En sönderslagen arbetsmarknad

Hans Hjälte om nödvändigt motstånd

Statistiska Centralbyråns rapport om inkomstutvecklingen i Sverige från 1991 till 2015 visar att den svenska arbetarklassens relativa ekonomi markant har försämrats de senaste åren, och för en stor del av dem med de allra lägsta inkomsterna har utvecklingen varit sämst. Se: SCB visar att fattigdomen ökar.

Det betyder också att klyftorna inom arbetarklassen har ökat, vilket med säkerhet också varit och är ett strategiskt mål för den politiska högern.

Att för kvinnorna och de utomlands födda situationen är särskilt dyster är ett faktum. Genomsnittligt uppvisar dessa en större andel som fått fått den reala inkomst sänkt. Jämfört med män födda i Sverige..

Samtidigt är en nödvändig förutsättning för att utvecklingen mot ökande klyftor ska kunna vändas, just att arbetarklassen enas i gemensam ansträngning för att möta högerns ständigt pågående strävan att öka klyftorna och värna de mest välbeställdas intressen.

Det är mot den här bakgrunden man ska se de konflikter som har inträffat på arbetsmarknaden i Sverige under senare år. Det har under de senaste 25 åren skett en stor omfördelning av inkomster i Sverige. Man kan säga att det lönar sig allt sämre att arbeta och allt mer på att tjäna pengar på andras arbete.

Den svenska högern, det vill säga samtliga borgerliga partier, har som paroll haft att ”det ska löna sig att arbeta”. Samtidigt har högern drivit en politik som innebär att människor tvingas ta allt tyngre arbeten för allt lägre löner och dessutom tvingas arbeta allt längre arbetsdagar. För allt fler människor i Sverige har det lönat sig allt sämre att arbeta. Och den utvecklingen accelererade under de åren då högeralliansen styrde Sverige.

Högern har använt sig av flera metoder för att åstadkomma detta. Vid maktövertagandet 2006 såg man till att chockhöja avgiften till arbetslöshetsförsäkringen, speciellt inriktade man höjning mot branscher där det var stor risk att bli arbetslös. De mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden lämnade då av ekonomiska skäl både a-kassorna och facket. Arbetarnas försämrade försäkringsskydd ökade deras sårbarhet. Människor blev på så vis mer beredda att ta uselt betalda jobb.

För att människor verkligen skulle ta rena skitjobb med usla villkor, omvandlades den svenska arbetsförmedlingen till en arbetsförnedringsapparat. Människor började kastas runt i olika åtgärder med ofta helt meningslösa sysselsättningar för en minimal ersättning. På så vis skulle de och alla andra med osäkra anställningar inse att det var bättre gå med på låga löner och vidriga villkor, än att hamna i Arbetsförmedlingens så kallade åtgärder.. Jag har under senaste fyra åren tagit del av mängder av vittnesmål från Eskilstuna-bor som utsatts  för just detta.

Men det är inte bara genom att förnedra människor som högern har åstadkommit den här förändringen av arbetsmarknaden. En annan metod har varit privatiseringar; utförsäljnin. och ökad upphandling av samhällelig verksamhet. Det har gjort det lättare för kommunala och andra offentliga verksamheter att smita från krav på att anställda ska ha avtalsenliga villkor.

Det handlar alltid om att till varje pris pressa ner kostnaden. Och den enda möjligheten inom service- och tjänstesektorn att minska kostnaden är att pressa de anställda att jobba mer mot lägre betalning. Och för varje ny upphandling krävs allt sämre villkor, vilket leder till att det blir de mest oseriösa och mest hänsynslösa arbetsgivarna som får uppdraget.

Sopstrejken i Stockholm och städkonflikten i Stockholms Lokaltrafik är de senaste exemplen på vad som händer när oseriösa företaget har vunnit upphandlingar i Stockholms kommun och Stockholms landsting. För att ekonomiskt kunna klara sina underbud, så kräver företagen att de anställda ska sänka sina löner kraftigt, eller så gör de sig av med stora delar av personalen och kräver att de som blir kvar ska arbeta hårdare.

Offentliga utförsäljningar och upphandlingar av offentlig verksamhet blir på så vis en kapplöpning mot botten, med ständigt försämrade arbetsvillkor, för att de privata aktörerna ska kunna göra så stora vinster som möjligt.

De blir endast pinsamt då borgerliga politiker med höga löner, som betalas av samhället, kritiserar arbetare som protesterar mot att deras löner och arbetsvillkor försämras. Det är dessutom beklämmande att även politiker som inte tillhör det borgerliga lägret inte vågar står upp och försvara dem som kämpar mot förändringar. De väljer att två sina händer och gömmer sig bakom de privata aktörerna.

Socialdemokratiska politiker har varit kritiska mot borgarna när dessa haft makten, men inte kunnat erbjuda något motstånd och oftast accepterat den nyliberala politiken när de själva haft politisk makt. Inom det parlamentariska systemet har det överhuvudtaget inte funnits nog motkraft utan bara ett accepterande av maktförskjutningen till kapitalets fördel och omfördelningen av inkomster från de fattiga till de redan rika.

Ett argument som framförts från politiker och media är att sophämtarna i Stockholm inte ska protestera, då de är välbetalda utan borde istället tänka på dem som tjänar mindre. Naturligtvis kommer inte underbetalade kvinnor i vård- och tjänstesektorn få ett öre mer i lön om sophämtarna skulle acceptera försämrade villkor. Tvärtom så kommer varje misslyckande i lönekampen inom ett område leda till förluster även på andra områden. De enda som tjänar på lägre löner och försämrade villkor är kapitalägarna.

Det är nu och här som vi måste ta kamp mot alla de försämringar som den nyliberala politiken innebär.

eFOLKET har gjort en sammanfattning av läsvärda artiklar i media om den pågående kampen på arbetsmarknaden och om de villkor som utsatta grupper numera tvingas arbeta under rubriken:

Se artikeln: Sjuksköterskor, vårdpersonal, sophämtare, hamnarbetare, städare och taxiförare, samma kamp, samma fiende.

Hans Hjälte

Liknande artiklar: