“Mother” Mary Jones. Bild från biography.com

Mary Jones den farligaste kvinnan i Amerika – del 2

“Mother” Mary Jones kom att ägna sitt liv åt facklig aktivism. Hon var född på Irland 1830. Enligt åklagaren i West Virginia USA var Mary Harris Jones, år 1902, den farligaste kvinnan i Amerika.

Mother Jones fortsatte, trots att hon vid flera tillfällen hotades till livet, oförtröttligt kampen för arbetarnas rättigheter och för organisationsrätten. Sitt sista tal höll hon på Gruvarbetarnas kongress på sin 100-årsdag den 1 maj 1930.

En morgon 1903 samlade hon ett antal barn i Indepedence Park i Pennsylvania för att ordna ett demonstrationståg som skulle sluta vid stadshuset. En stor folkmassa hade samlats på torget framför. Mother Jones visade på de små barnen som förlorat sina fingrar och fått händerna krossade och förstörda och hävdade att Philadelphias herresäten byggts på barnens krossade lemmar. Hon sa att barnens liv hade offrats för att skapa rikedomar åt andra utan att statliga eller kommunala myndigheter brytt sig om orättvisorna.

Mötet satte fart på debatten om barnarbetet och Mother Jones tog med sig barnen på en tiodagars utflykt för att hälsa på president Roosevelt och be honom att lagstifta mot exploateringen av barn.

“Jag trodde att president Roosevelt skulle träffa dessa små textilarbetare och jämföra dem med sina egna barn, som tillbringade sommaren på kusten vid Oyster Bay utanför New York. Jag tänkte också att vi för artighets skull skulle gå och hälsa på Morgan på Wall Street, han som ägde gruvorna där många av barnens fäder arbetade. Barnen var lyckliga. De hade gott om mat och badade varje dag i åar och bäckar. När strejken var slut och de hade återvänt till fabrikerna skulle de aldrig mer få en semester som denna.”

—skrev Mother Jones i sin självbiografi.

Den lilla armén fortsatte från stad till stad på väg till presidenten. De blev över allt väl mottagna av folket. Medan de styrande försökte hindra marschen. I en stad sade borgmästaren att de inte fick hålla möte eftersom det inte fanns tillräckligt med polisskydd.

– Dessa små barn har aldrig haft någon form av skydd, ers nåd. De är vana att klara sig utan, svarade Mother Jones och de fick hålla sitt möte. I Princetown talade Mother Jones intill Universitetet. Hon talade om för professorer och studenter att de rika berövade barnen möjlighet till skolutbildning för att deras egna söner och döttrar skulle få högskoleutbildning. De utnyttjande barnens händer och fötter för att de skulle kunna köpa bilar åt sina fruar och vakthundar åt sina döttrar att tala franska med. Mother Jones berättade att fabriksägarna tog små barn nästan direkt ur vaggan. Hon visade professorerna barnen som knappt kunde läsa och skriva eftersom de fick arbeta 10 timmar om dagen i Pennsylvanias silkesspinnerier.

“Här ser ni en lärobok i Nationalekonomi”, sa hon och pekade på en liten grabb, James Ashworth, som var tio år fyllda men kutryggig som en gammal gubbe efter att ha burit garnbuntar på 35 kilo. “Han tjänar 3 dollar i veckan och hans syster som är 14 år får 6 dollar. De arbetar på en mattfabrik 10 timmar om dagen medan de rikas barn åtnjuter högre utbildning.”

När de kommit till New York och höll möte på Tjugonde gatan berättade hon om barnarbetet i spinnerierna i antracitområdet. Hon visade upp Eddie Dunphy, en liten 12-årig grabb som hade till jobb att sitta hela dagen på en hög pall och räcka fram tråd till en annan arbetare.

“Elva timmar om dagen sitter han där på den höga pallen omgiven av farliga maskiner hela den långa dagen, vinter som sommar och höst som vår, för tre dollar i veckan.”

Presidenten vägrade ta emot dem i Oyster Bay och han svarade inte ens på brev från Mother Jones. Men en kort tid senare godkände Pennsylvanias lagstiftare en lag som gjorde slut på barnarbetet.

En tid senare befann sig Mother Jones i Lonaconia, Maryland, där det var strejk. Men i Coaldale, i Hazeltonområdet, fick gruvarbetarna inte samlas. Mother Jones begav sig därför till en näraliggande by, MacAdoo, där männen var fackligt organiserade. Hon samlade byns kvinnor.

“Jag sade till dem att lämna sina män hemma att sköta om familjen. Sedan bad jag dem att ta på sig kökskläder och ta med moppar och kvastar och några kastruller. Vi marscherade 15 miles över bergen och slog på våra kastruller som om de var cymbaler.”

Vid tretiden på morgonen stoppades de av milisen, men som lätt övertalades att släppa dem vidare. När gruvarbetarna i Coaldale var på väg till jobbet möttes de av kvinnorna från MacAdoo som bankade på sina kastruller och skrek: “Gå med i facket! Gå med i facket!” Samtliga gruvarbetare anslöt sig liksom busschaufförerna som lovade att inte köra strejkbrytare åt kolbolagen.

Mother Mary berättar i sin biografi om arbetarnas förhållanden. Hon bodde hos de arbetare hon kämpade för och delade deras liv. Hon berättar från Colorado Fuel and Iron Companys södra kolfält att bolaget ägde de hus som arbetarna bodde i och marken som husen stod på. Bolaget betalade inte löner i reda pengar utan i kuponger som tvingade arbetarna att handla i bolagets butiker till bolagets priser. Kolet som arbetarna bröt vägdes av bolagets representanter utan att arbetarna hade möjlighet att kontrollera att vägningen gick rätt till. Skolorna, kyrkorna och vägarna tillhörde bolaget.

Genom att ta kontakt med fackets högkvarter i Indianapolis fick hon föreningen att utlysa en strejk den 9 november bland gruvarbetarna med krav om åtta timmars arbetsdag, en viktkontrollant som representerade gruvarbetarna och lön i pengar istället för kuponger. Strejken omfattade hela Colorado. I slutet av november hade AFL:s nationella högkvarter och dess ordförande John Mitchell bestämt att avblåsa strejken i norra distrikten för att vinna en uppgörelse där. John Mitchell var ordförande för det konservativa United Mine Workers, UMW, som konkurrerade med det socialistiska Western Federation of Miners, WFM.

Förslaget förelades en kongress och Mother Jones for dit. På eftermiddagen ombads hon tala.

“Bröder” sa hon, “ni engelsktalande arbetare i de norra fälten lovade era bröder i de södra, av vilka sjuttiofem procent inte talar engelska att ni skulle stödja dem till slutet. Nu vill man att ni ska svika dem och göra en separat uppgörelse. Ni har en gemensam fiende och det är er plikt att kämpa till slutet. Fienden försöker vinna genom att dela era led, genom att göra skillnad mellan norr och söder, mellan amerikansk och utländsk. Ni är alla gruvarbetare som slåss för samma sak mot samma makthavare. Nationella styrelsen anklagar mig för att hjälpa Western Federation of Miners, som om det skulle vara ett brott. Jag erkänner mig skyldig. Jag känner inte till något öst eller väst, något norr eller söder när min klass ska kämpa för rättvisa. Om jag lyckas att få leva och se varje arbetarbarn i Amerika befrias från industrins kedjor och om det fortfarande finns ett enda svart barn i träldom i Afrika, så åker jag dit”.

Hennes tal möttes med stående ovationer och efter omröstning beslöt majoriteten att inte följa Mitchells förslag. Tre gånger försökte Mitchell få gruvarbetarna i norr att återvända till gruvorna utan att lyckas. Inför hotet om att strejkbidragen skulle dras in gick gruvarbetarna i norr till sist med på bolagens villkor och återgick till arbetet.

För arbetarna i söder innebar det katastrof. Strejken där fortsatte ännu ett år men arbetarna vräktes från sina hem. I vinterkylan tvingades de att bo i tält och de fick 63 cent i veckan i strejkunderstöd. Till sist tvingades de tillbaka i arbete.

Western Federation of Miners förlorade 8 lokalförbund och sin organisationsbas i Colorado. 33 gruvarbetare dödades i strider med milisen.

Mother Jones fortsatte, trots att hon vid flera tillfällen hotades till livet, oförtröttligt kampen för arbetarnas rättigheter och för organisationsrätten. Sitt sista tal höll hon på Gruvarbetarnas kongress på sin 100-årsdag den 1 maj 1930.

Samma kamp som fördes i USA förs idag i Asien och Latinamerika. Kampen föder liknande hjältinnor som Mother Jones. Bland andra Marsina och Dita Sari i Indonesien. Vi i västvärlden som kämpat oss till plats på kapitalismens godsida får inte glömma dem som ännu bor på bakgårdarna och kämpar med livet som insats.

Idag känner många amerikaner till henne mest tack vare tidningen Mother Jones, en systertidning till eFOLKET. Författaren Carl Sandburg ansåg att “Hon” i låten “She’ll Be Coming ‘Round the Mountain” syftar på Mother Jones.

Mario Matteoni
matteoni.blogspot.com

Liknande artiklar