Jag känner en allt större olust inför det samhälle som växer fram. Egoismen har blivit det självklara istället för att vi löser våra problem tillsammans. Blir alltmer nedstämd när jag ser hur människor far illa, hur vanliga skötsamma hårt arbetande människor ramlar ut från välfärdssystemen och att de nät som skall fånga upp dem får allt större hål i maskorna som gör att rutschkanan från ett relativt gott liv ner till rännsten och fattigdom går på något år eller mindre.
Det är inte svårt att förstå att en människas desperation kan leda till ett destruktivt beteende när ingen lyssnar. Och istället när de politiker som vi skulle hoppas på att de skulle göra skillnad har svikit. När de istället omfamnar unkna, förbrukade teorier som aldrig fungerat och som bör ses som körda. Jag blir arg, förbannad och upprörd när jag hör och ser högerpolitiker som säger att det behövs mer incitament för att dem som drabbats av sjukdom, arbetslöshet eller ren jävla otur skall ta sig i kragen och anstränga sig lite extra.
Min ilska och frustration blir inte mindre när det är uppenbart att våra politiker sluter leden och stänger dörren till människor som söker skydd från död och undergång. När empati och solidaritet ses som en lyxvara och de som tidigare talade sig varma för de stolta parollerna nu talar om att vi inte kan eller vill vara solidariska utan “måste” tänka på oss själva för det göra “de andra”.
Blir förtvivlad när jag ser hur unga människor går under på grund kommersialisering av snart var mänsklig relation som existerar. Ser hur droger blir genvägen till ett “vackrare” utseende eller en “tjusigare” kropp eller helt enkelt för de inte längre orkar när möjligheterna till ett jobb och ett eget liv förnekas dem i detta, vårt samhälle.
Mister förtroendet för politiker och makthavare som lever ett liv så långt från vanliga människornas vardag. Som helt oblygt kasserar in sina miljoner i bonusar och fantasilöner och har fräckheten att påstå att de gjort sig förtjänta av det. Detta samtidigt som samma personer slår fast att vi andra skall nöja oss med mindre. Till och med högljutt förkunnar att de sämsta lönerna skall försämras än mer.
Tappar tilltron till dem som säger sig företräda medborgarna men inte lever så utan gör något annat än det de säger sig står för – skyltar med sina fina värderingar och uppträder direkt bedrägligt i en bredare betydelse. Jag känner ett växande förakt då de inte vill lyssna utan fortsätter att stänga sitt sinne för den allt kraftigare kritik som växer fram. När de likt de tre aporna varken inte ser, hör eller säger något. De förtjänar inte vårt förtroende utan förtjänar bara en stor fet spark i röven.
Jag saknar den samlande och mobiliserande kraften som fångar upp människors berättigade missnöje, ångest, rädsla och oro. Liknöjdheten och rädslan att stöta sig med någon eller några marginalväljare som gör att de som bäst behöver politiken lämnas i sticket! Eller än värre lämnar ut dem och deras missnöje till dem som erbjuder enkla “förklaringar” från populister med en syndabocksnostalgi om ett samhälle som aldrig funnits.
Ligger på kvällarna och tänker på vad min mor som var fackligt och politiskt aktiv hela sitt liv skulle ha sagt om hon fått uppleva det politiska armageddon vi ser idag. Jag kan lova att det inte hade varit nådiga ord! Det finns de som tycker att jag är en besvärlig jävel, vilket är för mig ett gott betyg för som Churchill en gång sa; “har du skaffat dig fiender har du också åstadkommit något, någon gång under din levnad”.
Jag närmar mig det mänskliga upploppet och snart, vem vet när, är det över och jag har gjort mitt på denna planet. Min stund på jorden är då över och därefter blir intet kvar. Förgängligheten i tillvaron är då monumental. Men jag kommer att vara nöjd på ett sätt. Jag har gjort det jag förmått, inte vikt ner mig, inte anpassat mig för en karriär eller varit följsam. Däremot är samhället mer osolidariskt, orättvisare och egoistiskt än den dag i augusti då jag såg dagens ljus. Det gör mig förbannad, ledsen och besviken. Domen över dem som svek måtte falla tung, oerhört tung, för de förtjänar bara förakt för sitt svek. Inget annat.
Är det meningslöst att gå mot strömmen? Vet inte, men vad är alternativet till att kämpa emot, att göra motstånd? För gjorde jag inte det skulle jag också svika. Jag har fått en gåva – att använda orden, kan inte ens tänka tanken att se bort och vara tyst. Och så kommer jag fortsätta att göra så länge förmågan och orken finns.
Det är mitt löfte, vad är Ditt?
Ingemar E.L. Göransson
