Arbetet skrev i veckan om föreslagen till förändrad arbetsrätt. Förslaget innebär att företag med färre än 15 anställda ska undantas från begreppet “saklig grund” när det gäller uppsägning av personliga skäl. Man kan tycka att det är självklart att någon som uppträtt illojalt, stulit eller på olika sätt agerat klandervärt på arbetsplatsen skall kunna sägas upp utan pardon. Men så enkelt är det inte vill jag påstå med min fackliga erfarenhet.
Släpper man den spärr som finns idag och sänker garden och lämnar över detta till arbetsgivaren att godtyckligt få säga upp någon – och tar lagstiftaren samtidigt ifrån den uppsagde sin möjlighet att få pröva arbetsgivarens beslut så hamnar arbetsmarknaden i en slags limbo.
Arbetsgivarens godtyckliga beslut blir det som gäller och det öppnar en dammlucka för missbruk där det räcker att hänvisa till personliga skäl för att bli av med äldre, obekväma, fackliga ombud osv. Otryggheten blir istället ett större hot än den redan är på dagens arbetsmarknad.
Enligt de uppgifter som Arbetet presenterade i veckan menar tydligen utredningen att det räcker med diskrimineringslagarna och förtroendemannalagen för att mota ett missbruk.
Det är blåögt menar jag och det skulle förflytta arbetsrättsliga tvister till civildomstolarna vilket skulle vara en klar försämring. Det resonemanget förutsätter att det inte finns olika intressen mellan arbetsgivare och anställda och att dessa kan ge upphov till konflikter.
Många berörs av las-utredningens förslag!
Nu kanske någon säger det handlar ju om bara företag med max 14 anställda, men om vi ser till statistiken så får vi en bild av hur stor del av arbetskraften som skulle hamna inom detta härad.
Stora och medelstora företag (50 eller fler anställda) omfattas inte av förslaget. Småföretag med max 9 anställda har ca 660.000 anställda och gruppen med 10-49 anställda närmare 680.000. De medelstora och stora företagen sysselsätter 1.6 miljoner medan 1,4 miljoner löntagare finns i spannet 1-49 anställda. Av dessa är alltså hela 660.000 i gruppen med max nio anställda.
Förslaget är en krigsförklaring mot allt vad löntagarnas rättigheter heter!
Förslaget skulle innebära att minst en fjärdedel av arbetskraften i praktiken skulle bli närmast rättslösa och inte omfattas av de mest elementära arbetsrättsliga rättigheter.
Sannolikt handlar det om minst en tredjedel eller mer men statistiken (Ekonomifakta) har inte siffror på hur många företag i statistiska spannet “småföretag” eller anställda skulle omfattas av försämringen, det vill säga färre än 15 anställda. Då ska vi också vara på det klara att den växande delen av företagen finns inom servicesektorn och där är det i huvudsak små företag med ett fåtal anställda i varje enskilt företag.
På sikt skulle alltså en växande del av arbetsmarknaden sakna anställningsskydd och arbetsgivarnas godtycke skulle bli allenarådande. Vad detta skulle få för den fackliga organiseringen kan vi lätt se om vi tar en titt på exempelvis de anglo-saxiska länderna med sin svaga organisationsgrad.
Redan i dag har förbund som Handels och HRF stora problem och dessa skulle inte bli mindre om utredningens förslag som det presenterades i Arbetet bli.
Om vi tittar enbart på företag så är enbart företag med max nio anställda hela 278.000! Så kallade småföretag (10-49 anställda) är närmare 35.000 i antal och en stor del av dessa skulle omfattas av de arbetsrättsliga förändringarna. De stora och medelstora är endast 7.000 totalt.
Det ger lite perspektiv på hur stor förändring som föreslås – det är helt enkelt §32 så släpps in bakvägen!
Facken måste säga absolut stopp och nej till dessa förslag och det nu! Förbund som Transport hotar med strejk om förslaget läggs fram. Det borde hela fackföreningsrörelsen göra för det läckta förslaget är en krigsförklaring mot allt vad löntagarnas rättigheter heter!
Ingemar E L Göransson
