De störande rösterna från köket

Har under säkert tjugo år högt och tydligt försökt diskutera arbetarrörelsens problem med sin självbild. Att tro att arbetarrörelsen fortfarande är en samhällsförändrande kraft är illusoriskt. Det är fakta att så inte är fallet.

Men få vill dra rätt slutsats av detta sorgerliga faktum. Hur har det kunnat ske och var gick rörelsen vilse det är den viktiga frågan. Men ingen vill röra vid det, då det skulle innebära att det måste till ett inte så litet mått av självrannsakan.

Under 1980–talet blev det nyliberala inflytandet betydande i svensk politik. Efter Olof Palmes bortgång skapades ett vakuum ideologiskt som den så kallade kanslihushögern kunde utnyttja och påverkan från Blairs New Labour fick fäste. Man studerade i arbetarekommunerna den falske profeten, och såg av någon anledning hans politik som “nyskapande” och frisk.

Det fanns dock ett starkt motstånd främst inom fackföreningsrörelsen där LO-ekonomen P-O Edin och Stig Malm tillsammans med flera förbundsordförande som Lillemor Arvidsson på Kommunal och Handels Kent Pettersson var några kritiska röster mot omläggningen av den ekonomiska politiken som skedde.

Bildts regering lyckades med att skapa en variant på Noami Kleins “chockdoktrin” genom att brandskatta kommuner och landsting. Arbetslösheten tilläts galoppera till oanade höjder och detta tillsammans med besluten avreglerade bankväsendet som skett tidigare, var krisen ett faktum. Perssons regering fortsatte till stora delar samma nyliberala politik med privatiseringar och avregleringar. Om man studerar alla dessa så var de flesta “banbrytande” besluten tagna av socialdemokratiska regeringar!

I dag har socialdemokratins förtroendekapital till stor del förskingrats. Partiets valmanskår har lämnat i besvikelse och med misstro när de idag ser resultatet. Klyftorna växer snabbast inom hela OECD, pensionerna är usla, vi har en reservarmé av ca 6-8 procent arbetslösa, ett skolsystem som är mest till för att ge ekonomisk vinning för skolornas ägare. De sociala klyftorna leder till en allt tydligare social oro. Detta är några av många exempel på hur det i verkligheten ser ut. Det är ingen samhällskollaps som högerpopulismen påstår, men ett nytt klassamhälles tre-fjärdedels anlete vi ser växa fram.

Vi ser också hur rasism och fascism normaliseras på ett sätt vi inte hade en tanke på eller ens trodde kunde ske i vårt land. Händelser som tragedin i Malmö för någon dag sedan och framväxten av en skuggvärld är priset vi betalar för årtionden av nyliberalism.

Arbetarrörelsen befinner sig på defensiven. Väljer allt oftare det minst dåliga alternativet i stället för att ta fram en framtidsvision om hur ett återuppbyggt solidariskt, jämlikt och rättvist samhälle ska se ut. Vi har inte en susning om hur politikens mål ska te sig – säg om 20 till 30 år. Och när vi själva inte har det, hur ska vi kunna söka mandat för något sådant utan arbetarrörelsen hamnar på defensiven och den onda cirkeln förstärks. Det blir givetvis omöjligt att mobilisera kraft och opinion för det som inte ens vi själva siktar på.

Att försöka diskutera detta och de gångna dystra åren mottages inte väl inom socialdemokratin. Det ses som illojalt och kritikerna ska förbigås med tystnad som inget hänt. Själv har jag i flera böcker och i tusentals artiklar, krönikor och inlägg försökt föra en sådan debatt. Framgången har varit minimal. Tystnadskultur sitter hårt och kritik är liktydigt med illojalitet. En god vän kallade denna kultur i hårda ordalag för “sossestalinism”. Likheten finns för man lyssnar hellre på de som bekvämt bekräftar det redan konformistiska och “de störande rösterna från köket” som Tjechov uttryckte det göre sig ej besvär.

Jag menar att med Januariavtalet så är det nödvändigt att denna diskussion får en scen. Och att den ställs mot konformismen och rädslan att tänka stort och fritt. Ska arbetarrörelsen ha någon relevans ska den inte administrera ett allt sämre och orättvisare samhälle. Så, ett uppbrott måste ske, och rörelsen måste sätta ett helt annat mål och visa upp en “utopi” som kan skapa framtidstro, inte bara inom arbetarrörelsen. Rörelsen måste få med sig alla dem som med rätta känner sig svikna av de senaste decenniernas räddhågade politik.

Ingemar E L Göransson

Liknande artiklar: