Nybygge i Santa Clara. Ett exempel på ryskt förtillverkningssystemet. Foto: Eva Björklund.

Evas dagbok från Kuba (7) – den 24-30 april, 1968

Onsdag 24.4

I Santa Clara, huvudstad i provinsen Las Villas ungefär mitt på Kuba. Jag kom hit bekvämt i snabbuss från Havanna, det tog sex timmar. Här är varmt och stan är ful, tråkig och oin­tressant. Den har ingen spansk stadskärna utan består mest av dåliga kopior på nordamerikansk medelklassbebyggelse. Här gör Sylvia, Octavios fru, den frivilliga tvååriga arbetstjänst på landsorten som de flesta universitetsutbildade gör. Många stan­nar sedan kvar, men Sylvia kommer nog att söka sig till Ha­vanna igen eftersom Octavio har sitt arbete där. Hon är också arkitekt och arbetar på Byggnadsministeriets provinskontor. Tillsammans med två andra lika nya arkitekter är hon ansva­rig för planeringen av ett stort bostadsprojekt i Cienfuegos, pro­vinsens hamnstad. De arbetar med ett ryskt förtillverkningssystem som kallas Granpanel och består av hela rumsväggar och bjälklag. Systemet är klumpigt och svåranpassat, terrängen besvärlig och brådskan stor, så de är rätt bekymrade.

Fredag 26.4

Tillbaka i Santa Clara efter en utflykt på landsbygden och till Cienfuegos och Trinidad. En utflykt till fattigdomen och mi­sären skulle man kunna saga, till den ekonomiska underut­veckling som revolutionen försöker komma ur. För en ytlig iakttagare är den rätt lite påtaglig i de stora städerna av euro­peiskt snitt, och där är också revolutionens framsteg därför mindre uppenbara. Man ser ju knappast några fattiga männi­skor i Havanna. Folk är visserligen inte klädda efter senaste modet, men egentligen är det bara de gamla bilarna och köerna som påminner om de ekonomiska realiteterna. På landsbygden ser man mer direkt de stora svårigheterna, dåliga bostäder, då­liga vägar, livsfarliga bussar (jag var ganska rädd på de sling­rande bergsvägarna till Trinidad) och oxkärror i jordbruket. Men man ser också de nya traktorerna och skolorna, damm­anläggningarna och vägarbetena. Cienfuegos är en mycket vacker stad men lite tråkig. Den ligger vid havet och har främst fungerat som badort. Trinidad är ett slags museum, den grund­lades av spanjorerna i början av koloniseringen och har sedan dess knappast utvecklats.

Tisdag 30.4

I Camagüey, huvudstad i provinsen med samma namn som ligger mellan Las Villas och Oriente, den östligaste provinsen. Hit har jag kommit i luftkonditionerat tåg tillsammans med en massa andra människor, för här skall första maj firas i år. Staden håller på att invaderas av exemplariska arbetare, höga funktionärer och utländska högdjur. Dit räknas inte jag, som tagit mig hit på eget bevåg och återigen skakat den ku­banska apparaten, genom att infinna mig oförberett. Det finns nämligen inte ett hotellrum att uppbringa i hela staden. Det skulle ju inte fått något annat resultat än att jag hade fått sova ute, om inte Icap och det kommunistiska partiets kontor, som jag vände mig till, slagit sig i backen på att skaffa mig en sov­plats trots att det var omöjligt.

På ett fint sätt talade de om att det var ovanligt dumt att komma till Camagüey, årets stad, till första maj utan att ha beställt hotellrum en månad i förväg. Och det förstod jag ju. Det hela ordnade upp sig när jag sa att jag skulle arbeta på Lättindustriministeriet i Havanna. Då ringde de snabbt upp dess provinsavdelning och jag omhändertogs av en gemytlig högre funktionär som inkvarterade mig hos en bekant familj med extra sovrum.

Camagüeyprovinsen är föremål för enorma aktiviteter den­na vår. Hela provinsen skall odlas upp. Det är en gammal bo­skapsskötselprovins med stora outnyttjade jordar, centrum för den spanskkubanska jordägarklassen. En kampanj pågår för fullt över hela landet för att värva 50 000 ungdomar att odla upp all outnyttjad jord. En revolutionär uppgift för ung­domen, organiserad av dem själva, dvs Ungkommunisterna. De som anmäler sig ska jobba i Camagüey i tre år under ny- byggarförhållanden. Man vädjar till ungdomens äventyrslust, aktivitetsbehov och revolutionära entusiasm. I början vände man sig bara till killar, men tjejer började höra sig för och ville också vara med, så nu riktas värvningskampanjen till båda könen. Och för att stimulera och fira allt detta ska första-maj-festligheterna hållas här. Fidel och Raul är på väg, hela staden sjuder av aktivitet, man lägger sista handen vid deko­rationerna och målar husen. Lite då och då strömmar små parader förbi den restaurang där jag äter lunch. Det är skol­ungdom i olika åldrar som ordnat karnevalståg och andra jip­pon. Det råder en härligt stressad feststämning.

Nästa publicering: 1 maj

Liknande artiklar: