Valåret 2018 – ödesvalet för arbetarklassen

Januari är slut. Snön faller utanför mitt fönster och det är vinter på alla sätt. 2018 är ett speciellt år. Inte bara att det är valår utan att det kanske är det viktigaste valåret någonsin. Jag tänker på det hot som vilar över demokratin. Ett högerextremt parti kan bli en del av ett kommande regeringsunderlag om högern vinner. En ur demokratiskt perspektiv opålitlig höger för vilka makten i sig är det viktigaste. En höger som är mindre orolig för vad högerextremismen kan ställa till med än den avsky den hyser för arbetarrörelsen i alla dess uttryck.

Men också det faktum att arbetarrörelsen befinner sig i en liberalt färgad förvillelse och vänstern i bred bemärkelse aldrig i modern tid varit svagare än i dag. I sanning ingen bra kombination för ett lyckosamt valår.

Daniel Suhonen beskrev den 30 januari i Expressen den socialdemokratiska valstrategin som en strategi för förlorare. Hårda ord måhända, men tyvärr riskerar den att förverkligas då det i strategin saknas löntagarperspektiv. Arbetarklassens intressen saknas, de frågor som berör arbetares vardag och oro ges inte en plattform. Ordet “arbetarklass” ingår numera inte i den socialdemokratiska vokabulären. Desto fler är förslagen som innebär försämringar för de som egentligen mest skulle behöva en socialdemokratisk politik i betydelsen reformistisk samhällsomdanande politik.

Försämringen av pensionsåldern, trots en aldrig tidigare sedd produktivitetsökning de senaste årtiondena kombinerat med teknikutvecklingen är något som upprört och oroat många. När det finns utrymme för arbetstidsförkortningar, och detta borde vara högt på dagordningen, föreslås att vi skall arbeta till vi stupar eller i vart fall till vi når 75 år vilket som nu inträffar först.

Hotet mot de fackliga rättigheterna där en enskild konflikt blir ursäkt för att antyda inskränkning av konflikträtten har förbannats av fackligt aktiva. Ett förslag som bara kan ses som en ren provokation och en skänk i ett taktiskt spel för att hänga kvar vid makten med hjälp av Centern och Liberalerna.

Det ökade ”arbetsplatsolyckorna”, som en följd av allt fler oseriösa arbetsgivare, väcker ilska. Dessa som genom underentreprenörskedjor och bemanningsföretag kringgår löntagarnas rättigheter och trygghet där arbetsmiljön inte får utrymme i vinstjakten.

Den ökade främlingsfientlighet som blåses under av att asylpolitiken lagts i träda och ersatts av cyniskt spekulerade i splittring av arbetare mot arbetare möts av kritik från humanister och empatiska människor. En politik som medvetet sammanblandar asylrätten med reglerad arbetskraftsinvandring.

Den socialdemokratiska valstrategin att appellera till en självgod medelklass gör att SD och deras enkla och allt annat än rimliga förklaringar till samhällsproblemen gynnas. Detta tillsammans med den en falsk folkhemsnostalgi riskerar att av många arbetare och löntagare uppfattas som tilltalande i sin folkförförelseagitation.

Bara det faktum att fler med SD-sympatier än s-sympatier uppfattar sig som arbetare är illavarslande. Att sedan fler med s-sympatier ser sig som arbetarklass än dito SD är ett positivt tecken. Detta enligt en rapport som tankesmedjan Katalys presenterade härom veckan.

En politik som utgår från arbetarklassperspektiv med klassfrågorna som centrala i sin strategi har allt att vinna. Men ack nej, en sådan politik lyser med sin frånvaro.

Om tre månader är det 1:a maj. Det är arbetarklassens och arbetarkravens dag. Som vanligt kommer vänsterns olika partier och organisationer gå sin traditionella ökenvandring. De som skulle kunna mobiliseras för arbetarkraven kommer inte att känna sig välkomna. För vad är viktigast; arbetarklassens och löntagarnas rättmätiga krav eller låta den egna organisationen eller partiet lysa i den bleka vårsolen.

Är det inte dags att år 2018 överge sekterismen och anordna arbetarmanifestationer för arbetarkraven som tanken med Första Maj ursprungligen var?

Ingemar E L Göransson

Liknande artiklar: