Att studera nutiden utifrån ett historiskt perspektiv är en nödvändighet för att förstå varför det blivit den historiska utveckling vi sett. Men också nödvändigt för att förstå att historien aldrig står still. Den kan bara röra sig framåt. Det är historiens riktning. Det som var igår är idag historia och det som händer idag är morgondagens historia. Man måste sätta allt i relation till varandra, men också göra det utifrån ett materialistiskt perspektiv och se hur historien utvecklas dialektiskt. Det innebär att historien tar språng från en nivå till en annan utan att vi egentligen kan påverka just det skedet, det vill säga, de historiska sprången.
Varför dog det antika slavsamhället bort och ersattes med feodalismen vilken i sin tur mötte sitt öde i kapitalismens genombrott. Vi lever idag i en historielös tid. Vi ser inte den historiska utvecklingens betydelse för framtiden. Vi är till och med så inbilska att vi tror att nuet är framtiden, att “den epok vi satts att leva i” (Tage Danielsson) inte kan förändras mer än marginellt. Att det kapitalistiska system vi lever i är för all tid givet. Det är svårt att hitta politiska krafter eller annat än enskilda politiker som har en grundläggande systemkritik av en ekonomisk världsordning som allt mer blir parasitär till sin natur.
Det finns med andra ord alla skäl att ifrågasätta den tid vi lever under. Den globala kapitalismen som har utvecklats från att främst vara en varuproducerande ekonomisk ordning med tydliga progressiva förtecken. Den utvecklade och effektiviserade produktionen, skapade nya produkter, utvecklade medicinen, sjukvård, transportsystem och förbättrade livet i jämförelse med feodalismens ok. Detta kan inte bortses ifrån och har varit kapitalismens styrka – dess innovativa och progressiva kraft. Men nu kommer vi till den springande, eller avgörande punkten, i och med att den varuproducerande, mervärdesproducerande kapitalismen förändrades till en finanskapitalism har den också blivit parasitär och förlorat sin progressiva och innovativa natur. Vi bör också hålla i minnet att det politiska arvet av kapitalismens genombrott var demokratin och att demokratin som vi känner den är ett barn av sin epok.
Vi ser det tydligt idag när den fortfarande sedan tio år varande ekonomiska krisen fortsätter. Detta då 2008 års finanskris fortfarande lämnar spår efter sig. Kapitalismen består av återkommande kriser som har en tendens att fördjupas. Detta medan flertalet av världens politiker, främst västvärldens, söker lösa krisen med att använda ultraliberala lösningar som redan på 1800-talets slut var i otakt med tiden och produktivkrafternas utveckling. Istället kom den politiken att leda till fördjupad ekonomisk och främst politisk kris som ledde fram till första världskrigets masslakt. Allt för att de olika länderna och samverkande intressen skulle ta makten över råvarorna i kolonierna och marknaderna.
När dagens politiker i Europa och övriga västvärlden försöker med samma lösningar, leder det ofelbart till samma katastrof. Idag är den ultraliberala, nyliberala eller den politiska ortodoxin än farligare då den är totalt i otakt med de underliggande ekonomiska och produktivkrafternas utveckling och rörelse. Den avgörande skillnaden är att vi inte ser idag vad som sker i detta sly i den kapitalistiska skogen så att säga. Vad som växer fram och vad som vissnar och dör bort. Dagens politik som tar status quo för givet kommer att innebära att vi kommer att få uppleva en ny världskatastrof.
Likt när antikens slavsamhälle gick under för den framväxande feodalismen och därefter feodalismen fick ge vika för den framväxande kapitalismen så kommer det rådande att få ge vika för något annat. Vi vet inte i dag – lika lite som tidigare mänsklighet vetat, vad som skett då det sker delvis i det tysta, men sedan med ett språng, ett dialektiskt språng som också får politiska förtecken och “hantverkare”. Feodalismen störtades av Cromwell i England, 1789 i Frankrike, 1848 års olika inbördeskrig i Tyskland, inbördeskriget i USA osv. Hur nästa historiska språng kommer att se ut vet vi som sagt inte. Vi kan bara ana.
Tecknen på att det växer i slyn är den konstanta permanentade arbetslösheten, globaliseringen där gränser blir enbart streck på kartan, de stora folkomflyttningar och flyktvågor vi ser, teknikutvecklingen som på sikt gör arbetet till något som antingen blir för en elit eller att vi tänker om vad som är arbete, klimat och miljöhoten som den parasitära kapitalismen orsakar, att de politiska partierna och våra politiker är skapade i en annan tid och tänker utifrån ett status quo. Till detta att demokratin försvagas i de ökade motsättningarna och att människovärdet minskar på ett oroande sätt. Rasism och fascism är tecken på den politiska instabilitet som den parasitära kapitalismen medför.
Likheterna med tidigare paradigmskiften är slående. Därför är det viktigt att studera hur dessa skedde och vad som egentligen hände när slavsamhället respektive feodalismen gick under för att motverka och skapa ett alternativ för den kommande omstöpningen av vår värld och dess världsordning. Den som inte tar det hotet på allvar utan ser det som något som aldrig sker gör ett fatalt misstag.
När produktivkrafterna utvecklats tillräckligt och den politiska överbyggnaden havererar så har vi ett val. Redan nu har vi ett val och det är att inse att det kommer att ske oavsett om vi vill eller inte. Att ta vara på förändring och ta makten över den eller stå vid sidan av och möta vår undergång är däremot ett val vi kan göra. Mänskligheten har dock hittills vid varje skifte varit relativt klok och förhindrat undergången även om det politiska och mänskliga priset varit högt. Vi kan undvika det om vi lär av historien. Men det måste göras nu och accepterande av det nuvarande är ett stort misstag som skulle bli ödesdigert för mänskligheten. Det kan vi lära oss av historien. Därför bör vi analysera inte bara vår nutid utan också sätta den i relation till tidigare likartade skeden.
Ingemar E. L. Göransson
