Kritisk neutralitet i stället för ensidig Nato-entusiasm

Det antiryska drevet går och i ledningen marscherar Nato-ivrarna. Sverige har intagit en extrem antirysk position i Europa. Men Sverige är knappast betjänt av att det skapas konflikter till våra grannar. Världen är inte svart eller vit. Och vi är betjänta av en kritisk neutral hållning till vår omvärld, till Rysslands och till Natos särintressen.
Det skriver Pär Salander, Umeå.

Vi får dagligen läsa och höra om ”ökad rysk aggressivitet i närområdet”, samt att ”vi alla vet vad som hände med Krim” för att vi skall förstå att också Sverige är hotat. Dessa två uttalanden krattar för fortsättningen som handlar om att Sverige måste rusta upp och gå med i Nato. Ledande retoriker för denna världsbild är Liberalerna och Jan Björklund.

Dessa rader är en kritisk undran kring Krim-analogin. Jag lämnar den ”ökade ryska aggressiviteten i närområdet”, med påpekandet att vi ser en kanske än mer påtaglig aktivitet från den andra sidan (till exempel Natoövningar i Östersjöområdet med 40 000 man, marinkårssoldater som stationeras i Norge och mobila förband i Baltikum). Skillnaden är att den aktiviteten inte ges epitetet aggressiv.

Men nu till Krim:

  • Krim har varit ryskt sedan 1783 fram till att Chrustjev 1954 gav bort halvön till Ukraina, som då var en del av Sovjetunionen.
  • När Sovjetunionen upplöstes 1991 och Ukraina blev självständigt genomfördes en folkomröstning på Krim som strax därefter utropade sig som Republiken Krim. Krim har därefter haft en egen konstitution och betydande autonomi inom Ukraina.
  • 80 procent av Krimborna talar ryska som modersmål, ryska är dominant språk i media/kulturutbud.
  • Enligt den brittiske professorn Richard Sakwa, inriktad på rysk och europeisk politisk historia, tillika medlem i brittiska socialvetenskapsakademin, är det tydligt att majoriteten av Krims befolkning var för ett enande med Ryssland.
  • När Warzawapakten upplöstes enades Gorbatjov och George Bush d.ä. om att Nato inte skulle expandera österut. I dag omges Ryssland av tolv nya Natomedlemsländer och fler är på väg.
  • Den stora ryska flottbasen Sevastopol ligger på Krim. Nato övar på ukrainsk territorium och agerar aktivt för ukrainskt Nato-medlemskap. Sevastopol skulle då falla.
  • Krim togs över med närvaro av rysk militär, men utan blodsutgjutelse.

Det innebär inte att Rysslands unilaterala annektering av Krim är försvarbar, men det innebär att Krim historiskt och kulturellt har varit nära Ryssland, att Krims status inte varit självklar och att förlusten av Krim än mer skulle exponera Ryssland inför Natos expansion. Detta skapar nyanser.

Men Jan Björklund talar om ”Rysslands flagranta brott” mot ”alla internationella avtal”, jämför med nazisternas ansluss-politik, och insinuerar att Sverige på liknande sätt är hotat. Retoriken leder till svensk upprustning, ökade sanktioner mot Ryssland och Nato-medlemskap. Men, vän av ordning undrar – vari finns likheterna med Krims och Sveriges relation till Ryssland?

År 2003 angrep USA och Storbritannien Irak, ett land på andra sidan jordklotet utan språklig eller kulturell samhörighet. Med lögner motiverade man ett krig som stred mot ”alla internationella avtal”. Antalet döda uppskattas till mer än en halv million människor. Kriget har mer än något annat skapat radikal islamism, framför allt IS, destabiliserat hela Mellanöstern och gjort världen till en betydligt osäkrare plats att leva i.

Tony Blair har bett om ursäkt. Jan Björklund har varit tyst – inga ord om flagranta brott mot internationella avtal eller krav på sanktioner mot USA och Storbritannien. Kanske av den enkla anledningen att Jan Björklund redan innan USA bestämde sig för detta angrepp, föreslog att Sverige med stridskrafter skulle ta aktiv del i det amerikanska angreppskriget om det blev av.

Israel ockuperar Palestiskt territorium och har under mer än 50 år brutit mot ”alla internationella avtal”. Jan Björklund är tyst – inga ord om flagranta brott och inget tal om sanktioner. När Sverige erkänner Palestina höjer han dock sin röst. I protest.

Jan Björklund silar mygg och sväljer kameler. Hans ledstjärna är inte etiskt politiska principer utan hans ledstjärna är USA och deras allierade. De är definitionsmässigt goda och de som inte instämmer i denna transatlantiska kör, de är onda. Nato-medlemskap är målet, därför försöker han skapa föreställningen att Sverige kan bli ett nytt Krim.

Tyvärr är Jan Björklund inte ensam. Om än inte lika uttalad är denna retorik utbredd, vi hör liknande tongångar från försvarsminister Hultqvist. Han talar inte med Ryssland och ser till att North Stream 2 inte får använda svenska hamnar vid bygget av gasledningen i Östersjön, trots att bolaget som bygger inte är ryskt utan schweiziskt och att det inte handlar om rysk utan svensk och holländsk arbetskraft som bygger.

Sverige tar en extrem antirysk position i Europa. Finlands president Ninistö förstår inte den svenska hållningen och uttrycker att alla andra talar med Ryssland, även USA. Hur skall man annars hantera konflikter?

Det antiryska drevet går och i ledningen marscherar Nato-ivrarna. Sverige är knappast betjänt av att det skapas konflikter till våra grannar.

Världen är inte svart eller vit. Vi är betjänta av en kritisk neutral hållning till vår omvärld, till Rysslands och till Natos särintressen – då kan vi också med trovärdighet stå upp för etiska principer i den internationella politiken – och inte bara bli en röst som oreflekterat utgår från västvärldens intressen.

Pär Salander

Tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren

Liknande artiklar