Ingemar E. L. Göransson om skrivandets klassperspektiv
Allt berättande har sin utgångspunkt i klass. Vad och hur du berättar har med klass att göra. Det är ofrånkomligt för vi är alla summan av våra erfarenheter och av vårt förhållande till samhället i övrigt. Eftersom vi lever i ett klassamhälle kan inte heller berättandet i det bli annat än ett berättande ur din klass utgångspunkt.
Låter det enkelt? För att vara tydlig: Det borde vara enkelt! Vems berättelser är det vi får ta del av? Ur vilket perspektiv skrivs de? Vem berättar dem? Vad har berättaren för avsikt med sina berättelser? Det här är berättigade frågor att ställa. Frågor som som alltid borde ställas, så som jag ser det.
Jag har arbetat med kultur och kulturpolitik i över två decennier. Som kulturpolitiskt ansvar på LO fram till 2008 och därefter som författare på heltid. Det jag sett under denna period är hur arbetarrörelsens alla delar, alla dess organisationer har svikit sin klassbetingade kulturpolitik. Det innebär också att berättelserna från arbetarklassens liv har glömts bort. De har inte funnit någon arena.
Om vi går tillbaka till 1970-talet och tidigare så var fackföreningstidningarna de självklara arenorna för kulturen. Här publicerades noveller, om inte annat. Mången arbetarförfattare gjorde sin debut i Byggnadsarbetaren, Sjömannen, Metallarbetaren och allt vad de hette. I dag är det undantag att fackföreningstidningarna publicerat slikt.
Det handlar i allt om perspektiv. Hur vi uppfattar världen? Från vilket håll vi ser på verkligheten? Medel- och överklassen ser den uppifrån. Så formar dessa klasser sina uppfattningar, och utifrån det perspektivet drar de sina slutsatser. Medan arbetaren och ser världen i ett underifrånperspektiv. Arbetaren ser den värld hon eller han lever i. Arbetarkulturen idag har till stora delar ersatts med en kommersiell underhållningskultur. Infantila lekprogram eller relationstjafs som ”Bonde söker fru”. Var finns dagens folkbildningen, bokombuden och inte minst arbetarförlagen som var arbetarrörelsens stora kulturinsats? SKP:s Arbetarkultur och SAP:s Tiden plus givetvis folkbildningsarbetet som ABF ihärdigt genomförde; med exempelvis sina resebibliotek.
Nostalgi är ingen framgångsväg, det var inte bättre förr. Men inom kulturpolitiken fanns det en mer eller mindre uttalad klasspolitik och detta gällde alla delar och grenar av arbetarrörelsen. På 1980-talet smög sig lönsamhetstänkandet in. Det skulle ”bära sig”. Kultur också. Kulturen blev en kostnadspost. Inte ett vapen mot tjuvsamhället! Novellerna försvann. Konstutställningarna likaså. Visst, det fanns de som höll emot då och än i dag. Men nu när arbetarrörelsen så uppenbart har retirerat så fylls tomrummet av medelklassens ambitioner. Eller i vart fall är klassperspektivet trevande och står under starkt inflytande från den ambitiösa ”bildade” medelklassen som försöker uttolka arbetarklassens berättelser.
Vem kan berätta arbetarklassens berättelser? Berättelserna om arbetslivets villkor, ett samhälle där den psykiska ohälsan blivit en folksjukdom eller hur arbetet förbrukar människor?
Svaret är enkelt – arbetarklassen själv – ingen annan.
När jag är ute och talar kring kring detta tema har jag frågat jag hur många som skriver. Det är en fråga som jag alltid ställer. Min väg från arbetarkvarteren i Linköping genom lastbilshytten till författarskapet. Svaret är ofta detsamma. Minst en fjärdedel ”erkänner direkt”. Och när frågan ställs på nytt så blir det några till. Det finns alltså hopp – arbetare både kan och vill berätta sina historier. Som sammantagna bildar grunden för arbetarklassens historia. Medelklassen göre sig ej besvär.
Ingemar E. L. Göransson, författare
Medlem av Sveriges Författarförbund och Arbetarskrivarna
