Märklig tid vi är satta att leva i. Tiden efter och tiden före.
Tiden efter den generella välfärdsstaten som successivt ersatts med en marknadsanpassad variant, där alltfler INTE omfattas av välfärden eller åtminstone tvingas inse att den är högst begränsad och villkorad.
Den brittiske ekonomen Guy Standing föreläste i lördags på vänsterdagarna i Malmö och pekade på uppkomsten av en arbetarklass – ett prekariat – som förlorat inte bara sin plats på arbetsmarknaden utan också berövas sitt sociala medborgarskap.
Det är också tiden före. I går förlorade NMR och den militanta nazismen och fascismen mot det demokratiska samfundet. Deras självbild stukades av samhällets våldsmonopol som satte gränserna och tvingade dem till ett förnedrande nederlag. Men framförallt stukades nazisterna av den breda folkliga mobiliseringen. Ett nederlag i paritet med den brittiska fascismens nederlag 1936 då arbetarbefolkningen på Cable Street i Londons East End krossade dem så att de aldrig mer marscherade i Storbritannien.
Men NMR är inte hotet. De är bara en liten parentes, en ynklig fläck på högerextremismens karta. En samling nyttiga idioter för de dem tar uppmärksamheten från, det verkliga hotet – fascismen i kostym och knutblus – SD, och inne på bokmässan – Nya Tider. NMR och deras ynklighet gör SD och den ”anständiga” högerextremismen normaliserad och acceptabel. En eventuell koalitionspartner för den ”vanliga” högern. Hotet från högerextremismen avvärjdes inte igår – tvärtom, det ökade. Demokratins och demokraternas seger kan mycket väl bli en pyrrhusseger då den kan få oss demokrater att inbilla oss att hotet avvärjdes på Heden i Göteborg.
För de missnöjda, besvikna, övergivna och svikna kan nu SD än mer framstå som en anständig protest eller till och med ett alternativ till de politiska partier som berövat dem allt; trygghet, arbete och medborgarrätt.
Ingemar E L Göransson, 1/10-2017
