Då har det gått snart ett halvt år av detta vad många betraktar som ett förfärligt år -2020. I politiken har LAS varit i centrum och nog är det lite av sista striden över det. Frågan är om det ska det bli tre meter djup grop fylld med skit om utredning och Centern och Liberalerna får igenom sin vilja. Eller ska det bli den “vanliga” kompromissen som vi fackliga är “så bra på” en grop på en och halv meter istället som det oftast blir när vi väljer det minst dåliga alternativet.
Hur som helst i skiten hamnar löntagarnas rättigheter, mer eller mindre. Det vill säga, om inte trycket underifrån blir så starkt att det inte alls blir någon försämring för vad vi behöver är en bättre LAS! Inget annat, så enkelt är det för alla de som idag har anställningsvillkor som i praktiken inte omfattas av några som helst fackliga rättigheter. Det är en fråga om solidaritet och då duger inte det minst dåliga alternativet. De eviga reträtternas tid är över.
Det rasistiska mordet på George Floyd har fått en hel värld att en än gång se den avskyvärda rasismen som fortfarande lever i det amerikanska samhället. Vi har också fått se en Donald “The Fuhrer” Trump föra USA närmare ett sammanbrott som hämtat ur Jack Londons roman Järnhälen. Det är en fråga om solidaritet och då duger inte tystnaden och att se bort.
Här hemma har högern på senare tid trappat upp sitt krypskytte på regeringen under förment omsorg om corona-epidemins offer. Sedan att samma partier mer eller mindre saboterar testning och att det är deras politik och (miss)skötsel av sjukvård och omsorg som nu i coronatider skördar sina offer för deras girighet har “glömts” bort. Självklart bristen på medicinsk kunskap och utbildad personal har ersatts med timanställda utan trygghet får konsekvenser.
Sedan meddelade Kristersson att det var “trams” att inte samarbeta med fascisterna i SD. Så nu vet vi hur nästa regeringskoalition ser ut när januariavtalet kört skiten ur socialdemokratin. Att se till att Kristerssons våta drömmar inte förverkligas måste avvisas med kraft 2022 så inte M-Kd och SD inte ges möjlighet att bilda en högerkonservativ regering med högerpopulistiska inslag. Det är en fråga om solidaritet.
Jag vickade i en nia i för några veckor sedan. Gör så då och då. Bad dem efter en kort introduktion till retorikens lagar skriva en text om hur de såg på sin framtid.
Resultatet var nedslående. Bra texter utan tvivel men den för ungdomen sorglösa framtidsoptimismen saknades totalt. Eller i vart fall i det närmaste. Och vad har du kvar om du förlorat framtidstron? Det är inte bara sorgligt utan farligt för uppgivna människor blir lätt desperata. Om man som ungdomarna endast såg en framtid där många av dem inte kunde se sig ha en plats utan det var snarare den mörknande framtid är vår.
Vi har i spåret av #blacklifematter få se kravaller både i USA, Storbritannien med flera länder och även här i Sverige. Visst det är säkert vad många kallar “ligister” som tar chansen, men samtidigt är det ett uttryck för en desperation jämförbar med händelserna i de brittiska storstäderna 1980 eller raskravallerna i USA i slutet på 60-talet. Människor som inte ser någon framtid agerar därefter. De anser sig inte ha något att förlora. Vill vi ha ett sådant samhälle?
I grunden handlar det om solidaritet. Ett i vår tid slitet och nästan bortglömt ord – solidaritet. Något att fundera på under den kommande sommaren i det eländiga året 2020.
Ingemar E L Göransson
