Bilden kommer från polisens video som gjordes i samband med vittneskonfrontationerna i december 1988.

Palme-utredningen – Var åtalet mot Christer Pettersson en mörkläggningsaktion och ett försök till justitiemord?

eFOLKET fortsätter här granskningen rörande utredningen av mordet på Olof Palme. Artikeln är en ledare, trots att formen inte är den gängse för ledarartiklar. Men ledarredaktionen står kollektivt för innehållet, och för eFOLKET gäller att vi aldrig kommer att ge upp vår strävan att bistå ansträngningarna att nå klarhet om den exakta bakgrunden till mordet på Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande Olof Palme.

Tidigare artiklar i vår artikelserie är:

Stockholm 15 mars 1986. Olof Palme förs till sin grav.

Utredningen av mordet på Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande Olof Palme har kännetecknats av en uppenbar ovilja att seriöst undersöka spår som handlat om svenska Palme-motståndare på högerkanten – inom militären, polisen, SÄPO, affärsvärlden och inom organiserade politiska grupperingar. Likaledes har gentemot Palme djupt fientliga utländska säkerhetstjänster, organisationer och regeringar på det hela taget undgått utredarnas uppmärksamhet.

Detta skulle möjligen kunna antas ha berott på bristande kompetens hos Palmeutredningen, till exempel på grund av okunskap om politiska miljöer, nationellt och internationellt. Miljöer där Olof Palme upplevdes som ett hot mot starka militära, politiska och ekonomiska intressen. Men det fanns ingen brist på input till utredningen om att politiska motiv kan ha legat bakom mordet. Ett exempel är de promemorior som diplomaten Sverker Åström tillställde utredningen redan de första veckorna efter mordet. Dock: Varken Åströms eller andra analyser om förekommande hotbilder satte några spår i utredningen.

Valet att utesluta kategorin politiskt problematiska spår, som utredarna så uppenbart gjorde, kan vid sidan av inkompetens ha varit ett resultat av rädsla. Man vågade inte undersöka spår som uppfattades som politiskt farliga. Bildligt talat kan ingångarna till vissa spår varit försedda med ettrigt blinkande rödljus. Ett respekterande av sådana rödljus från utredningen sida måste hur som helst betecknas som en form av mörkläggning.

Osökt inställer sig frågan om denna eventuella mörkläggning genom passivitet kombinerats med en aktiv mörkläggning, som gått ut på att misstänkliggöra människor och organisationer som man faktiskt har vetat inte haft med mordet på Olof Palme att göra.

Mycket tyder på att inriktningen på PKK tidigt i utredningen var ett exempel på cynisk aktiv mörkläggning. Främsta aktörer i denna mörkläggning var den dokumenterat Palmefientlige chefen på SÄPO:s terroristrotel Alf Karlsson – tillsammans med den mystiske “socialdemokraten” Ebbe Carlsson och spaningsledaren och länspolismästaren Hans Holmér. Även Holmér, tidigare chef för Säpo, betraktades allmänt som närstående delar av socialdemokraternas toppskikt.

Ebbe Carlsson och Hans Holmér hade högst troligt en anknytning till IB, det nätverk som övervakade och registrerade vänstermänniskor och innehöll en fraktion som stod det socialdemokratiska partiet nära. Det kan inte heller uteslutas att de även hade en relation till den svenska grenen av det hemliga Nato-nätverket Stay Behind – en CIA-skapelse med kontaktytor till SÄPO, IB och den militära underrättelsetjänsten.

Även spaningsledaren Hans Ölvebro, tillsammans med åklagarna Jörgen Almblad och Anders Helin kom att agera på ett sätt som kan tyda på aktiv mörkläggning. För dem handlade det som bekant inte om PKK utan om den småkriminelle alkoholisten och amfetaminmissbrukaren från Rotebro, Christer Pettersson.

En granskning av hur “bevisningen” mot Pettersson växte fram indikerar att Ölvebros och åklagarnas mål kan ha varit att mot bättre vetande kasta misstankar mot en politiskt ofarlig påstådd gärningsman. Är det så, kan deras agerande inte klassas som annat än ett rättsövergrepp, och med tanke på hur långt man gick:  Ett försök till justitiemord.

Och i så fall: Visste Ölvebro, Almblad och Helin vilka de verkliga gärningsmännen var? Visste de vilka de skyddade genom att försöka få Petterson fälld på grundval av manipulationer, lögner och verklighetsförvanskningar? Eller hade de bara fått tillräckligt tydliga signaler om åt vilka håll de inte skulle titta – och om det önskvärda i att satsa på en politiskt bekväm ensam-galning-lösning?

Svaren på dessa frågor har vi inte, men vi vet att Christer Pettersson åtalades på grundval av anförda “bevis” av ett slag som gör det är högst berättigat att inte utesluta att syftet var att nagla fast en oskyldig vid mordet på Olof Palme; och att i det fall den utvalde “syndabocken” skulle bli frikänd i rätten, ändå kunna hävda att fallet fått en “polisiär lösning”.

Åklagarnas tre huvudvittnen mot Christer Pettersson

Vittne 1: Lisbeth Palme

Lisbeth Palme har med mycket stor sannolikhet som gärningsman pekat ut en person hon såg intill mordplatsen – mordvittnet Anders B. Hennes beskrivning är näst intill exakt: Blå bullig täckjacka, hans kroppshållning och att han befann sig på ett avstånd klart längre bort än det avstånd som Olof Palmes mördare befann sig på.

Av de 22 mordplatsvittnen som iakttog mördaren är det ingen som har gett en beskrivning av mördaren som stämmer med den beskrivning som Lisbeth Palme gav. Varken klädsel eller det avstånd som mördaren befann sig på stämmer med övriga vittnens iakttagelser.

Lisbeth Palme nämnde aldrig i de första förhören att hon överhuvudtaget sett mördarens ansikte. Hon uppgav i stället att den person som hon uppfattade var mördaren hade hon endast sett snett bakifrån.

Hon mindes också att den person som hon uppfattade som mördaren stått och stirrat mot mordplatsen från en position intill en byggbarack i tre plan, 40 meter in i gränden. Lisbeth påstår att personen stod med ryggen tryckt mot den norra barackväggen (till vänster sett från mordplatsen), och att avståndet var cirka 75 meter (alltså bortre änden). Tidpunkten för hennes observation anger hon till 1-3 minuter efter skotten.

Personen Lisbeth Palme observerat är med nästintill hundraprocentig säkerhet vittnet Lars J. Som även han bar en blå täckjacka. När skotten föll befann sig Lars J vid bortre gavelns södra (högra) sida. När mördaren passerade honom hade han tagit några steg in på Tunnelgatan (bort från Luntmakargatan) och ställt sig mellan baracken och husväggen. När mördaren väl passerat måste Lars J ha förflyttat sig till barackens norra sida. Därifrån kunde han se mördarens flykt uppför trapporna. Vilket inte gick från barackens södra sida, eftersom en stor container där skymde sikten.

Lisbeth Palme nämner alltså tre iakttagelser hon gjort av mördaren. Den första handlar om mordvittnet Anders B. Den andra om mördaren, snett bakifrån. Den tredje om mordvittnet Lars J.

Beskrivningen av ansiktet växte fram efterhand hos Lisbeth Palme, och var delvis inspirerad av den beramade fantombilden, som presenterade kort tid efter mordet.

I motsats till det som ofta i efterhand påståtts, gjorde Lisbeth Palme inget tydligt utpekande av Christer Pettersson i den videokonfrontation som kom att bli avgörande för att utredningen skulle kunna gå vidare och senare komma fram till att bevisningen räckte för att väcka åtal mot Pettersson.

Hon hade under dagen fått signaler från åklagarsidan om att “nu är vi i hamn” och att den misstänkte är alkoholist. Naturligtvis ett grandiost grundfel om avsikten var att genomföra en seriös och rättssäker videokonfrontation.

Efter krav från Lisbeth Palme hade Christer Pettersson inte någon advokat som företrädde honom under videokonfrontationen, där han ställdes upp tillsammans med ett tiotal poliser och väktare från polishuset på Kungsholmen.

Naturligtvis hade ingen av figuranterna den drogproblematik som utmärkte Pettersson så tydligt, också utseendemässigt.

Lisbeth Palme krävde också i samband med videokonfrontationen att hennes vittnesmål inte skulle bandas, vilket utmynnade i en mycket kort och illa skriven promemoria från åklagarna, författad sex veckor senare!

Det är också viktigt att påminna om att Christer Petterson inte formellt greps som misstänkt för att ha mördat Olof Palme. Han skulle bara förhöras upplysningsvis. Han hade fått en kallelse om att inställa sig på polishuset men efter en kroppslig åkomma ringde han och bad om att få komma en annan dag eller bli hämtad. Det blev det senare alternativet.

Då poliserna, en av dem var Thure Nässén, mer om honom nedan, ringde på hemma hos Pettersson i Rotebro hade kvällstidningen Expressen redan blivit informerad och var på plats, och kunde skicka signaler på temat att “här grips Palmes mördare”. Redan här riggades en bild av Christer Pettersson som gärningsmannen.

Det räckte naturligtvis med att enbart ett par personer i utredningen agerade för att sätta den här bilden – att informera Lisbeth Palme om den misstänktes personliga leverne och att informera media om att “nu har vi gripit rätt person”.

Från åklagarsidan är det tämligen klarlagt att Jörgen Almblad var en nyckelperson i detta agerande med syftet att nagla fast Pettersson som Palmes mördare. Almblad kom inom sinom tid att få ett chefsjobb på högsta nivå inom Säpo.

Om inte Lisbeth Palme – på uppenbart synnerligen tveksamma grunder – hade pekat ut Pettersson i videokonfrontationen, hade försöket att få honom åtalad för mordet på hennes make varit i stort sett utsiktslöst. Christer Pettersson hade släppts fri och förmodligen aldrig återkommit som misstänkt Palme-mördare.

Men hur spåret Pettersson växte fram är höjt i dunkel. Granskningskommissionen konstaterar att det inte är möjligt “att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.”

Det går naturligtvis inte att helt utesluta att Lisbeth Palme i de inledande förhören hade ur medvetandet bortträngt att hon verkligen sett mördarens ansikte innan hon fokuserade på vittnet Anders B, som hon sedan beskrev med näst intill kirurgisk precision. Men hur troligt är det?

Dock: efterhand kom Lisbeth Palme att ge allt mer detaljerade beskrivningar rörande mördarens ansikte.

Lisbeth Palmes vittnesmål

Det första officiella förhöret med Lisbet Palme hölls 16 timmar efter mordet den 1 mars. Då berättar hon att hon snett bakifrån sett en man springa in på Tunnelgatan. Hon uppfattade att mannen var i 40-årsåldern, ca 180 cm lång och med kompakt kropp och kort hals. Han var mörk men inte direkt på ett sydländskt sätt utan håret var mer brunaktigt. Om mannens klädsel uppgav Lisbeth Palme:

Han var iklädd en blå, något litet ‘bullig’ täckjacka som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller detaljer.

Varken i de första inofficiella förhören på Sabbatsbergs sjukhus eller i detta förhör hade Lisbeth Palme något att säga om mördarens ansikte utan bilden av mördarens ansikte, som vi ska se, växer fram successivt.

Ser man på detta foto så är likheten slående om att det är en beskrivning av Björkman, och inte av mördaren, som Lisbeth Palme gör.

Mordvittnet Anders B. Fotot taget av polisen i samband med rekonstruktionen. Deltagarna i rekonstruktionen var personer som befunnit sig vid eller nära mordplatsen då mordet ägde rum. De bar vid rekonstruktionen samma klädsel som under mordkvällen.

I det andra förhöret den 8 mars, efter det att den ovan beskrivna fantombilden publicerats, förhåller sig Lisbeth Palme tydligt till denna fantombild. Hon uppfattade att mannen som sprang in i gränden hade något rundare och fylligare ansikte än det på fotot.

Dragen i övrigt, mun och näsa, uppfattade hon som raka. Den korta halsen kan kanske förklaras med att han rörde sig med uppdragna axlar.

25 mars är det Hans Holmér som håller i förhöret (det är dock inget formellt förhör) och i hans noteringar kan läsas:

Gärningsmannen har stirrande blick. Ljus blick. Kindknotorna är liksom bulliga. Kort hals, uppdragna axlar, ett kompakt utseende.” (Förhöret genomfördes hemma hos Ebbe Carlsson.)

eFOLKET har flera gånger tidigare redogjort för Ebbes göranden och låtanden i anslutning till utredningen. Hans historia av partnerskap med Holmér i utryckningsaktioner för att rädda ansiktet på det socialdemokratiska partiets ledning och s-regeringar är väldokumenterat.

Granskningskommissionen kommenterar angående detta förhör att Holmér till den tidigare Palmekommissionen uppgett att Lisbeth Palme aldrig såg gärningsmannen:

Hon skall därefter ha beskrivit den personens klädsel och enligt vad Holmér uppgav stod det för honom klart att Lisbeth Palme beskrev ett vittne, nämligen Anders B, och att Lisbeth Palme i själva verket aldrig hade sett gärningsmannen.

Att Lisbeth Palme aldrig sett mördarens ansikte var inledningsvis en tämligen utbredd uppfattning i poliskretsar med anknytning till utredningen. Den förste Palmeåklagaren K G Svensson var också på det klara med att Lisbeth Palme hade beskrivit vittnet Björkman, och aldrig sett mördarens ansikte.

Enligt en sammanställning av två förhör den 29 april samt den 5 och 6 maj 1986 säger Lisbeth Palme bland annat följande:

Då hon tittade upp från maken, som fallit ihop på trottoaren, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10 – 15 meters avstånd i hörnet av Tunnelgatan… Då hon senare såg mannen röra sig gjorde han ett “spänstigt”, vältränat intryck på henne.

Här är en av flera uppgifter från Lisbeth Palme om det avstånd som den person hon ansåg vara mördaren befann sig på. Medan vi vet att mördaren befann sig inom två meter från henne innan han sprang in i gränden.

Hon beskrev också att mannen hade en intensivt stirrande blick, smala tunna läppar och ljus platt överläpp, en rak panna med raka ögonbryn, något framskjutet hakparti och markerade kindsidor. Här är det återigen svårt att undgå att dra slutsatsen att hon påverkats av fantombilden.

Den av anlitade tyska experter framtagna så kallade “fantombilden”, publicerad av polisen den 8 mars, en vecka efter mordet. Bilden var baserad på ett vittnesmål som utgick från en iakttagelse gjord cirka 400 meter från mordplatsen (Snickarbacken) någon gång mellan 23.30 och 23.40. Mordet skedde sekunderna runt 23.21.30. Att mannen, som det kvinnliga vittnet (en skicklig tecknare) sett, skulle ha haft något med mordet att göra är naturligtvis synnerligen osäkert.

Sedan dröjde två och ett halvt år, åtminstone utifrån vad som går att utläsa från officiella dokument, innan det bedömdes vara intressant att höra Lisbeth Palme formellt igen, och då hette spåret Christer Pettersson.

I konfrontations-videoförhöret den 14 december 1989 (Pettersson ställdes då upp tillsammans med poliser och väktare från polishuset, ingen av figuranterna var en drognedgången person) började Lisbeth Palme med att påpeka att “det ser man vem som är alkoholist… Det är nummer åtta (Christer Pettersson)… men det är inte bara det… det är åttan han stämmer in på min beskrivning.”

Noterbart är att denna mycket korta och illa skrivna promemoria från åklagarna upprättades först sex veckor efter förhöret, den 26 januari 1989!

Det datumet torde förklaras av att ett nytt förhör hölls med Lisbeth Palme den dagen. Naturligtvis är sättet att dokumentera – fördröjningen uppgående till sex veckor ovanpå frånvaron av bandupptagning – hur som helst i högsta grad anmärkningsvärt. Lisbeth Palme gavs då möjlighet att precisera sådant som åklagarna kunde ha uppfattat varit oklart vid videoförevisningen.

Förhöret med Lisbeth Palme den 26 januari 1989 hölls i riksåklagarens lokaler och leddes av Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad. Det är också tämligen klart att det var Almblad som styrde Lisbeth Palme mot “rätt fokus” då han informerade henne om att den misstänkte var alkoholist.

Lisbeth Palme vägrade också vid detta förhör att låta Petterssons advokat vara närvarande, vilket helt stred mot gängse regler vid förhör i samband med allvarliga brott. Men åklagarna vek sig. I förhöret uppgav Lisbeth Palme följande, som är åklagarnas sammanfattning då hon på tidigare känt manér vägrade att låta förhöret bandas:

Omedelbart efter det att Olof Palme beskjutits vred sig Lisbeth Palme med ett ryck åt vänster… Därefter iakttog hon mannen på ett avstånd av 5 – 7 meter. Hon befann sig ansikte mot ansikte med mannen… När hon nästa gång iakttog mannen såg hon honom förflytta sig ett par steg. Stegen var studsande. Hon såg honom då snett bakifrån… Hon har ytterligare en minnesbild ett par minuter efter den första iakttagelsen av att en man som stod inne på Tunnelgatan vid den barack som då stod där. Lisbeth Palme har ett intryck av att de tre iakttagelserna rör samme man.

Här kan noteras att avståndet till den person som hon uppfattade var mördaren hade minskat från uppemot 15 meter till “fem till sju meter”. Det är också ett avstånd som är i närheten av det avstånd som vittnet Anders B befann sig på när hon uppenbarligen såg detta vittne. Men alltjämt alldeles för långt ifrån det avstånd som mördaren befann sig på.

Lars J. Fotot är från polisens rekonstruktion.

För att förtydliga igen: Lisbeth Palme beskrev vittnet Björkman, klädd i “blå bullig täckjacka som gick en bit nedom midjan”, som den person hon trodde vara mördaren, mördaren såg hon bara snett bakifrån och personen inne i gränden var vittnet Lars J, klädd i blå täckjacka.

I rättegångarna mot Christer Pettersson fick Lisbeth Palme frågan av åklagarna om den person som hon sade sig ha sett vid mordplatsen befann sig i rättegångssalen – hon svarade ja och sade sig vara säker på att det var Christer Pettersson som sköt hennes make till döds.

Vittne 2: Sigge Cedergren

Det andra huvudvittnet var knarkhandlaren och vapenmånglaren Sigge Cedergren. Han hade under flera år försett Christer Pettersson med knark, framförallt amfetamin.

Sigge Cedergren var delägare i spelklubben Oxen, som låg söder om Kungsgatan inte långt från Sveavägen. Christer Pettersson hade befunnit sig på Oxen under mordkvällen. Han hade där enligt egen och andras utsago druckit åtminstone en halv 75:a starksprit.

Efter att ha fått sitt amfetamin återvände Pettersson, enligt vad han själv har uppgivit, till Rotebro i god tid innan mordet på Olof Palme. Något som två av varandra oberoende vittnen bekräftade under rättegångarna.

Sigge Cedergren hade under många år haft något av ett “frikort” hos polisen för sina kriminella aktiviteter, även om han emellanåt fick “skaka galler” under kortare perioder. Efter avtjänade straff kunde han tämligen ostört fortsätta med sin kriminella verksamhet.

En nyckelperson i relationen, samtalen och förhören med Cedergren var polismannen Thure Nässén som hade en synnerligen “avspänd” relation till många personer i Stockholms undre värld. Nässén genomförde mängder med förhör med Cedergren. Efterhand växte det hos Cedergren fram en spekulation om att Christer Pettersson var en möjlig gärningsman. Förhören varken stenograferades eller bandades. De skrevs ut i sammanfattning av Thure Nässén, i efterhand. En arbetsmetod som Nässén genomgående använde sig av.

Sigge Cedergren (till vänster) och Thure Nässén. Bilden från twitter.com (Uppdrag granskning).

Sigge Cedergren var inget dumhuvud så han såg förstås till att vara polisen till lags om det kunde gynna hans egen sak och verksamhet. Anade han att han inte fick som han ville kunde han konstra något, vilket han faktiskt också gjorde under rättegången mot Pettersson i Stockholms Tingsrätt.

Det var Sigge Cedergren, under Nässéns långa rad av förhör med honom, som satte utredningen på spåret Christer Pettersson. Han lämnade uppgifter om Petterson som “möjlig Grandman”, och han påstod att det via den så kallade “bombmannen” kunde finnas ett motiv. Motivbilden var hela tiden “ett problem” för åklagarna. Christer Pettersson var socialdemokrat och en beundrare av Olof Palme.

Cedergren lanserade också en teori om att Pettersson (som aldrig, vare sig förr eller senare, använt sig av skjutvapen) kunde ha stulit en revolver han, Cedergren, hade i sin ägo. Ett vapen som Cedergren påstod att han förvarat i sin lägenhet.

Cedergren sade till och med att han kunde ha sett en springande Christer Pettersson i närheten av Tunnelgatan/Sveavägen vid en tidpunkt i direkt anslutning till att mordet hade skett.

Dessa uppgifter “kläcktes fram” efter att Thure Nässén tålmodigt “bearbetat” Sigge C under en lång rad av förhör.

Cedergren är också den person som gjorde att Ted Gärdestad kunde figurera i sammanhanget kring mordet på Olof Palme, liksom Lars-Inge Svartenbrandt, en av Sveriges mest omtalade grovt kriminella under årtionden innan mordet.

Flera andra påståenden finns som borde ha gjort att Sigge Cedergren skulle ha betraktats som ett synnerligen opålitligt vittne. Men på grund av utredarnas strävan att få Christer Pettersson fälld för mordet gavs Cedergren en huvudroll.

Det här är en sammanfattning av förhören med Sigge Cedergren som publicerades i den socialdemokratiska dagstidningen Folket i Eskilstuna den 22 augusti 1989. De frågor som ställdes då har inte mist sin tyngd. Och fler har tillkommit under årens lopp.

“Sanningsvittne” i Palmemålet

Åklagarna och nämndemännen (i tingsrätten) påstod att Christer Pettersson ljög om sina förehavanden under mordkvällen. Det viktigaste av åklagarnas vittnen – förutom Lisbeth Palme – är den 58-årige narkotikahandlaren Sigge Cedergren. Han dyker tidigt upp som uppgiftslämnare till polisen. Här följer en sammanfattning av vad han uppgivit i de olika förhören.

Förhör 1, 19 mars 1986: C berättar att han och en kompis strax efter 23.00 körde från spelklubben Oxen hem till lägenheten på Tegnérgatan. När de körde Luntmakargatan fram mot Tunnelgatan såg de strax innan korsningen en vit Volvo som spärrade vägen. (Platsen ligger precis nedanför de trappor mördaren antas ha tagit när han flydde från mordplatsen.)

När C och hans bekant efter en stund fortsatte Luntmakargatan fram mot Tegnérgatan passerade de en springande man. (Bort från mordplatsen och parallellt med Sveavägen. Detta är inte den väg som mördaren antas ha tagit.) C fick uppfattningen att mannen var svensk och att han hade en stirrande blick.

Förhör 2, 20 mars 1986: C tror inte att den springande mannen var polis. Han var ljus och 190 cm lång.

Förhör 3, 3 april 1986: C säger att mannen som sprang påminde om den kände artisten Ted Gärdestad.

Förhör 4, 12 juni 1986: Om mötet med den springande mannen säger C: “Jag tittade honom rakt i ögonen och han tittade även mig i ögonen…jag är nästan säker på att om jag får se den mannen en gång till så skulle jag känna igen honom.”

Förhör 5, 18 augusti 1986: C kommer själv till polisen och tar kontakt med en narkotikaspanare för att lämna uppgifter om “vissa gäster” som var på Oxen under mordkvällen. Den ende person som anges i förhörsprotokollet är Christer Pettersson!
C uppger att Christer Pettersson lämnade Oxen strax efter klockan 22. Han tillägger tydligen helt spontant: “Jag förstår att Christer Pettersson har blivit utpekad för han liknar ju en av fantombilderna.” Han säger också att Christer Pettersson är en varm anhängare av Olof Palme och inte skulle velat göra denne illa.

Förhör 6, 18 augusti 1986: C berättar åter om den vita Volvon och den springande mannen som “ser rädd ut”.

Förhör 7, 12 januari 1987: C är besviken över att hans uppgifter inte behandlas mer seriöst. Han säger också: “Jag såg personen rakt i ögonen och fick en känsla av att han kanske misstänkte att jag kände igen honom.”

Förhör 8, 17 mars 1987: C berättar om hemfärden från Oxen igen. Innan han ser den vita Volvon på Luntmakargatan ser han uppe på Malmskillnadsgatan fyra personer. En av dem bär på en walkie-talkie. När han försöker komma förbi den vita Volvon hör han två smällar “som från skott”.

Förhör 9, 17 mars 1987: C uppger att den springande mannen liknade än känd kriminell man. (inte Christer Pettersson.)

Förhör 10, 26 mars 1987: C får höra att polisen tvivlar på hans tidsangivelse för hemfärden från Oxen. De uppger att de har kontrollerat tiden. C säger att han känner sig säker på att personerna med walkie-talkien var poliser. Förhörsledaren ber avslutningsvis C att tänka efter om han inte minns fel om tiden.

Förhör 11, 3 april 1987: Förhörsledaren frågar åter om tiderna. C håller fast vid sin tidigare tidsangivelse. Förhörsledaren berättar då att C:s telefon varit avlyssnad och att C varit hemma från 23.00 till 23.30 men C håller fast vid sin tidigare tidsangivelse.

Efter det förhöret dröjer det 1,5 år innan C förhörs igen och det är han själv som kontaktar polisen för att få komplettera vad han tidigare har berättat.

Förhör 12, 13 oktober 1998: Han uppger att han läst i tidningen om en man som vankat fram och tillbaka utanför biografen Grand. Han säger att beskrivningen stämmer in på Christer Pettersson och att denne brukar vänta i närheten av hans bostad när han vill ha tag på narkotika. Förhörsledaren och C resonerar en del och C har funderingar om att Christer Pettersson kan ha åkt med samma tunnelbana som makarna Palme, blivit nyfiken, följt efter och väckt uppmärksamhet.

C säger också att Christer Pettersson inte är att leka med och tycker han illa om någon kan vad som helst hända. Men han vill inte tro att “Grandmannen” och mördaren är samma person. Avslutningsvis berättar C att Christer Pettersson är mycket god vän med den s k “bombmannen” och utan vidare skulle mörda Olof Palme om “bombmannen” bad honom göra det.

Förhör 13, 17 november 1988: C berättar att han själv under början av 1986 i lägenheten hade ett vapen av den typ som Olof Palme mördades med. (En Smith & Wesson 357:a.)

Förhör 14, 18 november, 1988: C säger att Christer Pettersson visste var vapen var gömda i lägenheten. Han säger också att Christer Pettersson var beredd att göra allt som “bombmannen” begärde. Han har en svag aning om att han blivit bestulen eller tappat sina lägenhetsnycklar vid tiden för mordet. C påstår att han fått uppfattningen att Christer Pettersson inte sagt sanningen till polisen och att han (CP) ville ha hjälp av C att bekräfta sina egna uppgifter.

Förhör 15, 25 november 1988: C minns inte om han visat sin 357:a för någon veckan då Olof Palme mördades.

Förhör 16, 14 december 1988: C berättar att det kan ha varit Christer Pettersson som han såg springande strax efter mordet. Mannen sprang och rörde sig precis som denne. Han tyckte också att blicken verkade bekant. C berättar också att Christer Pettersson mycket väl visste var C förvarade 357:an och att han fick hålla vapnet i handen, troligtvis före mordet. Ammunition fanns här och där i lägenheten.

Förhör 17, 25 januari 1989: C är nu helt säker på att Christer Pettersson ville att han skulle bekräfta felaktiga uppgifter för polisen.

Förhör 18, 26 januari 1989: C tillfrågas varför han i tidigare förhör sagt att Christer Pettersson var en varm anhängare av Olof Palme. Han svarar att han inte har någon speciell händelse som han kan hänga upp något sådant på.

Förhör 19, 9 mars 1989: C säger att Christer Pettersson alltid var nyfiken på var vapen i lägenheten på Tegnérgatan var gömda. Han brukade stå bakom och titta på när han gömde sina vapen.

Förhör 20, 4 april 1989: C säger att han att tyckte att det var obehagligt att ha Christer Pettersson bakom ryggen när han gömde sina vapen.

Sammanfattning: C har satt utredarna på spåret Christer Pettersson, och har försett denne med:

  • Ett motiv via bombmannen.
  • Ett mordvapen.
  • Ett sprucket alibi. C säger att Christer Petterssons redogörelse för kvällen på Oxen inte stämmer.

Dessutom har C – något halvhjärtat – menat att den man han såg springa på Luntmakargatan kan ha varit Christer Pettersson.

Nämndemännen valde att sätta sin tillit till narkotikahandlaren Cedergren. Christer Pettersson var lögnaren. En genomgång av förhörsprotokollen ger dock knappast underlag för nämndemännens slutsats vad gäller trovärdighet. Och det är naturligtvis allvarligt.

Vittne 3: Roger Ö

Det tredje huvudvittnet var Petterssons “bekant” Roger Ö. Han och Christer Pettersson hade aldrig varit några egentliga vänner. Deras kontakter hade ofta präglats av bråk och konflikter, inte något ovanligt inom den drogkriminella värld som de båda befann sig i.

Roger blev naturligtvis intressant för utredarna när de fick klart för sig att han under mordkvällen hade befunnit sig i närheten av och inne på biografen Grand och han förhördes kort tid efter mordet.

Men Roger blev riktigt intressant först när utredningen började fokusera på Christer Pettersson. När Roger telefonerade inifrån Grand, vilket är bevisat att han gjorde, uppger han att han efter lång bearbetning och många förhör att han såg Christer Pettersson stå utanför och spana in i biograffoajén.

Roger Ö befann sig under mordkvällen vid biografen Grand. Enligt sex vittnen vid en tidpunkt minst tio minuter efter det att Olof Palme mördats. Fotot från utsikterinsikter.blogg.se

Detta var en pusselbit som utredarna hade saknat – en person som kände Petterson sedan lång tid tillbaka, och som kunde binda honom till biografen Grand. Roger Ö hade telefonerat inifrån Grand och åklagarna hävdade under rättegångarna att telefonerandet och upptäckten av Pettersson skedde framemot klockan 23.15. Den telefon som avlyssnats var Sigge Cedergrens.

Roger Ö:s konversation med Cedergren skulle ha pågått mellan 23.15 och 23.21. Om detta stämde hade Cedergren lämnat helt felaktiga uppgifter om tidpunkten för sin hemfärd från spelklubben Oxen. Enligt den version han lämnat kunde han inte ha varit hemma i lägenheten på Tegnérgatan förrän tidigast omkring 23.30 – tio minuter efter mordet.

Palmeutredarna och åklagarna valde att inte tro på Cedergrens tidsuppgifter. Samtidigt valde man att tro på allt han kastat ur sig i förhören som kunde tolkas som negativt för Christer Pettersson.

Det var vid strax före 23.15 som filmen, som makarna Palme och sonen Mårten med flickvän hade sett, slutat. Därmed kunde Christer Pettersson ha följt efter Olof Palme och skjutit honom i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan cirka 23.21:30. Detta var vad åklagarna kom att hävda under rättegångarna mot Pettersson.

Men här förelåg några problem för åklagarna:

Ett första problem är att i de inledande 5-6 förhören hävdade Östlund att han var så kraftigt påverkad av droger att han knappt kom ihåg vad han hade gjort under kvällen. Att han verkligen var i detta tillstånd styrks av flera personer.

Men efter Thure Nässén “bearbetning” och när Christer Pettersson blivit aktuell började Roger efterhand att minnas alltmer, och till slut kom han plötsligt ihåg att han hade sett Petterson utanför Grand när han ringde inifrån biografen.

Det andra problemet är att sex vittnen oberoende av varandra uppger att Rogers telefonsamtal från Grand kan ha skett tidigast i intervallet 23.30 till 23.40. Alltså cirka tio till tjugo minuter efter mordet, som är tidsbestämt till sekunderna kring  23.21.30.

Hur kan en telefonerande Roger då ha sett Christer Petterson vid en tidpunkt som gjort det möjligt för Pettersson att följa efter makarna Palme och skjuta statsministern till döds, när Roger började telefonerandet tidigast 10 minuter efter mordet?

Vittnen om vittnet Roger Ö

Det tycks som att det första vittnet som sett Roger Ö i närheten av biografen Grand var en ung kvinna, Pia E, som hade varit på samma bioföreställning som makarna Palme. När bion slutade gick hon till busshållplatsen strax söder om Grand. Hon såg paret Palme prata en stund med sonen Mårten och dennes flickvän, innan de skiljdes och gick åt varsitt håll. Klockan var då cirka 23.15.

När Pia stått en stund vid busshållplatsen såg hon en person komma söderifrån, alltså från mordplatshållet. Personen gick fram till henne och bad om en cigarett. Han blödde från ett sår i handen.

Pia uppfattade det som att han var rejält påverkad av någon drog. Några ungdomar började sparka på busskuren och mannen drog kniv och jagade i väg dem. När Pia steg på bussen omkring 23.28 var den påverkade och blödande mannen fortfarande kvar intill busskuren.

Bussen som Pia åkte med passerade den närbelägna mordplatsen. Pia såg hur ambulanser lämnar platsen, där flera polisbilar är parkerade. Det är klarlagt att ambulansen med Olof Palme lämnade mordplatsen strax efter 23.28.

Efter den tidpunkten finns ett flertal vittnen som beskriver vad Roger Ö gjorde de följande cirka tio minuterna.

Flygledaren Lars-Erik E lämnar sin bil och går in i Grands foajé för att vänta på sina föräldrar.

Här kan inflikas att Lars-Erik E  är den person som under rättegångarna med påstådd “hygglig grad av säkerhet” hävdade att han kände igen Christer Pettersson som mannen utanför Grand. Men han hade tidigare pekat ut två andra personer som möjliga Grandmän – ingen av dem var lik Pettersson. Dessa utpekanden skedde ett år efter mordet. Det här kände åklagarna till men låtsades som om att de inte fanns. Hade detta varit känt hade förstås trovärdigheten i flygledarens utpekande av Christer Pettersson raderats ut.

Efter en stund ser Lars-Erik E en “a-lagare” komma insläntrande i foajén. Han har tidigare i polisförhör uppskattat den tiden till 23.30. Den nedgångne mannen försöker ringa från en telefonautomat inne på bion och ber också Lars-Erik om ett plåster. Roger Ö är kvar i åtminstone 10 minuter.

Biomaskinisten Bertil L ser ett “fyllo” som står och “sluddrar” i telefonen vid omkring 23.30.

Sedan de sista filmerna slutat vid omkring klockan 23.40 ser biografvaktmästaren Peter O att en man står och ringer. När mannen är färdig vid telefonen kommer han fram och vill ha ett plåster.

Jonas W hade sett en film och väntar på Peter O då de ska gå på jazzklubb tillsammans. Ungefär 23.40 ser han en berusad man som står och pratar i mynttelefonen.

Det första tipset som rörde Roger Ö lämnades av en taxichaufför som cirka 23.50 – en halvtimme efter mordet – skjutsade en berusad man till taxi-fiket Röda Rummet vid Norra Bantorget. Mannen blödde från ett finger och bad om ett plåster. Roger Ö blev på Röda Rummet under natten kollad av polis.

Det står naturligtvis utom varje rimligt tvivel att det var det blivande vittnet mot Christer Pettersson som taxichauffören forslade till Röda Rummet strax före midnatt.

Nota bene: Vi har alltså sex (6!) vittnen som iakttagit Roger Ö vid biografen Grand – efter det att Palme mördats!

Alla dessa uppgifter förekom i vittnesförhör som hölls redan de första veckorna efter mordet.

För att vara något övertydliga:

Roger Ö var inne på Grand tidigast strax innan 23.30 då han från den tidpunkten setts telefonera i ett intervall fram till omkring 23.40. Det är fullständigt belagt att den person som dessa fem vittnen såg är Roger Ö.

Detta visste åklagarna om, men de valde att mörka fakta.

Om Roger såg Christer Pettersson när han stod vid telefonautomaten inne på Grand finns bara två, uppenbart osannolika, alternativ:

Det första alternativet är att Roger Ö, som åklagarna påstod, verkligen ringde framemot klockan 23.15 och då såg Christer Petterson stirra in i biofoajén och att denne därmed kunde ha följt efter makarna Palme och skjutit ihjäl statsministern en stund senare.

Men, om Roger ringde vid denna tidpunkt skulle detta alltså inte ha noterats av någon av de många människor som vid den tidpunkten var på väg ut från bion.

Ponera det osannolika att han var där men att ingen såg honom, kraftigt påverkade vid telefonen. Det skulle i så fall innebära att Roger lämnade telefonerandet och gick söderut på Sveavägen – även här osedd – ungefär samtidigt som paret Palme kom ut från bion och i absolut närtid till att de började promenera söderut med Christer Pettersson i bakhasorna.

Efter det ska Roger ha vänt upp norrut mot Grand igen. Här kan vi med god säkerhet, som tidigare konstaterats, vara säkra på att den blödande Roger kom söderifrån och strulade omkring i Pias närhet vid busskuren under några minuter. För att sedan gå in i biografens foajé på nytt, och återuppta telefonerandet. (Det här osannolika skeendets  kronologi har förstås inte åklagarna velat diskutera).

Det andra alternativet: Efter att Pia hoppat på bussen har alltså flera personer sett Roger telefonera i Grand-foajén i intervallet 23.30-23.40.

Om Roger såg Christer Pettersson när han telefonerade inifrån Grand så är sannolikheten avgjort störst att det skedde efter mordet.

Det skulle innebära Pettersson, om han nu skulle vara mördaren som åklagarna ville hävda, efter mordet begett sig till Grand för att av någon outgrundlig anledning ställa sig och stirra in genom fönstret till biografen.

Men mycket stor sannolikhet har Roger Ö inte under kvällen sett Petterson vid Grand överhuvudtaget. Varken före eller efter mordet har Roger Ö gjort den iakttagelse som Nässén med flera pressat och lockat honom till att påstå att han gjort.

Alla omständigheter (och de sex vittnenas samstämmiga uppgifter) kring Roger Ö:s vittnesmål hade åklagarna fullständigt klart för sig, men de valde iskallt att bortse från dem.

Men hur ska då uppgifterna från avlyssningen av Cedergrens telefon förklaras? Det var ju i anteckningar från en bandupptagning av telefontrafiken hos Cedergren, under mordnatten, som det framgick att en “Roger” ringde Cedergren 23.15, och som åklagarna satte all tillit till. Samtidigt som de helt ignorerade de sex vittnesmålen om Roger Ö:s närvaro vid Grand efter tidpunkten för mordet.

Journalisten och författaren Gunnar Wall har i sin bok Mörkläggningen – statsmakten och Palmemordet (del 2), som utkom 1996, visat på en trolig förklaring.

Wall, som tilldelades priset Grävande journalisters Guldspade för sina efterforskningar, påvisar synnerligen övertygande (se Mörkläggning, sidorna 742 f.f. ) att de två första registrerade samtalen (23.02 och 23.06), på grund av vad som avhandlas, inte kan ha inkommit mordnatten. Med ledning av vad samtalen handlar om kan slutsatsen med stor säkerhet dras att de ägt rum några dagar tidigare. Det samma gäller samtalet som Roger ringer till Cedergren!

Gunnar Wall har alltså tagit sig an motsägelsen som uppstår om avskriften av bandet ställs mot sex samstämmiga vittnesmål om Rogers förehavanden. Hans slutsats blir att bandet är manipulerat.

Åklagarna däremot lutar sig alltså mot tidsuppgifterna som fanns på bandet. Hur hanterar de då de sex vittnenas utsagor? Svar: Inte alls! De väljer fräckt och kyligt att bortse från dem. De låtsas som att det inte finns några vittnesuppgifter som motsäger tidsuppgifterna på bandet. I ett fall (Pia) väljer de till och med att använda henne i rätten som ett vittne som kan bevisa att Roger Ö var vid Grand. Samtidigt låtsas de inte om att hennes vittnesmål entydigt bevisar att Roger Ö gick mot Grand-biografen, söderifrån, efter det att mordet ägt rum!

Var bandet manipulerat eller skedde manipulationen med tiderna i samband med de sammanfattande utskrifterna? Wall är övertygad om att den som för Palmeutredningens räkning gjorde en utskrift från bandet, polismannen Björn R, skrev ner korrekt det som fanns på bandet. Också tidsangivelserna. Bandet hade naturligtvis också avlyssnats av narkotikaroteln, som också gjort skriftliga anteckningar. Själva bandet raderades efter åklagarbeslut hösten 1987. Men det var inte raderat då Björn R gjorde sin utskrift. Han skrev sin sammanfattning direkt från bandet. Hans version var inte baserad på narkotikarotelns anteckningar.

Enligt Gunnar Wall har Björn R avlyssnat ett redan manipulerat band. Varför manipulerades då bandet? Enligt Wall inte alls för att skapa bevis mot Pettersson. Pettersson var helt enkelt inte på något sätt het då manipuleringen ägde rum.

Den slutsats Wall drar är att banden manipulerades för att få det att se ut som att Sigge Cedergren inte kunde vara något brottsplatsvittne, och därför kunde lämnas åt sidan. Det finns uppgifter om att Cedergren utsatts för buggning; alltså olaglig avlyssning. Vid tiden för mordet på Palme bevakades Cedergrens bostad dels från en lägenhet på andra sidan Tegnérgatan, dels från en lägenhet ovanför Cedergrens. Ifrån den senare kunde buggning utföras. Telefonavlyssningen sköttes från polishuset på Kungsholmen. Om buggning förekommit fanns det naturligtvis ett antal poliser vars karriärer riskerades, om intresset för Cedergren skulle komma att fördjupas.

Gunnar Wall visar att en förfalskning, i något led, är den enda rimliga förklaringen, om man inte vill tro att samtliga sex av varandra oberoende vittnen ljugit och fantiserat om en förvirrad, blödande missbrukare som ingen av dem kände sedan tidigare.

Fakta kring den famösa bandhistorien har också (2018) publicerats av olika massmedier:

expressen.se/… 

nyheter24.se/…

“Telefonutskrifterna från mordkvällen var ju förfalskningar …”

I Mikael Hylins film Palme, Träsket och mordrättegångarna intervjuas pensionären och tidigare narkotikaspanaren Bengt Bengtsson. I en intervju gjord 2017 vidhåller Bengtsson sina tidigare uppgifter om att bandet (utraderat på ett tidigt stadium) var manipulerat, eller utskrifterna förfalskade. Bengtsson tycks snarast luta åt det senare. Enligt honom är alla de tre versionerna utskrifter som förekommit inkorrekta. Bengtsson, som själv avlyssnade bandupptagningarna från bevakningen av Sigge Cedergren dagarna runt tidpunkten för mordet på Olof Palme. Han beskriver de av åklagarna använda tidsuppgifterna som en “bluff”, och säger sig vara helt säker på att samtalet mellan Roger Östlund och Sigge Cedergren inte ursprungligen fanns på bandet från den 28 februari, mordkvällen.

Telefonutskrifterna från mordkvällen var ju förfalskningar … De var helt genomfalska, för Sigge (Cedergren) var ju inte hemma eller åtminstone så svarade han inte, vilket han alltid brukade göra när han var hemma, säger Bengtsson i Hylins intervju.

Uppseendeväckande är också att datumet för bandupptagningen är ändrat i den senaste versionen av uppteckningarna från bandet! I den sammanfattning av innehållet som presenterades 1998, vid tiden för Högsta Domstolens överprövning av åklagarnas begär om resning och ny rättegång mot Christer Pettersson i Svea Hovrätt. Enligt denna version ägde samtalen på bandet rum den 27 februari, en dag innan mordet på Palme ägde rum!

Innehållet i de samtal som finns på bandet tyder på att inspelningarna gjordes ytterligare några dagar tidigare, förmodligen den 25 februari.

Christer Petterssons försvarsadvokat förbryllad

Christer Petterssons försvarsadvokat Arne Liljeroos insåg att Roger Ö utpekande av Pettersson vid Grand, vid sidan av Lisbeth Palmes utpekande av honom från korsningen Sveavägen/Tunnelgatan, var åklagarsidans starkaste kort. Men lika uppenbart som att Lisbeth Palme förväxlat vittnet Anders B med mördaren var att Roger Ö befunnit sig vid telefonautomaten biografens foajé efter tidpunkten för mordet. Liljeroos hänvisade under rättegångarna till vittnesmålen från Grand, och slog fast:

Ö kan inte ha ringt från Grand förrän efter klockan 23.30, troligen efter 23.40 … Banden finns inte kvar. Man kan inte kolla det här. Och det finns ingen utskrift, ingen maskinskriven utskrift, ingen fullständig utskrift för det här påstådda telefonsamtalet. Utan vad som finns är ett sammandrag med handskrivna meningar.

För många av dem som lyssnade till radions sändningar framstod Liljeroos som förbryllad. Det var ju så uppenbart att Roger Ö inte befunnit sig vid biografen förrän efter mordet. Och ändå påstod åklagarna just detta. Och de baserade sig på en dokumentation som grundade sig på en påstådd bandinspelning med redovisade tidsangivelser. Det hela föreföll surrealistiskt; som om två varandra uteslutande påståenden om verkligheten skulle kunna gälla samtidigt.

Grunden till advokatens förundran var förmodligen att han hade så svårt tänka sig något så oerhört som att en medveten förvanskning ägt rum.

Men åklagarna föreföll bekymmerslösa. Trots att en åklagares uppgift är att under en förundersökning inte “sätta dit” en misstänkt, utan att beakta allt som talar för och allt som talar emot att den misstänkte är skyldig. En åklagare måste dessutom anse det troligt att domstolen ska finna det stå utom varje rimligt tvivel att den anklagade är skyldig, innan hen beslutar sig för att väcka tal.

Chefsåklagaren Anders Helin fick efter det att Christer Pettersson frikänts frågan om han själv trodde att Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Han svarade att han inte ville svara på den frågan, och påstod att det var “ointressant” om han trodde Pettersson var skyldig. Därpå förde han ett för sin ståndpunkt argumenterande men obegripligt resonemang i förvirrad postmodernistisk anda. Hans sätt att svara, å andra sidan, blir förstås helt begripligt om ett uppriktigt svar från hans sida skulle ha varit: “Nej, jag tror inte att Christer Petterson mördade Olof Palme.” Så kunde Helin dock inte svara. För vi kan tänka oss följdfrågorna, som chefsåklagaren för allt i världen inte ville ställas inför.

Anders Helin. Bilden från Gunnar Walls blogg (och SvT) och artikeln “2018– en vändpunkt för mordutredningen” av Gunnar Wall. Texten handlar bland annat om hur Helin missledde rätten i målet mot Christer Pettersson. Den oerhört viktiga frågan som måste få ett svar är givetvis: Varför?

Bevisningen mot Christer Pettersson var inte bara svag. Den var i praktiken värdelös, för att inte säga obefintlig. Den vilade på två vittnen, Lisbet Palme och Roger Ö, och deras utpekande. Dessa utpekanden är inte bara svaga. Deras värde är faktiskt obefintligt, och har de värkt fram genom åklagares och polisers önskningar och brott mot de regler som finns för hur de ska verka.

Åklagarna visste att Roger telefonerade från Grand efter mordet men i gärningsmannabeskrivningen beskrevs det som att telefonerandet skedde vid en tidpunkt som gav Petterson möjlighet att följa efter paret Palme och skjuta statsministern till döds en kort stund därefter.

Nu blev ju detta utan praktisk betydelse eftersom det var de stora svagheterna i Lisbeth Palmes utpekande som gjorde att Christer Petterson kunde gå ut som en fri man.

Men det otäcka är att det förefaller som försöket att få Pettersson fälld skedde mot bättre vetande. Vilket i sin tur innebär att det då faktiskt fanns en önskan att låta Olof Palmes mördare komma undan!

2006 utvecklar Roger Ö i Mikael Hylins film “Jag såg mordet på Palme” (SVT ) sin berättelse. Nu är han plötsligt med i en aktion tillsammans med Christer Pettersson och en tredje småkriminell person, syftande till att ge Sigge Cedergren en omgång. Bakgrunden skall ha varit att Cedergren planerat att med två torpeders hjälp ta livet av Christer Pettersson. Roger Ö påstår dessutom 2006 att han bevittnar mordet, och att Pettersson trodde att han skjutit Cedergren, inte Palme. Vidare att de tre inte planerat att skjuta Cedergren, utan bara att misshandla honom. Därför blev Roger Ö förvånad när Christer Pettersson sköt, säger han i filmen 2006. När filmen gjordes var Roger obotligt sjuk i cancer. Han avled i maj 2006. (Fotot på tv-rutan hämtat från Gunnar Walls blogg, och artikeln “Sista föreställningen med Christer Petterson?”, publicerad 1 juni 2018.)

Hur Nässén köpslog med kriminella

När det gäller hur förhören med Roger Ö och Sigge C gick till finns det som nämnts ovan en person som hade en absolut nyckelroll, utredaren Thure Nässén.

Kort kan sägas om denne man att han hade en mycket “avspänd” relation till personer i den undre världen. Han hade tidigare blivit dömd för att ha stulit guld i samband med ett tillslag mot en misstänkt brottsling.

Det hade länge funnits starka misstankar om att Nässén varnade brottslingar innan tillslag från polisen skulle göras.

Många personer från den kriminella världen har ett flertal gånger lämnat uppgifter om hur Nässén rört sig i “gränslandet” och ofta över gränsen mellan polisiärt arbete och egen brottslig verksamhet.

Nässén har också vid upprepade tillfällen enligt dessa vittnesmål lockat med “fördelar” om de gav “rätt” uppgifter. Tipsbelöningen 50 miljoner kronor ett lockbete.

Några av de kriminella var kallade från åklagarsidan till rättegångarna mot Christer Pettersson men de blev inget trumfkort för att få Pettersson fälld, då de avslöjade hur de bland annat hade tubbats att vittna mot Pettersson med hjälp av belöningar.

En bidragande orsak till Cedergrens samarbetsvilja under förhörsperioden kan förstås ha varit att han själv stod under särskild lupp för sin brottsliga verksamhet.

Uppdrag Granskning visade i några program i början på 2018 om hur Thure Nässén agerade i Palmeutredningen. Tyvärr är de inte tillgängliga på SVT-play längre.

Den orimliga hypotesen om Pettersson som möjlig Palme-mördare

1970 begick Christer Pettersson ett dråp. Han dömdes till sluten psykiatrisk vård. Han friskförklarades och släpptes fri efter ett och ett halvt år. Dådet hade föregåtts av ett bråk med en berusad man, som efter det att handgemänget upprört sparkat till en kasse innehållande ett gosedjur som Pettersson inhandlat som julklapp till en yngre syster. Gosedjuret föll ur kassen och smutsades i snömodden. Christer Pettersson drabbades av ett gränslöst raseri och stötte en bajonett i antagonisten, som avled.

Det är denna handling som ligger bakom påståenden, bland annat från Lisbeth Palme, om att “han har mördat förr”. Vilket då tänkts göra det mer troligt att Petterson skulle vara den som den 28 februari 1986 vid korsningen Sveavägen/Tunnelgatan mördade Olof Palme.

Om Petterson är allmänt omvittnat att han när han hamnat i handgemäng varit rasande, orerande och uppträtt aggressivt på ett yvigt och okontrollerat sätt.

Olof Palmes mördare uppträdde inte okontrollerat. Och han visade aldrig några tecken på affekt. Han väntade in Palme, sköt i snabb följd de två skotten och avvek utan tecken på panik. Han yttrade inte ett ord. Och hans agerande var sådant att inte något enda av de 22 mordplatsvittnena hann eller kunde uppfatta några anletsdrag.

Vidare: Christer Pettersson hade aldrig begagnat sig av revolvrar eller andra handeldvapen.

Olof Palmes mördare avlossade med enhandsfattning en revolver av en typ som om patronernas krutladdning inte är avsiktligt reducerad ger upphov till en kraftig rekyl vid avfyrande. Attentatsmannens trygga hantering av vapnet signalerade stor vana.

Christer Pettersson hade under kvällen enligt vittnen druckit en halv 75:a starksprit. Hans ärende i centrala Stockholm denna fredagskväll var att inhandla amfetamin.

Mördarens beteende visade inga som helst tecken på nyligt intag av stor mängd alkohol. Beteendet utstrålade kyla, beslutsamhet och iskall beräkning under det snabba mordförloppet liksom vid valet av flyktväg.

Alltså: Det fanns ingenting i attentatsmannens sätt att genomföra dådet som kan föra tankarna till Christer Pettersson. Fakta om Christer Petterssons personlighet och om hans förhållande till Olof Palme finns återgivna av filmkollektivet Luftslottet, som för Uppdrag granskning gjort Christer Petterssons bortglömda ägodelar.

Det “ointressanta vittnet” Lars J

Synnerligen uppseendeväckande var också åklagarnas och spaningsledningens ointresse för ett speciellt mordplatsvittnes påstående att han inte alls trodde att det var Christer Pettersson som efter dådet beslutsamt joggade in i gränden och uppför trapporna till Malmskillnadsgatan.

Det speciella med vittnet var att han iakttog mördare på bara några meters avstånd. Och att han dessutom sedan länge var väl bekant med Christer Petterssons utseende, kroppshållning och sätt att röra sig. Lars J var bosatt i Sollentuna och hade där sett Petterson bland de övriga missbrukarna många gånger.

Lars J, som befann sig i korsningen Luntmakargatan/Tunnelgatan, hörde skotten, såg Palme falla framåt och hörd mördarens steg närma sig hans plats bakom byggbaracken i gränden. Mördaren passerade Lars J, som iakttog honom bakifrån och såg honom ta trappan upp till Malmskillnadsgatan.

Vittnet Lars J har sagt att om det var Pettersson som sprang förbi honom “borde väl en pollett ha trillat ner”.

Men vittnet Lars J vägde enligt åklagarnas uppfattning uppenbarligen lätt. Så mycket tyngre vägde Lisbeth Palmes “utpekande”. Det vill säga hennes observation av vittnena Anders B och Lars J, vilka hon felaktigt trodde vara mördaren, och hennes minnesbild av mördaren bakifrån, springande in i gränden.

Att Lisbeth Palme ändrade och “utvecklade” sin minnesbild av mördaren störde uppenbarligen inte heller åklagarna. Inte så länge som hon landade i ett “utpekande” av Christer Pettersson.

Pettersson var inte först

Avslutningsvis ska vi kort återigen nämna att utredningen i ett mycket tidigt skede efter mordet hade kurdiska PKK som möjlig organisatör av mordet. Vittnet Yvonne N, som hade sett en man springa nedför David Bagares gata några minuter efter mordet (det har dock aldrig klarlagts om denne man var mördaren eller om det var någon annan person) förhördes två dagar efter mordet – då nämndes inget om möjliga kurdiska gärningsmän.

Två dagar efter det förhördes Yvonne igen och då förevisades hon bilder på en PPK-kurd. Detta skedde alltså flera månader innan PKK-spåret officiellt kom att visa sig vara spaningsledarens Hans Holmers huvudspår.

eFOLKET har tidigare visat att Säpotoppen Alf Karlsson (som hösten 1985 gick ut i Expressen och sade att den enda hotet mot Olof Palme var PKK) vid samma tidpunkt, alltså några dagar efter mordet, tipsade tidningen Lektyr om att mycket tydde på att PKK låg bakom mordet på Olof Palme och tidningens reporter gavs möjlighet att under en dag på Säpos kontor läsa hemligstämplat material.

Flera andra vittnesmål från uppgiftslämnare pekar på att PKK kort tid efter att dådet hade skett var ett möjligt och attraktivt alternativ för en lämplig skenlösning på mordet.

PKK-spåret, som det inte fanns någon som helst substans i, havererade så småningom fullständigt. Detta efter att rättrådiga åklagare agerat och Hans Holmer, som tidigare också varit Säpochef, tvingades avgå med svansen mellan benen.

Även den socialdemokratiska regeringen, som från första början backade upp att PKK låg bakom mordet, blev nödsakad att acceptera Holmérs avgång. Efter det blev det alltså Christer Pettersson, som den socialdemokratiska partitoppen då och ända fram till idag har betraktat som Olof Palmes mördare. “Lisbeth Palme har ju pekat ut Christer Pettersson”, som Stefan Löfven uttryckt det.

Frågan reser sig på nytt: Varför skyddades mördarna?!

Kan det vara så som en Olof Palme närstående källa inom statsförvaltningen anförtrott eFOLKET:

– Allt tyder på att själva gärningen utfördes av ett sydafrikanskt mordkommando. Men det vore väldigt naivt att tro att, om så är fallet, MI6 och CIA inte skulle ha varit åtminstone informerade på förhand.

Vad gäller CIA har mordutredaren Ingemar Krusell berättat om hur han fick en rejäl åthutning när han, under mordutredningens inledningsskede efterlyste information om CIA:s gängse tillvägagångssätt då denna säkerhetstjänst organiserade och utförde lönnmord. Åthutningen kom både från UD och Holmér. CIA var “no go”.

På motsvarande sätt har Palme-fientliga svenska affärsmän, högerextremistiska poliser, militärer och SÄPO-befäl med CIA-kontakter, med eller utan Sydafrika-kontakter, varit befriade från seriös granskning från mordutredningens sida.

Inte heller har någon granskning gjorts riktad mot det superhemliga NATO-nätverket och CIA-skapelsen Stay Behind, med trådar inåt till den svenska militära underrättelsetjänsten, IB, näringslivstoppar, socialdemokratiska kalla-krigare och en kökkenmödding bestående fascister och vapenfanatiker. Trots konkreta relevanta iakttagelser från mordnatten.

Stay Behind har i vårt land inte bara undgått granskning utifrån mordet på Olof Palme. Detta hemliga nätverk har i Sverige undgått all granskning. Något som Inga-Britt Ahlenius, tidigare FN-revisor och medlem i Granskningskommissionen rörande utredningen av mordet på Olof Palme, starkt kritiserat.

Påbuden, subtilt eller brutalt framförda, om vilka områden som ska ses som “no go” tyder på mörkläggning. Hanteringen av PKK och missbrukaren från Rotebro tyder på att det dessutom handlat om aktiv mörkläggning och ett försök till justitiemord.

Ledarredaktionen

eFOLKET

Viktigaste källor:

  • Lars Borgnäs: En iskall vind drog genom Sverige – Mordet på Olof Palme, 2006
  • Granskningskommissionens betänkande: SOU 1999:88
  • Kari och Pertti Poutiainen: Inuti labyrinten – Om mordet på Olof Palme, 1995
  • Gunnar Wall: Konspiration Olof Palme – Mordet, politikern och hans tysta fiender, 2015
  • Gunnar Wall: Mordgåtan Olof Palme – Makten, lögnerna och tystnaden, 2010
  • Gunnar Wall: Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet, 1996
  • Thomas Kanger: Mordet på Olof Palme – Utredning på villospår,1987
  • Viking Johansson (red): Mordnatten – Vittnenas berättelser, 2016
  • eFOLKETs egna efterforskningar
Liknande artiklar: