligt är i många fall möjligt att bota i dag.

Detta har också betytt att villkoren och innehållet i sjukarbetet har förändrats. Läkarnas kunskaper har ökat och specialiseringen är större än någonsin. När den s.k. behörighetslagen förändrades och även kvinnor fick tillträde till statliga tjänster så öppnade det politiska beslutet även läkaryrket för kvinnorna. Det har också inneburit att läkaryrket inte bara är ett manligt yrke idag som för 50 år sedan utan den kvinnliga läkaren inom alla discipliner är en självklarhet. Sjuksköterskan och undersköterskans arbetsuppgifter har också tagit ett steg uppåt i kunskapsspiralen samtidigt som andra arbetsgrupper inom sjukvården har försvunnit. Samhällsutvecklingen har inneburit att politiken har påverkats till att ta politiska beslut som har förändrat arbetslivet. Inte bara öppnat upp tidigare stängda delar av arbetsmarknaden utan också beslut som reglerar förhållandet mellan arbete och kapital.

De som för några decennier sedan med visst förakt kallades städerska har blivit miljöarbetare i vår omedelbara miljö. Det handlar inte längre om att bara kunna hantera svabb och vatten utan idag krävs omfattande kunskaper om olika material och kemikalier och hur de interagerar. Ett felaktigt val kan orsaka stora ekonomiska skador. Kunskapen har därför blivit en av de stora omvandlingskrafterna av arbetslivet.

Arbetet förändras. Arbetet utvecklas. Men också det sociala sammanhanget förändras. Från att det lilla bruket som producerade för den lokala marknaden för hundra år till idag då det multinationella eller rättare sagt det transnationella företaget producerar för en global marknad. Besluten att lägga ner eller flytta en fabrik från Sverige till Lettland sker utifrån rena lönsamhetskalkyler där arbetaren och hans kunskap vägs mot möjligheten att tjäna några procent mer om produktion flyttas dit klassgemenskapen är svagare eller i vart fall lönerna är lägre. Allt enligt kapitalismens lagar.

Den stora förändringen som sker nu är att kapitalismen som vi känner den, allt tydligare blir ett internationellt spelande fenomen där kopplingen till individen försvagas och där arbetare riskeras ställas mot arbetare i olika länder. De är alla arbetare, men hotet från att jobben flyttas runt globen likt ett på flykt vandrande folk, förändrar förutsättningarna för fackligt arbete, för politiskt arbete och för arbetslivet som sådant.

Det finns även en mottendens som är en följd av det ökade kunskapsinnehållet i arbetet. När industriarbetet, vården och produktionsarbetet får ett ökat innehåll kunskapsmässigt, så minskar samtidigt var individs möjlighet att påverka, paradoxalt nog. För när företagen flyktar till låglöneländer så innebär det också att fordismen i produktionen ökar. Kort sagt, det är inte för att kunskapsnivån är högre i låglöneländerna som produktionen förläggs där, utan det är för att de fackliga rättigheterna eller arbetarnas klassmässiga organisation är svagare, och därmed deras förmåga att hävda högre löner och sina legitima rättigheter än annars.

Samtidigt kan de transnationella bolagen fordenisera arbetsuppgifterna. Styckningen av produktionen ger makt över arbetarna och makten ger också sämre villkor än exempelvis de som finns i Sverige.

Samma utveckling sker inom serviceyrkena. Låga löner, lågt och minskat löntagarinflytande och ökad arbetsgivarhegemoni. Skapandet av en låglönearbetsmarknad är baksidan av den alltmer utvecklade kapitalismen. Å ena sidan relativt goda löner, stort kunskapsinnehåll och därmed ökat löntagarinflytande då det blivit svårare för arbetsgivarna att byta ut arbetarna. Å andra sidan ett arbetsliv där korta anställningar, osäkra villkor, låga löner, svagare facklig organisering och en löslig tillvaro i ett arbetsliv som mer liknar daglönarens tillvaro.

Kulturen är det tredje storheten – pelaren – som vi aldrig kommer undan och behöver i vårt liv. Kulturen finns alltid och har alltid funnits. Så länge människorna har försökt uttrycka sina tankar, önskningar, drömmar eller beskriva sina erfarenheter och berätta sin historia på olika sätt så har kulturen funnits. Den kommer också att vara allestädes närvarande så länge människan har ett behov att kommunicera med omgivningen och sina artfränder.

Kulturen är det som skiljer människan från övriga levande varelser. Vi är unika då vi skapar vår egen spegelbild i form av texter, teater, dans, musik, film eller bild på olika sätt. Människans okuvliga vilja att skapa är också det som gör att vi kan utvecklas från grottstadiet till IT-människan med alla sina tekniska ”gadgets”

Men också; kulturen är den kraft som kan åskådliggöra det svåra på ett begripligt sätt. Ofta är det lättare att förstå demokratin och hur demokratin fungerar om man får se den i en narrspegel på exempelvis en teaterscen än om man skickar ut en professor i statskunskap som skall föreläsa i ämnet. Professorn har säkerligen mer faktakunskap om både det allmänna, det perifera och det obskyra i demokratins väsen och natur. Men skådespelaren (dvs. kulturens bärare i detta fall) kan förklara och få oss att ända in under huden förstå allt detta som är svårt att omfatta. Vad mer än är kulturen kan i sina bästa stunder mobilisera, entusiasmera och samla till kamp och försvar för det som är våra intressen. När professorn talar till vårt förnuft och intellekt så talar kulturen till våra sinnen, vårt hjärta och våra känslor.

Kulturpolitiken är därför ett av de viktigaste politikområdena. Kulturen griper inte bara in i våra liv som en krydda utan som en bekräftande kraft. En bekräftande och en beskrivande och inte minst en förändrande kraft. Kulturen är det som också blir avgörande för att vi som samhällsindivider skall vara ett i den stora samhällskontexten. En kulturpolitik som sätter sig i vilstolen blir därför en anti-social politik då den accepterar status quo och inte inser att samhället, arbetslivet och vårt privata liv förändras.

Den som följer strömmen spolas ut i havet var det någon som sa en gång. Den kulturpolitik som enbart vaktar på det bestående som kulturinstitutionerna och överlämnar kreativiteten till de kommersiella penningstarka krafterna ger också upp alla möjligheter för att människor skall ges tillfället att utvecklas på sina egna villkor. Det blir också en tystnadens kulturpolitik som i grunden är ett hot mot demokrati, yttrandefrihet och ett kritiskt ifrågasättande, som är den verkliga andemeningen i demokratins innersta själ.

Mänskligheten har under hela sin existens skapat kultur. Kulturen har heller aldrig varit utanför, ovanför eller skild från sin samhälleliga kontext. Det fattiga bönderna i medeltidens Europa skrev ballader om förtrycket, de gick till uppror med sång och musik, fransmännen gjorde revolution till tonerna av den nyskrivna Marseljäsen.

Arbetarrörelsens genombrott bars fram av toner, konst, litteratur och kunskapstörst. Ivar Lo-Johansson, Albin Amelin, Moa Martinsson, Dan Andersson och de anonyma kvinnor som sydde fanorna betydde lika mycket för genombrottet som de välkända politikerna och fackliga ledarna. De betydde troligtvis t.o.m. mer för arbetarklassens identifikation och självupplevelse som klass. Men kan också för att tydliggöra att intressemotsättningen mellan arbete och kapital består och att hotet mot arbetarnas och löntagarnas intressen inte går mellan löntagare från olika länder utan mellan löntagarna och det allt mer flyktande kapitlet.

Kulturen, den tredje pelaren i vårt liv tillsammans med de två andra pelarna arbetet och familjen håller uppe och håller ihop vårt samhälle. Utan familjen blir vi som individer vilsna och övergivna, utan arbetet blir vi fattiga och lämnade vinddrivna i ett socialt sammanhang och utan kulturen blir vi vilddjuret, barbaren som inte förstår annat än egoismens höga visa.

Låt dig inspireras, irriteras och inte minst aktiveras av kultur i alla dess former!

Ingemar E L Göransson, författare

Liknande artiklar:
”Åsynen av denne egendomlige, beklagansvärde man, som såg ut att vara nätt och jämt medelålders
En text av Bruno Bran som stämmer till eftertankar och grubblerier - och kanske även
Mikael Ström från eFOLKET har pratat med bandet och levererar info vad om vad som
Ingemar E. L. Göransson om skrivandets klassperspektiv Allt berättande har sin utgångspunkt i klass. Vad