Om vänsterns väg

För sju år sedan satt jag på en pub i Soho, London med en pint och vänsterns dagstidning The Morning Star uppslagen framför mig på bordet. Den hade denna dag då på vårkanten 2012 läste jag en debattartikel skriven av Storbritanniens största fackförening Unites generalsekreterare Len McCluskey. Artikeln som kom att få stor uppmärksamhet pläderade för att fackföreningsrörelsen var tvungen att ta strid om Labour. Att gå in i partiet och driva sina frågor, men också ta drabbningen om poster för att säkra en annan politik än den som den dåvarande ledningen stod för. Jag tog upp min mobil och ringde till McCluskey som jag hade intervjuat tidigare. Till min förvåning svarade han. Min fråga var given, om han verkligen trodde att det gick att förändra Labour med tanke på Blair-liberalismen i partiet.

Så länge mina medlemmar uppfattar Labour som sitt parti är det min skyldighet att göra allt för att det ska bli så.

Jag tyckte då att det var en illusorisk ståndpunkt. Hur skulle Blairs parti kunna förändras? Var det möjligt? Den kom efter Ed Milibands katastrofval maj 2015 vilket ledde till att det började växa fram en ny beslutsamhet inom fackföreningsrörelsen att se till att få till ett uppbrott från Blairs nyliberalism.

Jag kommer mycket väl ihåg detta samtal en solig vårdag och vi vet facit idag. Man lyckades trots att de allra flesta även i den brittiska fackföreningsrörelsen och vänstern tvivlade på möjligheten. Labour är Europas största parti till vänster och står för en politik som bygger på just samhällsförändring. Labours paroll ”For The Many, Not The Few” har fått ett starkt genomslag, inte bara i UK utan även i andra länder. Den eklut som engelsk politik genomlider just nu och som för ögonblicket kväver alla andra frågor ska inte användas för att betygsätta Labours politik. Brexit har kommit att bli en politisk nattmara för alla brittiska partier. Men Brexit kommer vad det lider att läggas till handlingarna och när dammet lagt sig – då kommer åter de viktiga frågorna om välfärd, rättvisa och solidaritet att hamna i fokus.

Jag lämnade Socialdemokraterna för drygt två år sedan men återvände för några veckor sedan. Orsaken kan sammanfattas med endast ett ord och det stavas: Reformisterna. Min erfarenhet av Vänsterpartiet efter nära två års medlemskap är att partiet aldrig kan positionera sig som ett arbetarparti och vinna något förtroende hos väljarna på grund av otydlighet och dess alltför myckna räddhågsenhet kombinerat med absurd identitetspolitik. Det syns också i det att V bara har nio procent av LO-väljarna. Socialdemokraterna har fortfarande 41 procent vilket dock är ett signifikant tapp från de 53 procent vid valet 2014. Nästan alla dessa partibytare har gått till SD som fick 24 procent av LO-väljarna 2018. Partiet brände också alla sina skepp som ett radikalt alternativ som kunde ha uppfångat missnöjet med socialdemokraternas nyliberala politik när det röstade gult vilket och därmed gav grönt ljus för den liberala koalitionen där Socialdemokraterna ska administrera inte bara en högerbudget utan framförallt en nyliberal politisk dagordning som C och L dikterat villkoren för. Det är värt att påpeka att det är med all säkerhet så att var fjärde LO-väljare inte är rasist eller högerpopulist utan det handlar om förbrukat förtroende när man sett hur välfärden har urholkats och att lönedumpning blivit legio på många arbetsplatser. Det är uttryck för besvikelse över den förda politiken och inget annat.

Jag säger inte att Reformisternas program är det ideala. Delar av den ekonomiska politiken är tveksam i mina ögon, men det tål att diskuteras. Reformisterna svarar dock på ett behov – en önskan om en tydlig reformism. Det finns en längtan efter en annan politik som kan bryta den förlamning och uppgivenhet som jag mött inte minst de senaste tio åren. Det finns med andra ord en anledning till att Reformisterna på kort tid blivit en S-förening med över tusen medlemmar och som har många, åter mångt fler följare på sociala medier. Det är också anledningen till att jag återvänt till mitt tidigare parti som jag tillhörde i över trettio år men kom att lämna. Reformisternas uppkomst kan ses som ett svar på tjugofem år av nyliberalism från och inom socialdemokratin. Men, faktum är att fortfarande ser en stor del av arbetare och löntagare samma parti som sitt. Det vore därför ansvarslöst att inte ge en sådan strömning sin chans.

Det handlar inte om personliga fördelar som insinuerats från en del debattörer utan en genuin vilja att rekonstruera välfärdsstaten. Jag kan givetvis bara tala för mig själv, men alla dem jag talat med har varit ärliga i sitt uppsåt. Det är synd att Reformisterna ses som konkurrenter mot Vänsterpartiet istället för den möjliga vänsterreformistiska allians som kan växa fram ur det som nu sker. Det är ett välkommet uppvaknande efter den tunga tid nyliberalismen har inneburit. Vad vi behöver är att svara på människors längtan efter en rimligare värld – inte ett internt krigstillstånd inom den potentiellt breda vänster som finns idag. En mer politiskt vidsträckt vänster som till många delar väcktes brutalt av Januariöverenskommelsen och högernationalismens eskalerande framfart. En sådan rörelse måste vara väsentligt mer omfattande och pluralistisk än vad ett enskilt parti kan erbjuda. Det är helt enkelt vår skyldighet om vi menar allvar att förändra världen att göra vad vi kan för att ge människor framtidstron åter istället för att uppgivet se på när nyliberalismen och högerpopulismen skördar sin draksådd.

Ingemar E L Göransson,
den 5 mars 2019

Liknande artiklar: