Det stora bedrägeriet

Det är egentligen ett stort bedrägeri. Hela frågan om så kallade “vinster i välfärden” är en nyliberal förförelse och falsk marknadsföring. Man kan inte ta ut vinster, med ett annat ord fördela ett produktionsöverskott, det är en ekonomisk omöjlighet. Låt mig förklara!

I ett kapitalistiskt samhälle som vårt bygger ekonomin på varuproduktion. Det vill säga att råvaror omvandlas till konsumtionsvaror. Det kan vara allt från hus, flygplan till knappnålar. När råvarorna omvandlats till en vara skapas ett mervärde. Det betyder att arbetarens nedlagda arbete och kunskap gör att råvarans värde vid omvandlingen/produktionen blir större, det ökar i motsvarande grad som omfattningen av arbetet. Exempelvis alla råvaror som behövs vid ett husbygge betingar ett pris som är en bråkdel av husets värde när det är klart. Arbetaren skapar alltså ett mervärde. Marx skrev om det här även om han inte var först med teorin så utvecklade han den. Ett halvsekel tidigare hade den brittiske ekonomen Ricardo myntat begreppet “mervärde” för att beskriva arbetets betydelse för varans ökade värde.

När det gäller tjänster som välfärden skapas inget mervärde utan värdet är konstant. Det finns inget ekonomiskt värde i sig hos en sjuk patient och därmed heller inte hos en frisk patient. Inte heller på ett barn som inte börjat skolan eller när det gått färdigt skolan. Det vi kallar välfärd måste betalas med mervärdet och här ligger hela feltänket med talet om vinster i välfärden. De existerar helt enkelt inte då det inte kan skapas något produktionsöverskott i välfärden då det inte skapas något mervärde.

Under kapitalismen pågår alltid en kamp om mervärdet – eller produktivitetsöverskottet – arbetaren vill ha så mycket som möjligt och kapitalisten detsamma. När som i Sverige välfärden inte finansieras fullt ut så får vi också ett underskott i finansieringen. Det finns två skäl till det. Den första är de gigantiska skattesänkningar som skett, ca 100 miljarder. Något som måste märkas i skattebasen. Det andra är privatiseringarna. När det ska tas ut vinst ur välfärden så måste det betalas med befintliga pengar eftersom det inte produceras något mervärde som när råvaror omvandlas till konsumtionsvaror.

Här är också det stora felet i debatten om vinster i välfärden eller snarare det är det faktum som borgerligheten vill dölja för oss medborgare. Det kan ju inte produceras något mervärde då ingen råvara omvandlas. Alltså vill vi ha en välfärd måste den betalas ur mervärdet – produktionsöverskottet – allt annat ät omöjligt. Vi kan istället få den amerikanska modellen med avgifter och privata försäkringar, men då tas det istället ut arbetarens del av produktionsöverskottet och då får arbetaren betala det två gånger.

Omständighet som komplicerar det hela är att behoven av välfärd ökar på grund av åldrande befolkning, ökade krav på utbildning och kunskap, kortare aktivt yrkesliv, längre pensionstid. Vad som är positivt är att produktiviteten har ökat enormt på grund av digitaliseringen. Vi har det största produktivitetsöverskottet någonsin historiskt sett beräknat på förhållandet mellan värdet på varje arbetad timma i relation till tillfört arbete och kunskap. Felet är den sneda fördelningen mellan arbete och kapital. Kort sagt; två åtgärder för att få mer resurser till välfärden; höjda skatter främst för den rikare delen av befolkningen och uppbrott från den nyliberala ekonomin – inga så kallade “vinster” i välfärden och samhället och det offentliga återtar välfärdssektorn. Det är inte något som kan göras i ett nafs men så länge inte det sker så kommer välfärden att vara underfinansierad. De ökade klyftorna mellan den fattigaste tiondelen och den rikaste delen av befolkningen visar på hur snedfördelningen av produktionsöverskottet blivit.

Vad som kan förändra detta är politiska beslut och en politik som inser att hela privatiseringsdiskussionen är en nyliberal dimridå för att plundra det offentliga, det vill säga, alla medborgares rätt till ett bättre liv.

Ingemar E.L. Göransson

Liknande artiklar: