Vem berättar våra berättelser?

För några veckor sedan var jag på Runö folkhögskola som inbjuden att delta i “Boken på arbetsplatsen”. Det var bokombud och författare från hela landet som möttes under några dagar för att diskutera läsande och skrivande. Vi lyssnade på flera intressanta föreläsare. Men framförallt samtalade vi om läsandet och vi författare berättade om vårt skrivande.

– Jag har funderat på att skriva, sa plötsligt en metallare. Jag såg på honom med intresse och lyssnade på hans följdfråga: Hur gör man? Och jag replikerade utan att tveka.

– Skriv, skriv och bara skriv, sa jag. Det är “bara” att skriva. Du lär dig på vägen. Läs en massa böcker och skriv.

På kvällen fick vi författare en stund att berätta om vårt skrivande.

– Jag skrev och åter skrev i flera årtionden, berättade jag. Skrev och kastade bort då jag inte kände att det dög. Men till sist vågade jag stå för mina ord. Till sist…

Här ligger nog också lite av pudelns kärna – det subtila klassförtrycket som gör att makten över orden är över- och medelklassens egendom om arbetarnas berättare inte självsvåldigt och oblygt tar dem i sin mun eller snarare fäster sina berättelser på papper för andra att ta del av. Medelklassen som har i alla tider gett bilden av den obildade, vulgäre arbetaren som bara duger till att arbeta och det för att tillfredsställa sina mest basala mänskliga behov. Det finns ett tydligt klassförakt gentemot arbetarklassen och den enskilde arbetaren. Ett exempel på detta klassförakt och klassförtryck var när borgerligheten ifrågasatte hur en svetsare kunde tillåtas bli statsminister.

Det handlar inte om klassresor för det förutsätter att man reser från något till något annat. Att resan går från något “sämre” till något “bättre” är underförstått av de som talar om klassresor. Men vad kan vara bättre än arbetarklass, att vara del av den klass som bär upp hela samhället? Som ironiskt nog skapar rikedomarna som andra tillskansar sig i stånd av sin självpåtagna rätt som klassamhällets “elit”.

Vilka är då dem som skall skildra vår klass berättelser? Återge våra skrönor, skildra samhället från vårt perspektiv, visa på förtrycket, subtilt eller öppet i allt sitt förakt. Inte är det storstadens akademiska medelklass eller dem som sitter i sina elfenbenstorn och yttrar sig om de människor som de enbart ser som sina tjänare.

– Hur gör man, frågade metallaren. Jag önskar fler ställer sig den frågan och att många, många och ännu fler arbetare tar ordet i sin mun, fattar pennan och skriver ner sina berättelser. Förverkligar sina drömmar och gör det med stolthet. Det behövs i vårt alltför tysta samhälle. En bedövande tystnad som behöver brytas av de skarpa “upprörda rösterna i köket”, som Anton Tjechov uttryckte sig.

Så bäste läsare, berätta, skriv och ge röst åt din klass, arbetet och liv! Jag önskar att fler fackföreningar inser skapandets och kreativitets styrka och drar rätt slutsatser av det. Öppna på nytt fackföreningstidningarna för medlemmarnas berättelser, publicera noveller och ge inte bara sporadiskt ekonomiskt stöd utan än mer viktigt, en arena för medlemmarnas kreativa skapande.

Kanske eFOLKET kan utlysa en tävling om bästa skildring av hur det är att vara arbetarklass i dagens Sverige!

Arbetarklassens röster behövs och måste höras igen!

Ingemar E L Göransson

Liknande artiklar: