Ingemar E. L. Göransson: ”Faktiskt kära läsare – jag undrar …”

Om hur demokratins dödgrävare måste mötas

Dessa rader skrivs dagarna innan den nazistiska marschen i Göteborg den 30 september 2017. En händelse som känns lika overklig som provokativ. Att nazister mer än 75 år efter nederlaget i Berlin ånyo paraderar på våra gator är ett underkännande av det demokratiska samhällets förmåga att ympa sina medborgare mot det ormgift som nazismen är.

Bildning är det som saknas. Inte minst folkbildningen har misslyckats totalt när dessa slaveriets och folkhatets missionärer hörs alltmer i vårt samhälle, allt högljuddare och allt mer provocerande. Var är alla de goda, välmenande människoälskande från den akademiska medelklassens kulturelit nu? Visst, de skriver på sociala media, skapar grupper, ojar sig, begapar eländet och känner sig sedan nöjda. Nöjda med att gotta sig åt sin senaste utgivning, de goda recensionerna och kliar varandra på ryggen. Berömmer, ställer in sig och är nöjda med sin insats. Så, från medelklassens konflikträdda kulturelit är ringa motstånd att vänta.

Bokmässan, detta monument över den borgerliga kultursynen klarar inte att hålla rent från de presumtiva wanna-be lägervakterna utan gömmer sig bakom kulisserna som kallas yttrandefrihet. Men när nazisternas ”yttrandefrihet” kränker demokraternas yttrandefrihet var är då exempelvis Svenska Författarförbundet? Hukande och småpratande över en café latte, men stänger inte dörren för demokratins exekutionspatruller!

För en vecka sedan var jag i Helsingborg och talade på Enhetsgruppens antikvariat om hotet mot demokratin. En källare full av bildning! Långt över 10.000 böcker med kunskap och bildning. Vi var ett tjugotal personer. Men var var de andra? Demokraterna, socialisterna, partigängarna, fackföreningsfolket, anti-rasisterna och anti-fascisterna? Inte i denna eminenta källare i vart fall! Min reflektion är nog att de satt bakom tangentbordet och skrev i sina grupper! För inte var de med och diskuterade hur vi möter hotet mot demokratin. Inte var de med och skaffade nödvändiga utensilier för sin bildning – det vill säga lämpliga böcker och skrifter som de som var med ”förra” gången det begav sig.

Det är vår skyldighet som demokrater att tala och diskutera med våra vänner, grannar, arbetskamrater, den som står i ICA-kön eller vi möter på bussen om hotet som kastar sin skugga över demokratin. Okunskapen, obildningen, blåögdheten, konflikträdslan – allt detta är nazisternas och deras lakejers främsta hantlangare.

För en del år sedan träffade jag en ombudsman i ett av våra större fackförbund. Vi kom att tala om kultur och bildning. Jag som vanligt talade mig varm för folkbildningen och nyttan av att skaffa sig nödig kunskap för att förstå och kunna förändra samhället. Svaret jag fick skrämde mig. Det var en varningsklocka för vad som komma skulle.

”Jag har aldrig läst en bok och tänker heller inte göra det!”

När en ombudsman i ett av våra viktiga fackförbund som avsvärjer sig kunskap och bildning då borde alla kyrkklockor varna för ofärdstider. Jag hoppas att han var ett undantag, men jag undrar. Faktiskt, kära läsare, jag undrar; för när nazisterna på nytt marscherar på vara gator och det riksdagsparti vars medlemmar berömmer sig för att ha gått i ”Livets Hårda Skola” får allt större inflytande och sakta men säkert tystar demokraterna. Då undrar jag.

Ingemar E L Göransson

Författaren reser runt landet ibland annat ABF:s regi och talar om hotet mot demokratin under hösten utifrån sin bok Det Svarta Landet. Fler inbjudningar är välkomna!

Liknande artiklar:
Redaktionsmedlemmarna och mina vänner, Kjell Andersson och Agne Helg, värvade mig. Egentligen väntade jag på
SVT sänder första säsongen och HBO den andra av “The Handmaid´s Tale”, Margaret Atwoods dystopi
Jag hör ekon från 30-talet. Sverige liknar allt mer Weimarrepubliken. Politiken polariseras och politiker anammar
Jag känner en allt större olust inför det samhälle som växer fram. Egoismen har blivit