Största demonstrationerna i Frankrike sedan 1968

Det pågår stora demonstrationer i Frankrike mot regeringen. Det är de största sedan 1968. De är till viss del våldsamma och polisbilar sticks i brand. Lyxbutiker utmed Champs-Elysee plundras. De gula västarna kallas de. Det är ingen organisation bakom utan en spontan rörelse mot försämringar, nerskärningar, prishöjningar – kort sagt den marknadsliberala politiken som bedrivits under årtionden. En i många stycken destruktiv oorganiserad protest mot en elit som fått politisk och moralisk hybris.

Det är inte oproblematiskt precis kravallerna i engelska storstäder kring 1980 eller när arbetarna slog sönder maskinerna i mitten på 1800-talet då den nya tekniken hotade deras arbeten och därmed försörjning.

Under lång tid har det nyliberala credot varit att vi inget kan göra för mot marknaden står vi oss slätt. Vi måste smeka marknaden medhårs för att det ska bli bättre. Tanken på social rättvisa och ett jämlikt samhälle har nyliberalerna avfärdat som strunt och omöjligt, förlegat och extremism.

Vi har istället få se en högerextrema våg där isolationism inom “våra” gränser ska ge ett bättre samhälle. Syndabockarna har utsetts och rasismen har fått slå rot.

Nu reagerar de som fått betala priset för den nyliberala festen. Visst det finns säkert högerextremister, gamla revolutionsromantiker och t o m rent kriminella som utnyttjar tillfället.
Men som alltid med spontana upprorsungar och protester – men de är uttryck för ett verkligt existerande missnöje med tingens ordning. Sannolikt kommer de inte att i sak förändra något mer marginellt. De är dock en påminnelse för den styrande eliten att de inte ska ta något för givet, att folkets tålamod inte är oändligt.

Det som sker i Frankrike nu är just ett tecken på att en gräns är nådd. Att det skulle vara början till ett 1968 låter vi vara osagt men de som ostört omfördelat rikedomar från fattiga till rika, från arbete till kapital, från land till storstad, spelat ut olika grupper av människor mot varandra, de som låtit marknaden ersätta folkstyre och flyttat makten alltmer till en elit får sig möjligen en tankeställare.

För arbetarrörelsen är det en väckarklocka att sluta upp att promenera patrull utan tänka efter och handla därefter. Spontana protester är i mycket ett rop på organisation och förändring. Plundrade butiker, utbrända bilar och stenkastning förändrar inget, i värsta fall blir det ofrånkomliga nederlaget enbart demoraliserande och ger näring åt hopplöshet och uppgivenhet.

Ingemar E L Göransson

Liknande artiklar: