En fråga jag funderat mycket över på senare år är vilken betydelse klass och alienation har för en individs utveckling. Att individer har en hemort i en större kontext är uppenbart. Detta i kontexten “klass” är också klarlagt i litteraturen som jag ser det och förstår det utifrån betraktelsen av samhället.
Hur påverkar det oss? På vilket sätt följer klasstillhörighet en människa genom livet? Är klassresor möjliga eller är de illusioner som inte är fotade i en materiell verklighet? Om man ser till just begreppet “klassresor” är det endast sett ur resa med riktning “uppåt”. Alltså, ett klättrande till något bättre. Redan här finns en värdering; det är mer belönat, “finare” att tillhöra en medelklass eller än mer en rik överklass. Redan i definitionen finns ett belöningssystem. Det faktum att begreppet deklassering innebär en klassresa neråt i klasspyramiden visar på värderingssystemet finns där.
Per definition (en definition som har klasspyramiden som fader och uttolkare) är medelklassen och överklassen i ökad omfattningen mer begåvad, kunnigare, viktigare och ekonomiskt rikare. I vart fall i dess eget tolkningsföreträde det här finns då också ett förakt som går uppifrån och ner. Överklassen ser medelklassen som ytliga uppkomlingar och den i sin tur föraktar kroppsarbete eller människor som saknar formell utbildning för att ta ett exempel.
Detta märks tydligt inom alla sektorer av samhället. Det finns också därmed en klasstigmatisering som drabbar arbetarklassen men också de gör en så kallad klassresa. De ses i vida kretsar av främst medelklassen med misstänksamhet. Det finns ett förakt för bildning i dess betydelse folkbildning och autodidakter av den akademiska världen för individer som kommer från arbetarklassbakgrund. Stigmatiseringen innebär att medlemmar av arbetarklassen och till den närstående sociala grupper och skikt som daglönare, flyktingar och andra med en underdogsexistens – om vilka medel- och överklassen har negativa uppfattningar eller hyser stereotyper.
Det finns också ett omvänt förakt då de bastioner som är medel- och överklassens viktigaste arenor där man tvingas istället för att stöta ut omfamnar och kväver dessa människors kreativitet för att när önskat resultat nåtts kunna säga “vad var det vi sa”. Detta är inte ovanligt förekommande inom kulturvärlden där antingen omfamnade eller förtigande är vanliga härskartekniker.
Detta klassförtyck kan tas och tar sig vissa subtila uttryck. Ett förlöjligande som ofta märks i politiken är i formen “en svetsare som statsminister”, säger inget om Löfvens kompetens som statsminister utan mer om den som yttrar orden då de är ett uttryck för ett klassförakt. Underförstått någon med en sådan klassbakgrund kan per definition inte vinna lämplig kompetens. Inom kulturlivet finns samma sak då det etablerade kulturlivet, dominerat av medel- och överklass visar ofta förakt för exempelvis författare som Sara Lidman, Maja Ekelöf eller idag där nya författare med arbetarbakgrund ses av kultursidornas skribenter med skepsis. Dessa måste prestera mångdubbelt bättre än medelklassens egna klassbröder och systrar.
Alienationen hos arbetarklassen gäller med andra ord inte bara alienationen inför produktionsprocessen utan inför andra människor. Detta tror jag är en orsak till den ökade psykiska ohälsan inom arbetarklassen. Stressjukdomar är ett bra exempel på detta. Hur sjukvårdspersonal, dubbelarbetande eller vanliga arbetare inom olika branscher inte har någon makt då den inte ges på grund av klassförtryck som är mer eller mindre subtilt. Detta tar sedan uttryck av ökad sjuklighet vilket är dokumenterat i statistiken.
Under kapitalismens ekonomiska system medföljer också ett mentalt och socialt klassförtryck. Detta förutom det ekonomiska förtrycket som följer av den ekonomiska ordningen. Av det följer att även om människor ur arbetarklassen ekonomiskt tar sig “vidare” så kvarstår den stigmatisering som innebär att vara inom ett klassamhälles kontext. Alienering och omöjligheten att lämna det kastmärke som flera arbetarförfattare är inne på och berör i sina texter kvarstår. Men det innebär att även om arbetarklassens söner och döttrar förmår allt lämna den klass de är födda i i ekonomiska termer så kvarstår klasstillhörighet då den är lika mycket en mental befintlighet som en ekonomisk.
Vi ser detta hos den eviga närvaron av “Jantelagen” som är en del av klassförtrycket. Att bryta detta alltid närvarande som är en del av det pålagda klassförtrycket som arbetarklassen själv ikläder sig. Detta är särskilt tydligt hos människor som är födda i arbetarklassen och har gjort någon form av så kallad klassresa och blir djupt splittrade psykologiskt med att känna sin klasstillhörighet men många gånger bär någon form av skuld för att de lämnat sitt ursprung.
Ingemar E L Göransson
