Det finns ett mönster som blir allt tydligare. Den som inte ser det är politiskt blind eller ser bort för att slippa se. Författaren Ola Larsmo skrev för några veckor sedan på DN:s kultursida att utspelen från SD är “provsprängningar” för att se hur långt man kan gå när det gäller att kontrollera debatt, yttrandefrihet och nyhetsflöde på politisk väg. SD krävde 2015 att journalister skulle vara tvungna att uppge partisympatier.
Detta har återkommit i olika varianter sedan dess. SD, och som det visat sig även m och kd, ville kalla cheferna till kulturutskottet för att förklara sig. SD i Sölvesborg, och andra kommuner, tillsammans med m och kd lägger sig i konstinköp under det att de stoppar konst som SD inte gillar.
Konsten får inte vara “stötande” eller provocerande. SD i Hörby har fört fram kravet opolitiska fack. SD har stoppat inköp av “icke-svensk” litteratur till kommuners bibliotek. SD-styrda kommuner drar in anslagen till folkbildningen. SD i Norrköping anmäler Stadsmuseets utställning om nazismens historia i staden. SD där de har makten bytt ut chefer inom kommunen till sådana som har “rätt” åsikter. SD har flaggat för att endast “svenskar” ska få del av välfärden. SD vill se ett verk för “återvandring”. Detta är bara ett axplock av SD numera inte bara pratar om utan genomför!
Det finns ett begrepp, en politisk terminologi för denna politiska uppfattning/ideologi, för detta mönster. Fascism.
Vad vi ser successivt bli allt tydligare i sin målmedvetenhet är främlingsfientlighet, kulturfientlighet, kränkningar av yttrandefriheten och även föreningsfriheten.
Det är inga enstaka övertramp utan en del av en fascistisk strategi för att minska det demokratiska utrymmet till en formell kuliss. Det är mycket allvarligt. Det är också ansvarslöst av demokraterna att stå bredvid och inte försvara det demokratiska innehållet som är den verkliga demokratin. Yttrandefrihet, journalistikens oavhängighet makten, pressfriheten, kulturens frihet, föreningsfriheten och andra friheter som vi hittills tagit för givna.
Det är den liberala demokratins innehåll som avgör om ett samhälle är i sanning demokratiskt. Inte den formella formen som rösträtten. För om det inte finns något att rösta på vad har rösträtten för värde.
Det pågår en kamp mellan demokrater och odemokratiska schatteringar just nu i detta ögonblick. Man brukar säga att satan sitter i detaljerna. Att blunda för mönstret som makthungriga moderater och kristdemokrater gör när de sakta, men säkert, närmar sig en allt större tolerans för SDs fascism är det mest oroväckande i vårt samhälle. Men även de nyliberala krafterna i sin extremism och marknadsfundamentalism bäddar för missnöjet med samhällsutvecklingen där medborgarna blir bestulna på välfärden och sina rättigheter ger de falska profeterna och sirenerna hjälp genom att SD kan exploatera ett berättigat missnöje.
Allt hänger ihop och den bäring politiken och samhällsutvecklingen pekar mot är inte en stärkt demokrati utan en obehagligare resa in i fascismens samhälle av intolerans, främlingsfientlighet och kringskurna demokratiska rättigheter i ett samhälle präglat av rädsla och tystnad.
Ingemar E L Göransson
