Bild från Pixabay.

Söndagsreflektion – coronaepidemin visar att nyliberalismen är politiskt bankrutt

Vi har under årtionden fått till oss hur bra marknaden fungerar. Hur mycket bättre allt skulle bli om marknaden och vinstintresset fick ta hand om snart varje mänsklig verksamhet. Järnvägen skulle fungera bättre genom konkurrens – det skulle bli mycket effektivare än den byråkratiska apparat som påstods vara ett hinder för all utveckling.

Samma argument användes när apoteksmonopolet togs bort och fria konkurrensen fick ta över. Sjukvården skulle fungera så mycket bättre och resurserna skulle öka när utbudet blev större på grund av alla entreprenörer som skulle avlasta den offentliga sjukvården.
“Just-in-time” övertogs från industrins managementideologi. Allt vi behövde skulle finnas i transport och levereras när det behövdes. Inga kostnader för lager utan allt skulle flyta i ett oändligt flöde av varor.

Samma sak sa privatiseringarnas tillskyndare om skolan med friskolorna skulle allt bli så mycket bättre effektivare och billigare. Bilprovningen, vägunderhåll, bostadsbyggande och givetvis vård och omsorg – allt skulle bli så mycket bättre när vi blev kunder istället för medborgare. Den anorektiska staten gjorde sin entré och nu ser vi resultatet när krisen slår till.

Skulle – just det, skulle bli …

Hur blev det nu? Att järnvägen har stora problem vet vi. Att posten inte fungerar till medborgarnas belåtenhet är heller inget nytt. Skolsystemet dras med glädjebetyg och snabbt ökad segregation. Inte etnisk primärt utan främst klassmässig segregation ses i dag som ett av de främsta skälen till ökande gängkriminalitet och alienation hos stora grupper ungdomar i våra förstäder och andra s.k. utsatta områden, det vill säga, där de fattigaste bor. Att klyftorna ökar snabbast i Sverige jämfört med hela OECD är också ett faktum.

Det tidigare förhållandevis jämlika Sverige är idag ingen som ser som en förebild utan mer som ett skräckexempel hur det går när ett land anammar de nyliberala, marknadsfundamentalistiska apostlars postulat. Det går helt enkelt inte bra, i varje fall inte om man ser till hela samhällets intresse och alla medborgares behov.

För några veckor sedan skrev en nyliberal krönikör Henrik Hall att Sverige var ett mycket roligare land sedan den nyliberala kontrarevolutionen fått sitt genomslag. Han hyllade “valfriheten” och menade att Sverige numera är ett mönster.
Nu brukar Correns ledarsida göra det och med en envishet som hos en åsna (tyvärr också med den intelligens som det arma djuret beskylls för). Visst, vi har massor av TV-kanaler som alla sänder infantila lekprogram och repriser på tidigare sända ointressanta inslag eller massproducerade tv-serier.

Men är det det viktigaste i ett samhälle? Valfriheten, vad skräp vi skall slösa bort vår tid på. Är inte det viktigaste att våra barn får god utbildning? Att våra gamla får en värdig vård och omsorg? Att infrastrukturen fungerar? Att människor känner sig hemma i det samhälle man lever i? Är det inte viktigare än över- och medelklassens känsla av och rätt att få distansera sig från “packet” – det vill säga, vanligt folk?!

Allt har ställts på sin spets i den pågående coronaepidemin. Precis allt, precis allt! Samhället drabbas av panik och det visar sig saknas elementära och livsviktiga varor inom sjukvården. Infrastrukturen fungerar inte och förnödenheterna kommer inte fram dit de ska och där de behövs. Medborgarnas förtroende för att samhället skall fungera på ett acceptabelt sätt även i kris har fått ett rejält grundskott av tre årtionden av nyliberal lekstuga.

Sjukvårdspersonal beskriver situationen som “krigssjukvård” (Aftonbladet den 15 mars). Sjukvården saknar skyddsmasker, plasthandskar och andra nödvändiga utensilier. Det saknas mediciner då de privatiserade apoteken inte längre är skyldiga att lagerhålla vilket gör att distributörerna och grossisterna inte heller gör det.

Som katten på råttan … drar tillverkarna ner på tillverkningen av nödvändiga mediciner då man inte vet om det på den kommersialiserade marknaden finns avsättning för produkterna. Helt enligt marknadsliberalismens “logik”! “Just-in-time” och vinstincitamentet fungerar inte i den situation samhället befinner sig.

Det som fungerade hjälpligt när det var soligt väder, eller med andra ord inga problem eller störningar i ekonomin, faller nu som ett korthus när vi drabbas av en världsomfattande influensa. En pandemi som i sig är en västanfläkt mot flera tidigare sådana men nog så allvarlig. Faktum, människor dör och samhället lamslås.

Regeringarna måste ta till närmast extrema åtgärder för att möta det som hotar. Människorna drabbas av panik. Hamstring blir ett flockbeteende och sjukvården belastats till bristningsgränsen och i värsta fall däröver.

Idag vädjas i Aftonbladet till företag och andra att skänka sjukvårdsmaterial så sjukvården kan klara sitt mest elementära uppdrag – att rädda liv! Det finns inga beredskapslager längre för de sålde nyliberalerna ut efter att muren föll och det nyliberala experimentet hotar nu inte bara jobb utan liv och hälsa.

Regeringen gav i förra veckan statliga myndigheter uppdraget att se till att sjukvårdsmaterial anskaffas och distribueras dit det ska och behövs. Detta är ett erkännande att privatiseringscirkusen har totalt misslyckats och är till stor skada för folkhushållet.

När coronaviruset har klingat av om några månader måste erfarenheterna av vad som skett få politiska konsekvenser. Nyliberalismen som politisk ism är död. Den fungerar enbart, och då endast med kryckor, när det är soligt väder. Men när solen går i moln och kriser av något slag slår till vilket sker med jämna mellanrum kan vi inte längre lita på att denna skadliga ism kan klara de mest elementära samhällsfunktioners varande.

Det är när det är kris som samhället prövas, inte när allt går sin gilla gång. Därför är det dags att göra upp med nyliberalismen för gott och återuppbygga ett fungerande samhälle som kan försäkra oss medborgare om att det fungerar även regniga och blåsiga dagar. Ett samhälle som bygger på solidaritet, rättvisa och jämlikhet.

Vi har gjort det förut och nu är det dags igen. Det var långt ifrån idealt och det finns ingen anledning till nostalgiskt tillbakablickande. Men i sina grundvalar var det ett mer robust samhälle då dess grund var solidaritet, rättvisa och jämlikt på vilken vi tillsammans byggde det så bra vi förmådde för allas bästa. Tillsammans klarar vi det, men det kräver att vi gör upp med nyliberalernas villoläror.

Ingemar E L Göransson

Liknande artiklar