54-årige Fredrik Reinfeldt, som inte tänker arbeta skift inom industrin eller vården 21 år framöver. Inte dagtid som byggnadssnickare heller.

Pensionerna – en klasskampsfråga

Pensionsfrågan har vuxit fram sakta, men säkert till att bli en svår politisk nöt att knäcka och en belastning för regeringen. Alarmerande siffror bestyrker att pensionsfrågan numer är politisk huvudvärk framkommen ur det nuvarande pensionssystemet där vi själva skall leka börsmäklare för att maximera vår pension i nyliberal anda. Argumenten för denna ordning är inte ny. Om man vill kan man hitta likartade argument för den nuvarande ordningen i en artikel från högerorganet Svensk Linje från 1957. D v s före folkomröstningen som gav ATP. Svensk linje skrev:

Och den verkliga politiska vattendelaren i pensionsfrågan går här: obligatorisk tilläggspension eller frivillig pensionering utöver grundpensionen? Skall staten bestämma hur medborgarna skall fördela sin konsumtion mellan olika skeden i livet, eller skall medborgarna få bestämma detta själva – var och en efter sin situation, sina önskemål och sina behov

Det smått skrattretande försöket från dåtidens höger att luta sig mot Marx faller platt till marken då den så kallade valfriheten är illusorisk såvida du inte besitter de ekonomiska resurser som gör att du har råd att välja. De senaste dagarnas debatt om pensionerna visar att 300.000 pensionärer får så lite att det placerar dem i kategorin medborgare som lever på eller under existensminimum. 40.000 pensionärer är ärende hos kronofogden. Vanliga arbetare i normala inkomstlägen kan förvänta sig en pension på endast 48 procent av sin slutlön.

De senaste dagarna har den förre statsministern Fredrik Reinfeldt tydligen blivit något slags sanningsvittne och medias favorit. Vi måste jobba till minst 75 år är hans credo! Orsaken ska vara det pensionssystem vi har och att medellivslängden ökar. Båda argumenten kan vi, och ska vi, invända mot.

För det första är pensionssystemet medvetet underfinansierat av de politiker som nu säger vi måste jobba väsentligt längre. Sanningen är att Sverige har nordens sämsta pensioner. Så vad göra? Det självklara svaret borde vara; höj skatten och pensionsavsättningarna så vi får ett för stunden acceptabelt pensionssystem! Men det är bara en tillfällig åtgärd liksom Reformisternas förslag om att en höjning av pensionerna med 5.000 kr per månad. Vad vi behöver är ett nytt pensionssystem som bygger på att ingen skall behöva vara rädd för ålderdomen eller oroa sig för om deras pensionspengar är sparade i rätt fond. Lägg ner och gör om!

För det andra så är det en sanning med modifikation att medellivslängden ökar. Jo, bland Reinfeldts likar, men hos arbetare minskar den liksom hos de som bor i glesbygd! Åldersstrukturen och medellivslängden påverkas också av att barnadödligheten minskar genom att sjukvården lyckas rädda även för tidigt födda och sjuka barn med allt större framgång.

Det är lätt att säga att vi ska jobba längre när man tar en modedesigner som utgångspunkt, men ta istället en LO – arbetare som riktmärke så blir bilden en annan. Där är den verkliga pensionsåldern strax över 63 år. Sedan orkar kroppen inte längre.

För det tredje. Vi har egentligen råd att korta arbetstiden, geno till exempel tidigare pensionsålder. Mellan 1980 och 2018 ökade BNP per person i Sverige från 255.500 kronor till 470.800 kronor. Det är en ökning med 84 procent. I fasta priser. Under den tiden har ingen arbetstidsförkortning skett. Den legendariske socialdemokratiske ideologen Ernst Wigforss hade en annan syn på pensionsfrågan. Han såg den som en del av socialpolitiken som inte kunde lyftas ur dess helhet. I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (sid 16) skrev han följande:

Jämsides med arbetslöshetsförsäkringen måste övriga former av socialförsäkring utvecklas. En allmän sjukförsäkring, som gåve tillräckliga daghjälpsbelopp, skulle befria en stor mängd människor från tvånget att söka hjälp hos fattigvården. Trots alla förbättringar är folkpensionerna fortfarande mycket knappa. De bör därför dels ytterligare höjas dels kompletteras med mera verksamma åtgärder för anskaffande av billiga bostäder åt pensionärerna.

Vart har produktivitetsökningen då tagit vägen? Med en nästan fördubblad produktivitet har vi banne mig råd att låta våra pensionärer leva ett gott liv. Allt annat är skamligt. Wigforss noterade även att “när landets ekonomiska lador nu fylls, måste vanligt folk få skörda en större del av välståndet”. Men har det skett? Nej, produktiviteten, d v s produktionsöverskottet, har hamnat i samma fickor som så mycket annat vilket det gemensamma plundrats på. I Reinfeldts kompisars fickor!

Så mycket var sanningsvittnet Reinfeldts orerande värt.

Ingemar E.L. Göransson

Liknande artiklar: