Denna notis handlar om Spanien, men hade lika gärna kunnat vara om Sverige.
Man säger oss att det inte finns någon pressfrihet i Kuba och att man hos oss i Väst ger utrymme till olika uppfattningar och åsikter.
Låt oss då se på hur olika uppfattningar kommer fram i den spanska pressen, exempelvis genom att undersöka hur Fidel Castros död rapporterats. Vi tar Spaniens största tidning, El Pais, som exempel. En tidning som presenterar sig som “progressiv” och som har nära band till socialdemokratin.
Under ca 1 månad, från det att Fidel Castro avled fram till 1 januari, publicerade denna tidning inte mindre än 140 inlägg i form av artiklar, nyheter, krönikor och fotoreportage. Bortsett från två eller tre anekdotiska texter utan speciellt ställningstagande, så är alla de övriga negativa till Fidel Castro och fördömer utan omsvep den kubanska revolutionen.
Det visas av användningen av ordet “regim”, synonym i pressen med “diktatur”, 106 gånger. Fidel Castro omnämns 44 gånger som “diktator” och 9 gånger som tyrann. Fiendskapen från El Pais mot den kubanske ledaren uttrycks i 42 opinionsartiklar och fyra intervjuer.
Av de 42 artiklarna kan möjligen en betecknas som neutral. I de övriga 41 attackeras, smutskastas, förolämpas och sataniseras Fidel Castro. Allt detta i ett blint politiskt hat mot en statschef som aldrig förlåtits för att han inte övergav sin politiska övertygelse. Därför fattas inte heller från tidningssidorna texter från ökända ideologiska kameleonter som Mario Vargas Llosa, Antonio Elorza, Joaquin Villalobos, Vicent Botin och Jorge Edwards.
Intervjuerna med dessa visar vad El Pais menar med mångfald av åsikter. Vargas Llosa har gjort sig känd för sina reaktionära åsikter. Elorza är kubansk “dissident” som hyllar Trump och försvarar USA:s blockad av Kuba. Den tredje intervjuas tillsammans med sju andra, inklusive denne Vargas Llosa igen, under bokmässan i Guadalajara i Mexiko. De fördömer samstämmigt Fidel. De två sista i raden har ett budskap om desperation och brist på framtidshopp för den kubanska revolutionen.
Slutsats: Spaniens största tidning publicerar under en månad 140 texter som attackerar Kuba och Fidel Castro. Inte en enda är positiv. Inte en enda intervju görs med intellektuella eller artister från Kuba som försvarar Fidels eftermäle.
Det krav på “mångfald av uppfattningar” som den spanska pressen, med arrogant överlägsenhet, kräver av Kuba visas varken av den spanska pressen och inte heller av övriga media som radio och TV. Dessa har samma prioriteringar och infallsvinklar som El Pais.
Kan det vara så att vi, utan att veta om det, lider under en brutal mediediktatur som år efter år förvanskar verkligheten så att den till slut görs oigenkännlig i pressfrihetens namn?
