Bild från jacobimag.com

De gula västarna: “Periferins folk” gör uppror

“Vi håller på att skriva historia.” Så sammanfattade nättidningen Mediapart på söndagsmorgonen stämningarna bland les gilets jaunes, de gula västarna, efter de nya demonstrationerna på lördagen över hela Frankrike. Och i nätupplagan av veckotidningen L´Obs löd rubriken: “Någonting är i darrning i kungariket …”

På söndagen talades det också om att trycket nu växer på president Emmanuel Macron. Hittills har han nöjt sig med att på lördagskvällen hylla ordningsmakten för insatserna under dagen. Presidenten har annars under protesterna mest nöjt sig med att hysta över bollen till premiärministern Édouard Philippe.

Nu har det sagts att Macron kommer att tala till nationen någon av de närmaste dagarna. Vad han då kommer att ha att säga letar de politiska kommentatorerna nu febrilt i sina kristallkulor efter. Mycket står på spel för den politiker som i maj hänfört leende prydde omslaget på det glassiga amerikanska affärsmagasinet Forbes till rubriken “Ledaren för den fria ekonomin”.

När Macron tillträdde framställde han sig som den som skulle förändra ett förstelnat Frankrike och driva igenom de ekonomiska förändringar som en rad företrädare på presidentposten som François Hollande, Nicolas Sarkozy och Jacques Chirac inte haft kurage nog för. “Jag är en man för stormiga tider”, förkunnade han i en intervju. Vad det beträffar sätts han nu rejält på prov.

Lördagens demonstrationer (8/12) blev inte lika våldsamma som en vecka tidigare. Mycket beroende på att regeringen nu gett direktiv till ordningsmakten att inte låta sig tas i obalans utan, som det hette, “söka direktkontakt” med demonstranterna.

Och “direktkontakt” handlade det onekligen om. 89 000 poliser och gendarmer hade kallats ut runt om i landet – 8 000 bara i Paris där också ett antal pansarfordon av det slag som annars bara används vid Frankrikes militära operationer utomlands utposterats på gatorna. Siffrorna varierar men det talas om cirka 1 000 arresteringar runt om i landet, främst i Paris, och att närmare 700 personer får tillbringa någon eller några nätter i polisarrest.

Det hela startade som en protest mot höjda dieselpriser. De har ökat med 23 procent i år, bensinpriset med 14 procent. Regeringens beslut att höja dieselpriset ytterligare, “som ett led i övergången till en grönare ekonomi”, satte det hela i rullning.

Men det tycks bara ha varit halmstrået som knäckte kamelens rygg. Missnöjet går djupare än så. Det är pensionärer som drabbats av skattehöjningar samtidigt som pensionerna inte längre är knutna till prisökningarna, bostadsbidrag som sänkts … Ja, officiell statistik talar om att en fransk familj i genomsnitt tappat 440 euro per år i köpkraft sedan finanskrisen för tio år sedan. Samtidigt som president Macron mer eller mindre avskaffat förmögenhetsskatten (i ett slag 4 miljarder euro till de rikaste). Han har gett företagen, inklusive multinationella bolag, skattesänkningar på 41 miljarder euro och den budget som antagits i höst fanns en ny så kallad “flat tax” som gav ytterligare 10 miljarder euro till de rikaste.

I dyningarna kring de gula västarna väller det fram en rad olika krav som höjda pensioner, höjda minimilöner, krav på maximilöner, förbättringar av service utanför storstäderna, bättre transporter – ja och till direkt politiska krav som att Macron borde avgå, att senaten (landets överhus) ska avskaffas, obligatoriska folkomröstningar …

De gula västarna är en blandad, embryonal rörelse, med många anleten. Rapporterna i nättidningen Mediapart talar om män och kvinnor, äldre och ungdomar, tjänstemän, folk med osäkra anställningar, folk som går på a-kassa, bönder, ekonomiskt inaktiva, pensionärer, småföretagare … och arbetare. Med bakgrund både till höger och vänster politiskt. Men som har ett gemensamt: det Frankrike som kämpar för att få det att gå ihop vid månadsskiftena (“särskilt de sista 30 dagarna”, som stå-upparen och skådespelaren Coluche uttryckte det för över 30 år sedan). Men det handlar inte bara om ekonomi. Lika mycket om känslan av att inte vara sedd, att vara nonchalerad, rent av ringaktad, av politiker och elit i landet.

Det är inte första gången de ekonomiska och sociala klyftorna kommer upp till ytan. 1995 vann förmodligen Jacques Chirac presidentvalet på sitt tal om “la fracture sociale”, frakturen i samhället. Några månader senare var allt tillbaka vid det gamla och Chirac hade gjort en helomvändning till “marknadens” fromma. Inför presidentvalet 2012 pekade socialistpartiets kandidat François Hollande ut “finanskapitalet” som sin huvudfiende. Resultatet när han väl tagit över presidentposten blev inte annorlunda än för högermannen Chirac.

Protesterna idag är något som en del franska bedömare talat om, eller varnat för, under rätt lång tid. På 30 år har två miljoner industrijobb försvunnit i Frankrike. Sedan 2005 handlar det om 450 000 industrijobb. Frankrike upplever en ny form av polarisering. Storstäder som dras uppåt av globaliseringens magnet, medan stora delar av landet halkar efter. Och där befolkningen mest känner av att det svider.

Det finns idag två Frankrike. En framgångsrik del koncentrerad till några regioner med Parisregionen i spetsen. Men där ingår också andra storstadsområden som Toulouse, Lille eller Grenoble. Framgångsrika och väl anpassade till den globala ekonomin. Parisområdet ensamt står för en tredjedel av Frankrikes BNP.

Å andra sidan ett samhälle som hamnat utanför eller under framgångsvagnen. Inget obetydligt Frankrike för det omfattar två tredjedelar av befolkningen. Fransmän som bildligt och bokstavligt lever i periferin. I periferin av de stora metropolerna men också utanför de så omtalade förortsområdena.

Kulturgeografen Christophe Guilluy har myntat uttrycket “La France périphérique”, periferins Frankrike. Invånare som brottas med långa transporter, deltidsarbeten, företag som läggs ned, problem med samhällsservice och skolor. Det handlar om arbetare, lägre tjänstemän, hantverkare, köpmän, småbönder. Heller inget Frankrike som håller på att gråna och vissna bort. En tredjedel av landets ungdom återfinns i dessa, mot tio procent ungdomar i de “klassiska” förortsområdena.

Arbetare och lägre tjänstemän har drivits ut ur storstäderna på grund av alltför dyra bostäder. “Men att antalet arbetare och lägre tjänstemän blivit färre i storstäderna innebär inte att de försvunnit sociologiskt. De har helt enkelt tvingats ut i periferin, ibland till ren landsbygd”, skriver han. Metropolerna, storstäderna, har blivit platsen dels för en burgen medelklass, väl integrerad i globaliseringen, dels en stor grupp invandrare på lågkvalificerade jobb. Guilluy konstaterar elakt att vänstern lyckats erövra städer som Paris och Lyon först sedan de folkliga klasserna tvingats bort därifrån.

“För första gången i historien lever de folkliga klasserna utanför den plats där rikedomarna skapas. Detta leder till en social och kulturell chock”, skriver han.

Och “periferins folk” finns sannolikt inte bara i Frankrike. Sannolikt gäller detta lika mycket länder som Storbritannien – eller Sverige. Och enligt Guilluy var det “periferins folk” som förde Donald Trump till makten i USA.

Det har också talats om “det osynliga Frankrike”. Nu är det inte längre osynligt. Slumpen gjorde att franska lagar kräver att varje bilist har en gul reflexväst redo. Nu har detta Frankrike sannerligen gett sig till känna.

Björn-Erik Rosin

Liknande artiklar: