Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
Varför har, enligt högern och världens nationalister, Israel rätt att bryta mot folkrätten? Varför har Israel rätt till folkmord? Alldeles oavsett om det var just ordet folkmord Ulf Kristersson höll på att säga under den numera globalt bekanta politiska frågestunden på Pustervik förra onsdagen, så är det ju sant att högern sluter upp bakom Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet.
Israel har i flertalet europeiska regeringars ögon rätt att begå folkmord. Etnisk rensning är okej om den begås mot palestinier. Det är svårt att läsa likgiltigheten inför palestinska liv på något annat sätt. I Israel påstås alla världens judar ha rätt till ett hem, medan palestinier drivs undan. Det är numera till och med de flesta högerextremister ense om.
Hur har det kunnat bli så? Hur kan de grupper som aktivt kämpar mot nazism stämplas som antisemiter medan bokstavliga antisemiter blivit Israels allierade?
Det förklaras av det etnonationalistiska statsbygget, inte specifikt i Israel, utan i alla länder. Nationalstaten framställs som ett skydd, ett hem för en särskild avgränsad etnicitet, men i själva verket är det något mycket mer dunkelt. Detta ser vi i samtidens politiska allianser. Ett etniskt homogent Israel som samlar världens alla judar innebär också att hela den övriga världen töms på judisk kulturell rikedom. Liksom Azerbajdzjan just nu töms på armenisk kultur. Likriktning, assimilering – och allt i namn om att värna kultur. Det framstår snarare som ett enda stort krig mot just kultur. Ett försök att skapa något förslutet och stillastående i en värld där rörelse, förändring och utbyte annars är den enda konstanten.
Där hittar vi också förklaringen till att partier som SD, som säger sig värna om den egna nationella kulturen, är så kulturfientliga. För det handlar inte om någon genuin, organiskt framväxt folklig kultur. Vad nationalister överallt vill skapa är helt igenom modernt, en urvattnad konstruerad typ av identitet vars funktion är att likrikta samhället. Vi kan se på Sverige, detta glesbebodda, avlånga land där enhetskulturen ändå är så stark. Det är resultatet av hundratals år av brutal likriktning ovanifrån.
Stormaktssveriges arméer behövde soldater som förstod varandra, senare var det fabrikerna som behövde arbetare. Det gällde att släta ut skillnaderna mellan människor så att rekryter och proletärer kan flyttas runt och bytas ut hur som helst. Hela den europeiska kontinenten var i inledningen av 1900-talet ett veritabelt lapptäcke av etniciteter och språkgrupper, som levde sida vid sida på kors och tvärs över nationsgränserna. Det skulle till två världskrig och oräkneliga andra katastrofer för att få verkligheten att stämma överens med kartan.
När US-amerikaner flyttar in i palestiniers hus är det inte på grund av tusentals år gammal hävd och rätt till det heliga landet, det är en del av samma brutala likriktningsprojekt som pågått så länge den moderna nationalstaten gjort det. Alla tjänar de på ökat hat, för de som vill ge Israel carte blanche att bedriva aggressiv politik är det bara bra om judar inte längre kan bo någon annan stans i världen. Samma logik gäller överallt – och i en bisarr språklig ironi är det detta vi kallar “vänner”. Så kallade Sverigevänner som helst av allt verkar vilja ha just det inbördeskrig de alla säger sig frukta. Alla skall vi hålla oss i vårt ”hem” och omfamna just vår egen tilldelade kulturella särprägel.
Det känns ofta långt ifrån den dagspolitiska vardagen, men det är just i mörka tider som dessa som vi måste hålla internationalismens låga vid liv.
