Är morgondagen redan här. Hur pandemin förändrar Europa, av Ivan Krastev. Skärmkilpp från daidalos.se

Recension: Pandemin och framtiden

Hur ska jag tänka i dessa corona tider? Vågar jag som snart 80-åring gå in I en affär frågar jag min kloka dotter?

Det är bara en sak jag är säker på svarar hon och det är att man inget vet. Att det just nu inte finns något facit.

En som också anser att man inte har något facit är den bulgariske statsvetaren, Ivan Krastev som i lilla boken “Är morgondagen redan här. Hur pandemin förändrar Europa” försiktigt och ödmjukt prövar sig fram.

I början av boken lägger Krastev fram sju möjliga lärdomar av pandemin för att senare ifrågasätta dessa och i slutet av boken har han omvandlat lärdomarna till paradoxer.

Detta prövande angreppssätt väcker respekt.

Inledningsvis påpekar Krastev att den spanska sjukan nog är den katastrof som orsakat mest dödsfall i Europa under hela 1900-talet. De 50-100 miljoner som beräknas ha dött är mer än dödstalen under första och andra världskriget. Ändå har krigen ägnats oändligt mycket mer uppmärksamhet med mångdubbelt fler vetenskapliga verk och personliga berättelser än vad som skrivits om pandemin som främst drabbade ungdomar och unga människor. I Sverige, speciellt i Norrland slogs hela byar ut.

Krastev funderar över vad det kan beror och menar att krigen trots allt var mer mänskliga. Tydliga fiender fanns och det gick att undersöka orsakerna till krigen. Det är betydligt svårare att förklara orsakerna till en pandemi som på ett sätt är omänsklig även om fler och fler forskare börjar framhålla djurhållandet som en trolig orsak.

Kommer pandemin att öka nationalismen frågar sig Krastev. Det är en möjlig utveckling menar han. I början av pandemin slöt sig länderna inom sina egna gränsen och försökte på alla sätt trygga den egna befolkningen och EUs solidaritetspakt föll samman som ett korthus. Alla länder såg bara till sig själva och Frankrike lade t.o.m. exportförbud på skyddsvaror som redan var köpta och betalade.

Frågan är om denna utveckling kommer att hålla i sig efter pandemin. Inte helt säkert säger Krastev. En motsatt tendens skulle kunna vara att medvetenheten att inget land klarar läkemedelsförsörjningen och produktionen av skyddsutrustning på egen hand och att fler länder måste samarbeta för att en hållbar utveckling ska kunna fungera. Detta innebär att en övergripande planering är nödvändig.

Tendensen till inskränkningar av demokratin som fanns redan före pandemin i Ungern och Polen skulle kunna förstärkas om pandemin tog en andra och allvarligare vände och ropen på en starkare statsmakt med större maktbefogenheter skulle öka med krav på inskränkningar av yttrandefriheten och föreningsrätten.

Men skulle det innebära att det blev flera auktoritära ledare ledare frågar sig Krastev. Det är inte säkert eftersom auktoritära ledare ofta är handlingsförlamade om de möter en osynlig fiende. Trump är ett exempel på att den auktoritära ledaren måste kunna identifiera sina motståndare.

För många tycks den starka statens återkomst vara ofrånkomlig. Det har ju blivit uppenbart för alla att äldrevården i de flesta länder misslyckats med att hålla coronan borta och mycket talar för att staten tar ett större ansvar. Det är dock inte säkert att staten själv kommer att stå för t.ex. produktionen av skyddskläder utan lösningen kan bli större kontroll och restriktioner av den privata marknaden.

För det enda vi nu med säkerhet vet är att vi inte vet vilka långsiktiga följder pandemin kommer att få. Varje tendens kan visa sig bära på sin motsats. Ta den starka staten. Nu tycks den starkare än någonsin: storföretag vädjar till staten om hjälp och skydd som helt går stick i stav ned deras ideologi, européer som tagit sin rörelsefrihet för given finner sig i att bli inlåsta. Men är det kanske bara är en kortsiktig förändring. Vem vet?, Kapitalismen har en oslagbar förmåga att anpassa sig för att sedan steg för steg återta förlorade marker.

Tidigare kriser gav upphov till vitt skilda lösningar. Flyktingkrisen innebar stängda dörrarom inte till en början men så småningom. Finanskrisen innebar inga lättnader för Grekland, som själv beskylldes för att ha skapat sin egen kris, medan Italien och Spanien och de värst drabbade länderna i Europa under dagens epidemi fått väldiga bidrag från EU. I USA innebar 11 september att den personliga friheten inskränktes vilket inte blev fallet i Europa.

Är framtiden redan här? Ja blir essäns svar. Världen före coronapandemin är en svunnen tid.

Men hur den nya världen kommer att te sig, hur det ska gå med demokratin och EU och globaliseringen och generationsklyftorna är ännu oklart.

Världen före pandemin kommer inte tillbaka. Hur mycket framtiden kommer att likna dagens samhälle är det ingen som vet. Det är svårt att tänka sig vilka konsekvenser mellan gamla och unga mellan rika och fattiga och mellan olika länder som blir följden av pandemin. Kommer arbetslivet, konsumtionen, resandet att återgå till tiden före pandemin eller kommer människor att prioritera och leva på ett annat sätt.

Hans Östensson

Liknande artiklar