Sverigedemokraterna är lika stora som socialdemokraterna, var tidningsrubrikerna häromdagen. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning tyder på att det är på den vägen. (S) kan inte längre blunda för detta faktum.
Hur kan det vara att ett av Europas starkaste socialdemokratiska parti är på väg att utraderas. Och det hotas av ett högerpopulistiskt, närmast semi-fascistiskt välfärdsnostalgiskt parti med rötter i den nynazistiska rörelsen gör anspråk på att träda i dess ställe. Hur är det möjligt att ett 40-procentparti riskerar eller rättare är på närma sig 20 procent? Det finns flera orsaker som jag ser det.
1. Partiet förlorade den politiska kompassen efter nederlaget med löntagarfonderna. Ledningen var inte beredda på det aggressiva motstånd som kapitalet och högern satte upp. Det fanns ingen alternativ strategi och därmed förlorade ledningen mål för politiken.
2. Olof Palmes död försatte partiet i chock och handlingsförlamning. Men också att partiets ideologiska gårdvar försvann vilket innebar att “politruker” och “pragmatiker” fick större utrymme. Ideologin kom på mellanhand och det “möjliga” blev högre prioriterat än det önskvärda.
3. Nyliberalismen blev en “modetrenden” i politiken. Den skulle lösa alla problem som mötte politiken i slutet av 80-talet och 90-talet. Beundran för, och närmast helgonförklaringen av, New Labour och Blairs (tillfälliga) framgång. Detta utan analysera politikens verkliga innehåll.
4. Alliansens bildande vilken innebar att (s) inte längre kunde bygga bryggor som tidigare gjorts med Bondeförbundet/Centern och tidvis med Folkpartiet. Alliansen hade kunnat bildas genom att M (tillfälligt) övergav den gamla högerns postulat och att Centern övergav sin tradition som folkrörelseparti.
5. Socialdemokraternas marsch mot mitten började redan på 90-talet erodera dess styrka och förtroende bland LO-förbundens medlemmar och därmed också viljan att agera politiskt på lokalplanet. Det blev successivt allt svårare att engagera vanliga fackliga medlemmar för en förment socialdemokratisk politik som många instinktivt kände närmade sig mitten/högern. Välfärdsstaten rustades ner med argumentet av besparing, budgettag och liknande vilket människor såg och ser i sin vardag.
6. Misstaget att föra politik mot, inte för. Dvs partiet tappade bort sitt eget existensberättigande när man agerar ensidigt mot, inte för att förändra (reformera) samhället. Inte ta upp kampen mot växande orättvisor, ojämlikheten och bristen på solidaritet. Tvärtom partiet var drivande i fel riktning genom att lägga fundamentalt viktiga förslag i nyliberal riktning. Att hela tiden hävda idén att välja det minst dåliga istället för att slåss för det bättre.
7. Att söka regera till alla villkor, oavsett vilka, istället för att konsolidera partiet. Det vi ser nu genom januariöverenskommelsen är konsekvent med ovan beskrivna. Risken är uppenbart att regeringsinnehavet och dess nuvarande villkor kommer att kosta precis det partiledningen ville undvika – en blå-brun regering som nu 2022 mycket väl kan bilda en regering.
8. Den successivt förödda partiorganisationen. Den är idag så försvagad att den helt står och faller med fackligt engagemang och veteranerna vid val. Detta har sakta men säkert skett ju längre partiledningen fjärmat sig från resten av partiet. Det lokala partilivet är på många håll idag obefintligt.
9. Avsaknad av partipress och övertro på sociala medier. Folkbildningen inom partiet är i stort borta. Det gör att den ideologiska skolningen saknas. Därmed också debatten
10. Den rådande missuppfattningen att regeringen är liktydigt med partiorganisationen. När partiorganisationen blir en megafon för regeringen fyller partiet ingen annan funktion än en valkampanjsorganisation.
Går det här att ändra på? Jag menar det. Men det kräver engagemang från arbetarrörelsens viktigaste organisatoriska “kropp” — fackföreningsrörelsen. Den måste ta ett avgörande ansvar för att driva på en radikalare politik även om det innebär konflikt med det nuvarande.
Medlemmarna som är kvar och i huvudsak delar ovanstående bild och analys måste likaså våga ta strid. Vi måste inse att den väg som är nu leder till att socialdemokratin i Sverige blir som i flertalet övriga länder i Europa inte bara ett parti i kris utan ett parti som blir obsolet.
Det finns svaga, men positiva tecken. Reformisterna är ett sådant som bryta den ideologiska handlingsförlamningen med sina ekonomiska förslag. Jag noterar också att det rör på sig i en hel del mindre arbetarkommuner. Låt oss hoppas att de positiva tendenserna växer och socialdemokratins kris i Sverige förbytts i ett uppvaknande – en Fågel Fenix som stiger upp från nyliberalismens aska.
Ingemar E L Göransson
