Det blev ett fullspäckat musikår i år, både med konserter och nya skivor och jag for genom halva landet för att bevittna en del riktigt fina händelser som sent skall glömmas. Jag tänkte att jag skulle gå igenom månad för månad, vissa månader mer händelserika än andra. Allt avslutas så klart med en årsbästa.
Januari
Året kunde knappast börja bättre när det irländska folkbandet Quilty slog på stora trumman, bandet firar 30 år med att släppa sitt 25-årsalbum på Spotify. Ett album med flera outgivna låtar, andra versioner och liveversioner av tidigare låtar. De är ett fantastiskt liveband vilket jag ska få återkomma till lite längre fram.
I Januari drog även punkbandet Lastkaj 14 igång sitt Punkstipendium. Något som var tänkt att hjälpa unga punkare att göra sin grej. Lastkaj 14 som har turnerat under många år ville helt enkelt ge igen något och vad passar då bättre än att göra det för kommande generationer. På www.punkstipendium.se kan man läsa mer om stipendiet och vilka som vann 2023.
Februari
Tidigt i februari var det dags att dra igång konsertåret med en resa till Stockholm där Djuret, Trallskruv och KKPA bjöd på punk. Och trots att KKPA har varit aktiva sedan 90-talet var det första gången jag fick se dem live. De är ett riktigt bra liveband och gjorde en bra show precis som de andra banden.
Den 10-11 februari arrangerades Ögir Will Arise på Frimis i Örebro. Givetvis var det en stödgala till Ögir i Köping som brunnit ner tidigare. Hela galan livesändes dessutom, så för de som inte kunde ta sig ditt gick det strålande att sitta hemma i soffan och uppleva sin punk. Det som kanske gjorde störst avtryck därifrån var David Giese i Big Fish som med rejält tappad röst ändå tog sig igenom ett helt set. Man kan fortfarande uppleva båda kvällarna i efterhand, länken finns i artikeln här under.
I slutet av månaden var både Second Class Kids Records och Grönpeppar Records aktiva med flera skivsläpp, dels en singel med Björnarna inför deras kommande album men även med lite mindre kända akter som Kjells Bänk.
Mars
I mars var det då dags för Quilty att åter besöka Eskilstuna, den här gången med en riktig legendar som gästartist. Andy Irwine, en väldigt erkänd irländsk musiker, som spelat i många av de riktigt klassiska banden var på plats och gjorde kvällen till något helt fantastiskt. Quilty är ett band av perfektion men samtidigt med så mycket hjärta och glädje. Att få se dem tillsammans med Irwine var stort helt enkelt.
I övrigt i mars släpptes det ett gäng musikvideos i olika genrer som jag tycker att man kan kolla in, bland annat med alltid så fantastiska Björnarna men även med reggaeikonen Eek-A-Mouse.
April
Månadens stora happening skedde i Sundsvall där Punken Är Vår arrangerades på den helt fantastiska klubben Pipeline som gick av stapeln i dagarna två. Banden och publiken höll toppklass, stämningen var verkligen magisk. För de som vill återuppleva det eller bara man bara blir lite nyfiken på kvällarna, kolla in mitt film och bildreportage.
I april släppte även Eskilstunatjejen Angelina Pavanelli en ny EP, melankolisk syntbaserad pop, det som gör henne riktigt intressant är att hon är med och bestämmer över sin musik genom hela produktionen. Angelina bevisar att det inte behövs ett stort team bakom att skapa bra musik. Ett föredöme i mina ögon.
Maj
Maj månad bjöd på ny musik med både Avantgardet och Danmarck, två band som jag har skrivit om en hel del tidigare, så den här gången vill jag lyfta fram DUO 127 från Stockholm. Det är framför allt texterna till deras punkproggiga pop som berör mig, det handlar till mångt och mycket om de södra delarna av Stockholm, längs röda linjen. Det finns något vackert i det hela eftersom de tar i det med kärlek utan att direkt skönmåla området, för mig är även det trasiga och svårbehandlade något fint och där gör DUO 127 en stark insats.
Månadens höjdpunkt var trots allt Ola Aurell med sin vidriga kväll. Herr Aurell är smaklöst [sic] en av landets roligaste artister och med showen En vidrig kväll drar han fram de allra grövsta sångerna ur sin skrattatalog. Stämningen i lokalen var stundtals galen, kanske att det fanns de som inte visste om de kunde skratta åt Aurells brutala texter men en bit in i showen kunde även de människorna ryckas med i det hela.
Juli
Som den uppmärksamme kan se har jag hoppat över juni, det var en ganska lugn månad för mig. Men sen tog det fart igen i juli, med en del fina releaser. Bland annat med de svenska banden Ska N Ska, Pastoratet och Nio Liv. Dessutom kom det en singel från brittiska rockabillybandet Red Hot Riot som senare under året även släppte ett nytt album. Sen gjorde Eskilstunabandet Rob Farley And The Failers en comeback med spelning på Smashit. Och på Öland arrangerades reggaefestivalen Öland Roots.
Månaden avslutades tyvärr med beskedet om att Sinead O’Connor gått bort. Hon hade inte bara en musikaliskt ikonisk röst. Hon var en förkämpe för feminismen både i samhället och inom musiken, hon tog parti för de svaga, mot rasism och till och med mot den katolska kyrkan. Hon var verkligen en stark förebild som gick sin egen väg.
Augusti
Den här månaden låg mitt fokus damernas världsmästerskap i fotboll, Sverige tog sig till semifinal där drömmen om en final grusades av Spanien. De svenska spelarna stod dock för många fina insatser och ska absolut hyllas efter att ha vunnit bronsmatchen mot hemmanationen Australien.
I slutet av augusti släpptes ett par singlar till kommande album. Bland annat med alltid så produktiva Avantgardets ösiga Glasgowkyss. Kapten Grå från Lastkaj 14 släppte Hearts And Bones från sitt fantastiska album Den Lille Kemisten. Sist men inte minst var det horrorbandet The Coffinshakers som hörde av sig igen efter att inte ha släppt ett album sedan 2007.
Under slutet av månaden tipsade jag om några musikvideos, bland annat med Quilty och det svenska punkbandet Slaveriet. Jag upptäckte även ett nytt celticpunkband från Frankrike, det är få band inom den genren som frontas av kvinnor, The Manky Melters bör man verkligen kolla upp.
September
Året hade så här länge bjudit på en del fantastisk musik, men ska man välja en månad är det nog september som gäller. Nyupptäckta Bullshit Detectör, alltid så finfina Sekunderna och Ett Dödens Maskineri. Men det var framför allt det nya Stockholmsbandet Intensiven som drog fram som en storm med deras första singel En plats i helvetet och ja, helvetet… helvete, HELVETE VAD BRA DEN ÄR!
Och det var inte nog där, september bjöd på så mycket ny musik att jag fick dela upp månaden i två musiktips. Det är inte så mycket att göra när Avantgardet, Slaveriet och Världen Brinner släpper nytt. Dessutom kom ett nytt album från Eek-A-Mouse. Alltså, all denna musik, det går inte att bli mätt.
Oktober
I oktober drog Eskilstunagänget Aggressive Soccer Moms på turné i USA och eFOLKET rapporterade som enda tidning från den turnén. Efter 10 dagar och en handfull spelningar kunde det konstateras att det blev succé, de har även fått flera inbjudningar att komma tillbaka och spela. eFOLKET kunde rapportera om både utflykter och konserter, det kändes nästan som att vara med där på riktigt.
November
Halleluja vilken uppvisning i svensk punk det blev under Close Up-Punken i Stockholm i slutet av månaden. Två dagar, mängder med band, besökare och ja, helt enkelt ett superbt arrangemang där Vänsternäven och Hyrda Knektar var de starkast lysande stjärnorna. Givetvis ska inte heller Krigsstigen och Världen Brinner glömmas bort. Väldigt roligt att få se Krigsstigen live för första gången.
Tyvärr avslutades månaden med att ännu en irländsk ikon gått bort. Den här gången var det en av mina få idoler inom musikvärlden, Shane MacGowan, som lämnat jordelivet. Han är så klart mest känd för det som blivit en klassisk jullåt – Fairtytale Of New York. Men han var så mycket mer än den låten, en sann poet, en av de största som hade en förmåga att skriva låtar som ingen annan. Shane MacGowan blev 65 år.
Årets bästa
Band: Trots att Intensiven bara släppt två låtar och att andra favoritband släppt så otroligt mycket bra så finns det inget alternativ. Intensiven med Adam Nilsson i täten är inte bara Stockholms bästa band, utan landets, om inte världens bästa just nu. Skit i Ebba Grön framöver, Intensiven är här och nu och så otroligt bra.
Album: Avantgardet – Från Nybro wiv Lavv. Inte helt otippat att jag skulle välja den här skivan, för det här är deras bästa album sedan Smile And Wave från 2020. Det finns inte ett enda svagt spår på den här. Titelspåret Från Nybro Wiv Lavv tillsammans med Tänker på Sverige tillhör de stora favoriterna. Året har bjudit på många fina album men det här var det starkaste.
Singel/EP: Von Bacchi – Zolpidem. Det här är så äkta, det är sånt här man önskar att vanligt folk skulle ta till sig istället för det kommersiella radioskvalet eller vad det nu är för något som vanligt folk lyssnar på. Precis som med Kapten Grå har Von Bacchi en speciell känsla i både text och sång. När något trasigt blir vackert. Det här är singer/songwriter på högsta nivå, och stråkarna gör det inte sämre heller. Ni som lyssnar på Ingrosso, Leksell eller fan till och med Håkan Hellström, ni fattar inte vad ni missar.
Låt: Intensiven – En plats i helvetet. Hur är det ens möjligt att göra en så här bra låt och dessutom vara den första de släpper? Har man lyssnat på Adam Nilsson tidigare är svaret på frågan egentligen inte svår att svara på. Han är en av de största inom svensk rock/punk-musik. Det är så naket och slagkraftigt, det här är genom tiderna en av de bästa låtar som någonsin skrivits.
Konsert: Med ett gäng konserter i bagaget 2023 är det svårt att hitta en specifik. Hela Punken Är Vår i Sundsvall var ren eufori med bland annat Kardinal Synd och Hårdgnissel samt Lastkaj 14 som gjorde en av deras bästa spelningar jag varit på. Likaså Hyrda Knektar, Krigsstigen och Världen Brinner på Close Up-punken. Och det är just därifrån som jag plockar ut årets konsert för Vänsternäven var något utöver det vanliga. Vilken fest de stod för, jag vill tillbaka dit nu!
Skivbolag: Second Class Kids Records. Skivbolaget har släppt så mycket bra i år att det inte går att jämföra med något annat. En och annan kalkon kanske men checka in det här, Kapten Grå, Lastkaj 14, Småjävlafötter, Björnarna, Sardo Numspa, Kardinal Synd och Slaveriet. Det är inget man skojar bort när det gäller svensk punk. Kvalitet och kvantitet på samma gång, det är mäktigt.
Digital release: St. Jimi Sebastian Cricket Club – Golden Parachuter. Det här är ett band som verkligen förtjänar att lyftas fram. Deras bästa låtar tillhör, enligt mig, något av det starkaste jag hört när man snackar musik, oavsett genre. Det handlar om indiepop med en stark touch av britpop med berörande texter och melodier. Det har nog inte riktigt funnits något liknande i Sverige sedan The Tough Alliance på 00-talet. Golden Parachuter är brutalt bra och jag vill starkt uppmana till att gå igenom hela deras låtskatt.
Debut: Då Intensiven redan fått så mycket av min uppmärksamhet måste jag på något vänster välja mellan Krigsstigen och Anal Kallsup. Skägget är så jämnt att jag nästan får dra lott. Det är ett val som står lite mellan allvar och humor och hur fantastiska Krigsstigen än är får det ändå bli Anal Kallsup. Visst, de har så klart seriösa undertoner men det är sättet de uttrycker det på som får skålen att väga över till Östhammar.
