Jan Wiklund:
Den 21 januari ansåg Peter Widén att diverse toppolitikers vandringar från det ena partiet till det andra tyder på ideologisk förflackning, högervridning och likriktning inom det borgerliga lägret. Så kan man ju se det. Jag skulle vilja se det som att politiker förhåller sig till medborgarna på ett alltmer kommersiellt vis.
De har ju sen länge vant sig vid att arbeta för politiska partier eller företag, allt efter vilken som erbjuder dem de bästa villkoren.
Jag tror den förste politiker som hade den här renodlat kommersiella relationen till medborgarna var Carl Bildt. Ungefär 1970 avslöjades det att han, som då satt i Stockholms universitetsstudenters kårstyrelse, var avlönad av Salénrederierna för att ”tillvarata näringslivets intressen på Stockholms universitet”.
Bildt ansåg sig förstås inte ha gjort något fel. Det angår ingen annan varifrån jag får min lön, svarade han kritiska studenter på sitt vanliga arroganta sätt.
Det är svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat vis. Fram till kanske 70-talet representerade politiker en kollektiv politisk miljö som också hade kontroll över dem.
Socialdemokrater representerade fackföreningar och lokala partiföreningar, centerpartister representerade landsbygdskommuners fritidspolitiker, folkpartiet representerade frikyrkoförsamlingar och nykterhetsföreningar.
Idag finns inte de miljöerna, i alla fall inte som politiska subjekt. Politiker blir därför ett yrke som alla andra, och då är det arbetsvillkor och löner som gäller. Man säljer sin arbetskraft för de bästa villkor man kan få.
Vissa skulle kalla detta förhållande korrupt. Jag skulle till exempel göra det. Men det är i så fall hela den politiska miljön som är korrupt.
Så kommer det att vara tills vi har folkrörelsemiljöer som är (vilje)starka nog att ha kontroll över sina politiker. Eller kanske tills vi får brett förankrade folkrörelser som vill ha samhällsförändringar.
Jan Wiklund
Läs också:
