Att föda barn

När jag var liten ville jag (i tur och ordning) bli hissreparatör, spårvagnsförare och barnmorska. Jag blev folkhögskollärare, men intresset för förlossningsvård har hållit i sig. Jag tror nämligen att man genom den kan mäta ett samhälles kvinnosyn och välfärdsnivå. 2018 är Bergmanår och att han skulle fällts för Metoo är uppenbart. Samtidigt verkar de flesta överens om de starka kvinnoporträtten i hans filmer. En sådan är “Nära livet” från 1958, som utspelar sig på BB.

Fru Ellius, Cissi (Ingrid Thulin), kommer in efter ett missfall. Stina (Eva Dahlbeck) har gått över tiden, men är väldigt glad. Hjördis (Bibbi Andersson) är “en spätta på tjocken”. Hon har försökt göra abort, men misslyckats. När Stinas värkar väl sätter igång är de dock så kraftiga och täta att barnet dör (Margaretha Krook lysande som läkare). Det ironiska är att hon, som är den enda som velat ha sitt barn och sett fram emot att föda, förlorar det.

“Nära livet” hade en chockverkan på delar av publiken. På flera håll i landet svimmade åskådare och ibland måste föreställningar avbrytas. Att visa en film om förlossningar måste varit uppseendeväckande på sin tid. En film med bara kvinnliga huvudroller, dessutom starka och frispråkiga om känsliga ämnen. De manliga rollerna är tafatta, klumpiga och osympatiska. Samtidigt märker man på kuratorns samtal med Hjördis att en ny och modernare tid står för dörren.

Förutom Metoo har tv-serien “Handmaid’s Tale” präglat mitt liv de senaste två åren (båda uttryck för patriarkalt våld). I den auktoritära och teokratiska Republic of Gilead hålls rödklädda kvinnor som slavar och tvingas föda barn åt blåklädda. Hela säsong 2 har June/Offred (Elizabeth Moss) väntat barn och i avsnitt 11 föder hon det (VARNING, SPOILERS).

Förlossningsscenen är underbart känslostark och laddad med symbolik.

Hon är helt ensam i ett stort hus, den annars överallt närvarande tant Lydia är inte där. Det finns inga medtjänarinnor, spår av kontroll eller de förnedrande “ceremonier”, som annars präglar regimen. Det dras en linje med klipp från Junes första förlossning (med Hannah, innan Gilead), via Janines/Ofwarens regimtrogna och “ceremoniella”, till Junes andra i det stora, mörka huset. Den kan symbolisera början på något nytt, födelsen av en värld efter Gilead.

En annan favoritserie är “Call the Midwife”, som gått flera år och nu är inne på sin sjätte säsong. Serien börjar efter kriget. Vi glömmer hur fattigt och bombskadat London var. Tillgången på el, mat och mediciner var inte självklar. Förutom de manliga rollerna präst, läkare, polis och vaktmästare är nunnorna och barnmorskorna kvinnor. Relationen dem emellan är fantastisk. De första vaktar moralen medan de andra röker, dricker cocktails och dejtar.

Vi följer framväxten av det moderna samhället från slutet av 1940- till slutet av 1960-talet. Tekniska prylar blir mer eldrivna, klänningar och frisyrer kortare, musiken rockigare. Nunnorna och barnmorskorna “grälar” om fädernas närvaro vid födslarna, användandet av kejsarsnitt och smärtlindring som lustgas. Vi följer medicinska skandaler, som neuro-sedynet, och allvarliga missbildningar. Olika kulturer kommer till det postkoloniala England efter sina hemländers självständigheter.

Det senaste och mest uppmärksammade fallet i Sverige har varit nedläggningen av BB i Sollefteå. UG hade ett program, som snarare handlade om attacker mot politiker, svartmålade folkkampanjen och anmäldes av Ordfront. ABF ordnade kurser i hur man föder i bilen. Jag gillar cirklar, men här återkommer teorin om kvinnosyn och välfärdsnivå.

Frågan är hur många män med infarkter och strokes, som skulle acceptera att bli satta i bilen och körda 15-20 mil av sina fruar mitt i vinternatten? Födsel är lika naturligt som död, men ändå kämpar vi ännu med frågor kring det. UG hade också ett program om förmedlingen av surrogatmödrar i Georgien med Barbro Westerholm (L). Jag har stor respekt för henne, men för mig liknar detta Republic of Gilead. Men det är en fråga vi får avhandla i en senare krönika.

Av Tobias Persson

Liknande artiklar: