Det är Olof Palmes “fel!” – Alltså att jag blev den jag blev – politiskt och fackligt aktiv ännu i dag.
Låt mig berätta!
Det var 1974 tror jag, eller möjligen 1975. Hade blivit vald till skyddsombud på min arbetsplats; ett stort åkeri i Linköping. Avdelningen (Transport) skickade mig på kurs på Bommersvik för “att göra folk av mig” som ombudsmannen Harald sa.
En eftermiddag på Bommersvik kom Olof Palme ut till SSU-kursen som pågick, och pratade politik. Det var spännande, men jag som stående långt till vänster om (S) var kritisk. Vietnam, socialismen och så vidare. Otålig som jag var.
På kvällen var det samkväm och Palme som var kvar kom ner till oss ungdomar och började diskutera med oss. Han märkte min kritik och det blev en lång diskussion under kvällen. Palme besatt ett tålamod utöver det vanliga, han lyssnade och kom med invändningar mot mina idéer. Berättade om sina resor i sin ungdom.
Det som slagit mig efteråt var att han lyssnade och bemötte mig med respekt trots att jag hade tankar som han inte delade.
Efter den här kvällen lämnade jag den vänsterorganisation jag varit medlem av. Jag blev övertygad om att reformismen, inte revolution, var vägen för arbetarrörelsen.
Så istället för att sörja idag det nesliga mordet på Palme för 32 år sedan minns jag med värme mitt möte med honom.
Säger som Joe Hill: Sörj inte – organisera istället.
Ingemar E. L. Göransson
